ANALYS Johan Schaar skriver om migrationens betydelse för både ekonomisk och politisk utveckling och vikten av att denna aspekt inbegrips i den nuvarande debatten om global migration.
Europeiska och amerikanska ledare har skapat en ny berättelse om migration. Den går ut på att människors rörelse över gränserna är ett skadligt fenomen som hotar Europas och USA:s säkerhet och därför måste kvävas i sin linda. I USA byggs fysiska och administrativa murar mot främlingarna. Europa gör Medelhavet till en vallgrav med förskansningar på den bortre stranden och upprättar en särskild fond som ska hejda migrationen från Afrika.
Men detta är en annan berättelse än USAs och Europas egen, den som presenteras i migrationsmuseet på Ellis Island i New York eller Utvandrarnas Hus i Växjö. Från Sverige utvandrade 1,6 miljoner människor under 1850 – 1930, de flesta till USA, så många att den svenska befolkningen hade varit 25 % större utan utvandringen. I början av förra seklet började statsledningen oroa sig för att utvandringen av framför allt unga ledde till åderlåtning och försvagning av nationen. Man tillsatte Emigrationsutredningen 1907-14 med flera av det dåtida Sveriges främsta liberala och konservativa statsvetare, ekonomer och statistiker för att förstå varför så många valde att flytta från Sverige och få förslag på åtgärder.
Migranterna berättade om ett trångsynt och fattigt Sverige med hårda villkor för dem som hade arbete. Stora familjer på små jordbruk kunde inte försörja alla syskon. Beslutet att ge sig iväg påverkades av redan utvandrade vänners och släktingars berättelser där information om högkonjunkturer i USA spelade särskild roll. Man visste ofta mer om vad som hände i USA än i Sverige. Men utredningen fann också att de pengar de utvandrade skickade till sina hemmavarande familjer förbättrade inte bara deras situation utan också landets ekonomi genom tillförseln av utländskt kapital. Utredningens förslag kom troligen att bidra till de ekonomiska, politiska och sociala reformer som lade grunden till det moderna Sverige. I sin omfattande studie Exit, Voice and Political Change: Evidence from Swedish Mass Migration to the United States visar Karadja & Prawitz den stora betydelse som 1800-talets migration hade för den politiska mobiliseringen och demokratiseringen i Sverige. Och svenska, italienska, irländska och latinamerikanska migranter bidrog till att bygga det moderna USA. Att utvandringen också är behäftad med vemod och längtan vet vi från våra egna familjer och Vilhelm Mobergs livsverk.
Ändå har migrationens betydelse som utvecklingsfaktor fått mycket lite uppmärksamhet under de senaste decenniernas debatt. En grupp ekonomer har specialiserat sig på arbetskraftsmigration och FNs specialorgan ILO driver frågor kring migranters rättigheter. Men diskussionen har ofta rört den formella sektorn och dess strukturer, mindre den informella ekonomin och migrationens betydelse för enskilda utvecklingsländers inre dynamik. Därför har en ny rapport från brittiska Overseas Development Institute (ODI) så stort värde när den på grundval av omfattande och delvis ny forskning analyserar migrationens betydelse för de nya globala hållbarhetsmålen – Agenda 2030. Dess övergripande slutsats är att migration är ett mycket kraftfullt instrument för att minska fattigdomen, dvs det första hållbarhetsmålet. Ökade inkomster för de ca 250 miljoner migranter som korsar en gräns i den egna regionen eller till en annan kontinent och skickar hem s. k. remitteringar förbättrar de hemmavarande familjernas hälsa och utbildning samtidigt som de försäkras mot sjukdomar, olyckor eller större kriser. Remitteringarnas omfattning är förbluffande – med 432 miljarder dollar 2015 är de 3-4 gånger större än världens totala utvecklingsbistånd och berör enligt Världsbanken omkring 1 miljard människor. Liksom amerikafararna på sin tid överför migranterna också nya idéer och normer som förändrar de anhörigas syn på frågor som sexuell och reproduktiv hälsa, nutrition och jämställdhet. Kvinnor som migrerar ökar sitt oberoende och stärker sin socioekonomiska situation.
