ANALYS Mathias Mossberg, tidigare chef för UD:s Mellanösternenhet och forskare vid Centrum för Mellanösternstudier i Lund, skriver om Matts Mattsons bok om relationen mellan Israel och Palestina.
Är status quo en rättvisande benämning på relationen mellan Israel och Palestina? Begreppet har använts i olika sammanhang sedan staten Israels tillkomst. Men har status quo någonsin präglat utvecklingen i Palestina?
Dessa och andra frågor ställs av en nyutkommen bok av Matts Mattson: ”Status Quo?” med undertiteln ”En berättelse om ockupation, motstånd och solidaritet i Palestina och Israel”.
På sextiotalet arbetade Mattson som volontär på en kibbutz i norra Israel. Femtio år senare återvände han till Israel och Palestina som ”ekumenisk följeslagare” med uppgift bl a att bevaka mänskliga rättigheter vid en checkpoint mellan Bethlehem och Jerusalem. Dessa erfarenheter ger honom ett unikt perspektiv på konflikten.
Mattson arbetade på kibbutz Hulata i norra Galiléen sommaren 1965. Han ”hade ingen större kunskap om konflikten”, säger han, och ”i likhet med många andra i Sverige fanns mina sympatier hos Israels nybyggare”. Palestiniernas historia kände han – också i likhet med många andra i Sverige – inte till.
”Vad ville kibbutzerna ursprungligen åstadkomma och vad ville man åstadkomma med bildandet av staten Israel?”, frågar sig Mattson. ”Fanns det en bärande vision om ett bättre och mer jämlikt samhälle? Eller har det sedan staten Israels tillkomst främst handlat om att försvara ett visst geografiskt territorium för en viss folkgrupp och en viss religion?”
Inga entydiga svar
”Svaren på sådana frågor är inte entydiga”, säger Mattson med en för boken karaktäristisk formulering. Ty han predikar inte för läsaren. Han formulerar frågor och diskuterar kring dem, och överlåter åt läsaren att bilda sig en egen uppfattning.
Hans syn på konflikten har genomgått en lång utveckling – också den i likhet med den svenska opinionen. När han femtio år senare återkom trodde han att hans kunskap om konflikten var tillräcklig, men det var den inte, säger han. Han fick komplettera med omfattande studier, som han nu delar med sig av.
Följeslagarprogrammet är ett internationellt, ekumeniskt program i Kyrkornas Världsråds regi. Följeslagarna är på plats för att bevaka mänskliga rättigheter i utsatta miljöer i Palestina och Israel. I uppdraget ingår att förmedla erfarenheterna till en större krets.
Det har nu Mattson gjort i sin bok, som är både en personlig berättelse och en genomgång av konfliktens historia, men också en diskussion om politiska och etiska frågor av övergripande slag.
Det status quo som titeln talar om är inte ett statiskt tillstånd, konstaterar Mattson, utan en process. Och med det menar han inte den s k fredsprocessen, utan den långa process som tog sin början med den första sionistiska världskongressen 1897, som antog målet att skapa ett hem i Palestina för det judiska folket.
Författaren beskriver hur den judiska kolonisationen med stöd av Storbritannien bredde ut sig i Palestina under nittonhundratalets första hälft med markköp, kibbutzer och en egen ekonomi som exkluderade palestinier, och med en historiekonstruktion byggd på myter typ ”ett folk utan land till ett land utan folk” som gav legitimitet åt sionisternas anspråk på ”det förlovade landet”.
Mattson refererar hur israeliska historiker och författare som Ari Shavit och Avi Schlaim hävdar att det handlade om etnisk rensning i Palestina, och att den väsentligen ägde rum före bildandet av staten Israel och det första kriget 1948. Frågan lämnas öppen om det var den sionistiska plan Dalet som styrde utvecklingen, eller om denna drevs av sin egen dynamik.
Systematisk kolonisation
Oavsett hur det var hade möjligen Mattson kunnat lägga ännu större vikt vid det systematiska i den israeliska kolonisationen, och hur denna med nödvändighet innebar att palestinierna fördrevs från sina hem, precis som Ben Gurion förutsagt.
Men Mattson är ingen propagandist. Han lägger fram sina fakta ett efter ett och överlåter åt läsaren att dra sina egna slutsatser.
