ANALYS Studier av konflikthantering har ofta fokuserat på externa aktörers roller och resultat. Isak Svensson, professor i Uppsala, pekar dock på vikten av att nyansera denna och bild och vikten av att stärka samhällens egna förmåga att hantera sina konflikter utan våld.
När vi tänker på hur konflikter kan lösas fredligt tänker vi ofta på parter som kommer utifrån konflikten: diplomatiska medlare som kan föra ihop parterna, fredsbevarande soldater som kan hålla dem isär och biståndsarbetare som kan bidra med att bygga långsiktiga förutsättningar för en fredlig utveckling. Forskningen kring konfliktlösning har också tenderat att fokusera på just den externa dimensionen.
Denna bild börjar dock nu att nyanseras. Det finns ett större intresse och fler forskningsresultat som pekar på vikten av att stärka samhällens egna förmåga att hantera sina konflikter utan våld.
I en nyligen publicerad studie har jag tillsammans med doktorand Dogukan Cansin Karakus vid Göttingen universitet i Tyskland kartlagt förekomsten av lokala vapenvilor i det syriska inbördeskriget. Under de sex åren (mellan 2011 och 2017) som inbördeskriget i Syrien har pågått, har olika parter kommit överens om att låta vapnen tystna, i alla fall tillfälligt, vid flera tillfällen. Det är 106 lokala vapenvilor som olika stridande parter kommit överens om. Majoriteten av dem (72 procent) har faktiskt respekterats medan andra har brutits. Studien undersöker i vilken utsträckning vapenvilorna respekteras eller inte, mätt i form av antingen våldsamma överträdelser eller formell annullering från någon av sidorna.
En faktor som kan vara en förklaring till varför vissa vapenvilor respekteras medan andra överträds, är hur de har kommit till stånd. Vi finner att vapenvilor som förhandlats fram internt är mer framgångsrika än de externt framförhandlade. Interna medlare – klanledare, religiösa ledare, civila samhällets organisationer – är alltså associerade med framgångsrika vapenvilor i högre utsträckning än externa medlare, såsom FN, Iran, Ryssland, etc.
Respekterade lokala vapenvilor är – det ska erkännas – ett begränsat mått. Man bör inte ha några illusioner: många av dessa vapenvilor är taktiska till sin natur. De kan användas av parterna för att förstärka sina militära förmågor och återgå till slagfältet med förnyad styrka. Men förekomsten av lokala vapenvilor visar ändå på någon slags förmåga att begränsa våldet i vad som kommit att bli världens mest, nu pågående, blodiga konflikt. De lokala vapenvilorna har begränsat våldet i vissa områden och möjliggjort för begränsade humanitära insatser.
Och det finns evidens för vår huvudsakliga slutsats – att interna aktörer kan vara viktiga i fredsbyggandet – även i andra studier. Fredsforskaren Desirée Nilsson vid Uppsala Universitet har visat att när civil samhällets organisationer, såsom religiösa samfund, kvinnoorganisationer eller fredsgrupper, sitter med vid förhandlingsbordet eller nämns i fredsavtalen, så tenderar fredsavtalen att blir mer varaktiga och risken för återgång till krig minska. En annan fredsforskare, Mathilda Lindgren, som arbetar vid Human Dignity Center, har tillsammans med undertecknad visat i en studie att medling i ickevåldsliga konflikter tenderar att bli mer framgångsrik om interna medlare snarare än externa medlare, är aktiva som tredje part.
De interna aktörerna har några fördelar jämfört med de externa aktörerna. Det finns i huvudsak tre orsaker till varför inhemska fredsskapande metoder kan överträffa formella och externa fredsskapande sådana. För det första har de inhemska och ofta informella aktörerna fler möjligheter till inträde i konflikten samt är mer anpassade till lokala sammanhang och specifika situationer. För det andra är chansen större att fredsprocesser som härrör från parterna själva eller genom informella aktörer i det specifika sammanhanget, leder till en högre grad av ägandeskap och inte kommer att drivas framåt och formas utifrån externa parters egenintressen. För det tredje kan de interna aktörerna ha en högre grad av trovärdighet än de externa. De kommer ju trots allt att fortsätta interagera med varandra i framtiden, vilket skapar ett incitament för dessa interna aktörer att värna sitt rykte.
Det är dock viktigt att inte romantisera det civila samhällets roll i fredsbyggande i länder som drabbats av krig. Många gånger kan organisationer och grupper replikera de motsättningar, orättvisor och strukturella våld som finns i ett samhälle. Interna medlare, såsom Äldste, kan exempelvis bygga på, och befästa, patriarkala mönster som bidrar till att marginalisera kvinnors och ungas inflytande. Det är inte självklart att en part – bara för att den kommer inifrån – kommer att bidra konstruktivt till att lösa konflikter, bygga fred och minska våldet. Internt hanterade fredsprocesser kan ibland också göra situationen i väpnade konflikter etter värre, bland annat genom att bidra till splittring och fragmentering av rebellsidan (se studien Jannie Lilja & Mohamed Lamine Manga 2013).
Skillnaderna i förmåga att skapa fred kan också bero på att interna och externa medlare kommer in i olika lägen. Inom forskningen kallar vi detta selektionseffekter. Det finns belägg som tyder på sådana selektionseffekter (Karakus & Svensson 2017 det vill säga att externa medlare tenderar att vara förknippade med särskilt svåra konfliktsituationer (och att det är därför som de på ytan kan tyckas vara mindre framgångsrika).
Men forskningen visar ändå på möjligheterna med internt-baserat fredsbyggande som kan komplettera tidigare betoning på externt-baserat byggande av fred. Den svenska regeringen har inlett en strategisk satsning på dialog och fredsprocesser, en satsning som är viktig och värdefull. I det fortsatta arbetet är det i ljuset av pågående forskning särskilt viktigt att fortsätta och fördjupa arbetet med att utveckla metoder för hur de samhällen som befinner sig i väpnad konflikt kan bygga upp en bättre egen förmåga att hantera sina konflikter och motsättningar utan våld.
Isak Svensson
Professor vid institutionen för freds- och konfliktforskning, Uppsala Universitet. Forskningsledare för projektet Resolving Jihadist Conflicts? Religion, Civil War and Prospect for Peace
Kommentera