ANALYS En pågående internationell domstolsprocess kan komma att avgöra om Storbritanniens fortsatta kontroll av öar som tillhör Mauritius är olaglig. Mycket står på spel, inte minst för den ursprungsbefolkning som drabbats. Fallet har dock inte uppmärksammats i Sverige.
Vi försöker alla göra vårt bästa för att hänga med i de politiska förvecklingarna i Sverige och i omvärlden. En pågående händelseutveckling som kommer få stor betydelse framöver har dock gått under den svenska nyhetsrapporteringens radar.
Händelsen har att göra med folkrätt, det vill säga det internationella juridiska regelverk som till största del reglerar staters rättigheter och skyldigheter i förhållande till varandra, och sådana historiska processer som imperialism, kolonialism och rättvisa.
Kolonisering föremål för ICJ:s prövning
I juni 2017 ställde FN:s generalförsamling två frågor till den Internationella domstolen i Haag (International Court of Justice, ”ICJ”). Förenklat lyder frågorna så här:
- Gick avkoloniseringen av Mauritius till på ett korrekt sätt enligt folkrätten?
- Vilka folkrättsliga konsekvenser får Storbritanniens fortsatta kontroll över de så kallade Chagosöarna?
Dessa två frågor satte sedan igång en domstolsprocess som pågår än idag. Processen är komplex och svår att överblicka men jag gör ett försök.
Fallet handlar inte om en rättstvist mellan två länder utan om en begäran om ett rättsligt utlåtande (”Advisory Opinion”). Tidigare Advisory Opinions har rört frågor om rätten att använda kärnvapen i krig, Kosovos självständighet och Israels byggnation av murar i Palestina.
Till skillnad från ICJ:s beslut i rättstvister mellan länder är Advisory Opinions inte folkrättsligt bindande. Men det finns enorm internationell prestige i sådana utlåtanden. De anses också ha en stor juridisk och moralisk tyngd och bidrar till utvecklingen av folkrätten.
Drygt 40 länder har yttrat sig i det aktuella fallet om Mauritius, däribland samtliga permanenta medlemmar av FN:s säkerhetsråd. De skriftliga yttrandena är mellan 50 till 250 sidor. Olika länders representanter fick i september förra året framföra sina ståndpunkter muntligen.
Länder brukar i dessa processer lägga ned mycket krut på såväl de centrala rättsfrågorna (i det är fallet, de frågor FN vill få besvarade) som behörighetsfrågan, dvs. om domstolen överhuvudtaget ska ta upp frågorna till prövning.
Tidshorisonten är oklar men jag tror att vi kan vänta oss ett utlåtande från ICJ 2019.
Bakgrund
År 1968 blev den före detta brittiska kolonin Mauritius självständigt från Storbritannien. Mauritius koloniserades av Frankrike 1715 som sedan 1814 överlämnade Mauritius till Storbritannien.
Men Mauritius fick aldrig fullständig självständighet: Storbritannien behöll makten över en ögrupp bestående av cirka 60 öar halvvägs mellan Afrika och Indonesien, de så kallade Chagosöarna.
Chagosöarna har sedan dess gått under det som formellt kallas Brittiska territoriet i Indiska Oceanien.
Den största av Chagosöarna, Diego Garcia, hyrdes 1971 ut till USA som i sin tur upprättade en permanent militärbas där. Det rör sig inte om någon vanlig militärbas; basen har haft avgörande betydelse för USA:s krigföring och militära operationer i den delen av världen, bland annat i Irak, och är kanske den viktigaste i regionen.
Frågor som FN vill få besvarade
I samband med den ”partiella” avkoloniseringen av Mauritius 1968 är det två frågor som sticker ut. Det är dessa frågor som ICJ eventuellt kommer pröva.
När Storbritannien släppte suveräniteten över Mauritius gjorde man det under förutsättning att Storbritannien skulle behålla suveräniteten över Chagosöarna.
Mauritius har under lång tid hävdat suveränitet över öarna. Ett argument är att britterna utövade utpressning under förhandlingarna om Mauritius självständighet. Storbritanniens fortsatta kontroll av öarna är därför olaglig. Storbritannien bestrider detta.