När han sedan kommer fram till fredssträvandena och deras möjligheter blir han dock optimistisk i överkant. ”Det har funnits flera tillfällen då ett hållbart fredsavtal har varit inom nära räckhåll”, skriver han. Men för den som lägger vikt vid de långsiktiga målsättningarna som uttryckts av israeliska ledare från Ben Gurion och framåt, och tar intryck av det systematiska i kolonisationen, spindelvävsstrategin, som Mattson kallar den, ligger det nära till hands att se fredsprocessen snarare som en kuliss, avsedd att skyla över utvecklingen på marken.
Mattson menar att freden var mycket nära både 1949, 1995 och år 2000. 1949 under vapenstilleståndsförhandlingarna på Rhodos, 1995 strax innan Rabin mördades och i Camp David år 2000, med efterföljare i Taba. Det är en optimistisk tolkning.
Det är riktigt att det 1995 fanns ett nytt förslag om slutstatusavtal, den sk Beilin – Abu Mazen planen, som förhandlats fram bl a under ledning av den tidigare svenska utrikesministern Sten Andersson. Detta förslag var planerat att läggas fram för Rabin, och en tid var utsatt i dennes kalender. Men han mördades bara några dagar innan.
Det är också riktigt att det fanns ett stort mått av optimism mot slutet av president Clintons mandatperiod. Även i spelet som ledde fram till Camp David hade Sverige en roll. Ett par av de förberedande mötena hölls på Harpsund, och inte bara israeler och palestinier, utan också Clintons amerikanska fredsteam flögs in dit.
Inga förutsättningar för fredsavtal
Men några riktiga förutsättningar fanns inte för ett avtal. Clintons återstående tid var för kort, Arafats biologiska klocka tickade, och den israeliska regeringen hade varit tvungen att vinna ett val på resultatet av förhandlingarna. Utsikterna till framgång var mikroskopiska.
Jag frågade en gång en av de ledande amerikanska förhandlarna, Aaron Miller, hur man någonsin kunnat tro att det hela skulle gå ihop på de korta veckor som fanns kvar för Clinton. Han sade att tanken var att Clinton skulle lägga allt annat åt sidan och bege sig till Israel för att kampanja för fred!
Frågan är snarare om freden någonsin haft en chans. Och aldrig var det fråga om status quo. I stället har utvecklingen styrts av en mycket målmedveten process med den logiska slutpunkten etnisk rensning. Dock inte längre i första hand med medlet direkt våld. Mönstret präglas snarare av strukturellt våld – att göra livet så outhärdligt för palestinierna att de ger upp och självmant lämnar.
Troget denna metod har det israeliska samhället rent fysiskt lagt sig som ett geologiskt lager ovanpå den gamla palestinska bebyggelsen. Bosättningar och hela nya städer byggs, vägar dras fram, och kväver långsamt det gamla palestinska samhället. Mattson ger exempel på detta, som ”Omars tunnel”, som byggts under en väg som Omar och hans familj inte har tillträde till.
Den brittisk-amerikanske historikern Tony Judt har i en postumt publicerad uppsats konstaterat att israelerna alltid hävdat att araberna enbart lyssnar till maktspråk. Judt – själv av judisk härkomst – konstaterade att detsamma gäller Israel.
Om detta är riktigt är det enda hoppet för framtiden att USA och Europa samlar sig till att utöva politiskt tryck på Israel som den starkare parten – och den som kanske i längden har mest att förlora på att en lösning uteblir. Men för att ett sådant tryck ska kunna mobiliseras krävs att opinionen får upp ögonen för vad som försiggår. Det är i detta perspektiv som Mattsons bok blir av särskild vikt. Läs och döm själv!
Mathias Mossberg
Mathias Mossberg har varit chef för UDs Mellanösternenhet och bla tjänstgjort i Amman och Rabat. Som gästforskare vid Centrum för Mellanösternstudier vid Lunds Universitet ledde han ett forskningsprojekt som resulterade i boken ”One Land – Two States” – Israel and Palestine as Parallel States, University of California Press 2014.
Ansvarig redaktör: Lotta Schüllerqvist, redaktör Mellanöstern, press- och yttrandefrihet
Kommentera