Ytterligare ca 750 miljoner migrerar inom det egna landets gränser, många genom säsongsarbeten eller som en mer permanent flytt från landsbygd till stad. Dessa är ofta de fattigaste som saknar resurser för att resa till andra länder. Också den lokala migrationen har klara utvecklingseffekter genom förbättrad hälsa och utbildning och ett större välstånd för familjen.
Men migrationens stora potential för att främja utveckling begränsas av en rad faktorer. Det kostar att resa bort – pass, visum och betalning till dem som rekryterar arbetskraft och ofta profiterar på migranterna som inte sällan sätts i skuld. Restriktiva regler för arbetskraftsinvandring i mottagarländerna, trots behovet av arbetskraft, driver migranter i människosmugglarnas händer och utsätter dem för risker vi alla kan bevittna som dagliga tragedier på Medelhavet och libyska slavmarknader. Den som ändå lyckas ta sig fram hamnar ofta i en utsatt och farofylld skuggtillvaro.
Den ökande kunskapen om migrationens stora betydelse för länders ekonomiska utveckling och välfärd har ännu inte alls påverkat de traditionella biståndsgivarnas agerande. När EU efter toppmötet om migration i Valetta 2015 sjösatte sin ”Emergency Trust Fund for stability and addressing root causes of irregular migration and displaced persons in Africa” (nödfonden för stabilitet och för att angripa den irreguljära migrationens grundorsaker) på 1,8 miljarder Euro så är det tvärtom för att genom bistånd få afrikaner att avstå från söka en drägligare tillvaro bortom det egna landets gränser. Fonden bygger på hypotesen att bistånd till lokal ekonomisk utveckling ska främja sysselsättning som minskar migrationen. Men den hypotesen har inget stöd i forskningen. En studie av Michael Clemens och Hannah Postel från ansedda Center for Global Development i Washington visar dels att migration ökar med ökande välstånd, tills medelinkomsten har nått en ganska hög nivå när utvandring börjar avta, dels att bistånd av det slag som fonden omfattar har obetydlig påverkan på tillväxt och sysselsättning. Det finns alltså ingen anledning tro att bistånd genom fonden kommer att hejda migrationen från Afrika, de repressiva åtgärderna kommer istället att fortsätta.
Clemens och Postel drar liksom ODI slutsatsen att biståndet istället borde bejaka migrationens potentiella utvecklingseffekter för alla berörda. Det betyder säkra migrationsvägar, minskade kostnader för att migrera och skicka hem pengar, reglering av migrationen med utbildning av migranter så att de kan passa in på en ny arbetsmarknad, samt mellanstatliga avtal för säsongsmässig och tillfällig migration, där migranten enkelt kan röra sig mellan ursprungs- och det mottagande landet vilket visat sig ytterst effektivt för båda parter. Alla dessa frågor står på dagordningen för den Global Compact for Migration som i FNs regi kommer att beslutas i höst.
Våra politiker behöver återvända till vårt eget lands utvandrare och deras berättelse om vad migrationen innebär för mänsklig och samhällelig utveckling. Då angriper vi också den avhumanisering av migranterna som ägt rum de senaste åren, då återupprättas deras människovärde.
Johan Schaar
Johan Schaar är ordförande i det internationella nätverket för att främja lärande inom humanitär verksamhet (ALNAP) och medlem av Expertgruppen för Biståndsanalys.
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.
Ansvarig redaktör: Lotta Schüllerqvist, redaktör Mellanöstern, Press- och yttrandefrihet
Min avhandling om kvinnors migration från landsbygden till städerna i Tanzania på 90-talet kom att heta Fortschritte, som på tyska betyder både ’’stegen bort’ och ’’framsteg’ eller utveckling. Men det var svårt att få forskningstillstånd eftersom migration, särskilt av kvinnor, ansågs vara ett samhällsproblem. Senare valde jag själv också att flytta till ett annat land: Sverige.