Den andra frågan rör konstruktionen av militärbasen på Diego Garcia. Mellan åren 1967 och 1973 tvångsförflyttade Storbritannien och USA den ursprungliga befolkning som till dess hade levt på Chagosöarna, uppemot 1 500 män, kvinnor och barn.
Ursprungsbefolkningen har sedan tvångsförflyttningen levt under svåra umbäranden och krävt att få återvända till Chagosöarna.
Flera skilda rättsprocesser har under åren ägt rum å ena sidan mellan Storbritannien och Mauritius och å andra sidan mellan Storbritannien och Chagosöarnas ursprungliga befolkning.
Ingen av processerna har förändrat rättsläget – Storbritannien/USA kontrollerar fortfarande Chagosöarna och ursprungsbefolkningen har inte fått rätt att återvända. Frågan har prövats av brittisk domstol men utan tillfredsställande resultat.
Storbritannien har uppgett att Chagosöarna kommer överlämnas till Mauritius när öarna inte längre behövs. Inget har dock hänt. Mauritius har därför de senaste åren ”internationaliserat” rättstvisten.
Ett fall från 2016 rönte stor internationell uppmärksamhet. Mauritius stämde Storbritannien enligt ett särskilt internationellt domstolsförfarande under havsrättskonventionen. Fallet handlade tekniskt sett om en rad kniviga frågor, men från Mauritius sida var det ett sätt att få till stånd en folkrättslig bedömning i domstol av Chagosöarnas status.
Den internationella domstolen (alltså inte samma domstol som ICJ) gav Mauritius viss framgång men kom inte fram till någon slutsats huruvida Storbritanniens kontroll över Chagosöarna strider mot folkrätten.
FN ansåg därför att det nu är dags att rättsläget klargörs.
Den fortsatta processen
Jag kan inte här redogöra för de olika argumenten i fallet hos ICJ – de är komplexa – mer än att vissa länder, däribland Storbritannien och USA, anser att ICJ inte borde pröva frågan (det vore opassande eftersom det skulle inkräkta på en pågående tvist) och att Storbritannien har suveränitet över Chagosöarna; Mauritius anser att kontrollen av öarna strider mot folkrätten.
Stora intressen står på spel. Vare sig Storbritannien eller USA vill tappa ansiktet eller förlora kontrollen över öarna. För Mauritius och ursprungsbefolkningen handlar det om historisk rättvisa.
Kampen för avkolonisering handlar också om mänsklig säkerhet. Fortsatt kolonisering gör inte världen säkrare utan riskerar tvärtom förvärra pågående kriser.
I skrivande stund, när Brexit är ett oavslutat kapitel, tycks domstolsprocessen i ICJ spegla en motsägelsefull syn på vikten av nationellt självbestämmande.
Inget land vill koloniseras. De som exempelvis vill lämna EU påstår ofta att de gör det av rädsla för att koloniseras av EU. Boris Johnsson är ett exempel på detta; när han avgick som utrikesminister gjorde han det för att han ansåg att Theresa Mays brexitavtal även i framtiden kommer göra Storbritannien till en ”koloni under EU” (åtminstone enligt avskedsbrevet), vilket är varje brexitförespråkares mardröm.
Storbritannien och landets närmsta allierade vill inget annat än att vara självbestämmande nationer. Ännu mindre riskera tvångsförflyttning av sina medborgare. Ändå argumenterar de för att fortsätta vara kolonisatörer av andra, av öar som tillhör Mauritius.
Vi får helt enkelt avvakta domstolsprocessen och se vilket lands argument som håller när de 15 domarna i ICJ ställer argumenten på sin spets – i en värld där Storbritannien, USA och några till länder fortfarande kontrollerar andra nationers territorier.
Petter Danckwardt
Petter Danckwardt arbetar som lärare på juristprogrammet, Uppsala universitet, och undervisar i bland annat folkrätt och konstitutionell rätt. Petter har tidigare arbetat på Utrikesdepartementet och i domstol. Han skriver även på en masteruppsats i politisk filosofi.
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.
Ansvarig redaktör: Gerd Johnsson-Latham, klimat och säkerhet; kvinnor, fred och säkerhet.
Lämna ett svar