Svårt läge för May mellan Trump och EU

ANALYS I dag 29 mars lämnar Storbritannien in sitt lands utträdesansökan till EU. Denna följd av Brexitomröstningen förändrar i grunden förutsättningarna för brittisk utrikespolitik. Det underlättas inte av att Donald Trump överraskande vann det amerikanska presidentvalet och därmed ritade om den utrikespolitiska världskartan ytterligare. Samtidigt spiller en ekonomiskt, socialt och politiskt osäker framtid för resten av Europa över på önationen. I ljuset av allt detta analyserar Eric Mellado Åhlin och Daniel Kjellén hur britternas utrikespolitik kan komma att te sig framöver.

Premiärminister Theresa May står mitt i ett utrikespolitiskt minfält där varje steg kan innebära stora konsekvenser och där varje beslut drar till sig omvärldens blickar. I slutet av januari träffade hon Donald Trump för första gången. Förhoppningen var att mötet skulle kunna ge tydliga besked om det framtida samarbetet mellan de två regeringscheferna. För Storbritannien är svaret på den frågan extra viktigt eftersom USA i viss mån skulle kunna fungera som ett substitut för EU.

Theresa May har varit mån om att betona de nära relationerna länderna emellan för att lugna upprörda brittiska EU-förespråkare. Framför allt är det handel som har diskuterats, men även säkerhetsfrågor har funnits på agendan, och tanken är att visa på att det finns ett alternativ till Europa. Samtidigt är Trump en impopulär bundsförvant. En stor opinionsundersökning från Opinium har visat att britterna har låga tankar om den amerikanska presidenten. Mays satsning på att stärka bandet till USA är därför en inrikespolitisk strategisk chansning.

Relationerna till EU respektive USA är kommunicerande kärl för Downing Street. 2017 kommer därför bli ett viktigt år när det gäller vilka allierade May väljer att prioritera under sin tid som premiärminister eftersom valen i Frankrike och Tyskland kommer att inverka på EU:s strategi för att hantera Brexit. Valresultaten kommer därför indirekt att avgöra hur mycket May kan kräva i utträdesförhandlingarna.

Givet att EU-skeptiska populister vinner mer mark i Europa kan Mays valmöjligheter begränsas, eftersom hon sannolikt vill ha kompromissvilliga EU-förespråkare på andra sidan förhandlingsbordet. Hon vill helt enkelt ha ett EU som efterfrågar ett fungerande samarbete med Storbritannien även framöver. Det vore dessutom en inrikespolitisk ”sweet spot” för May om Storbritannien kan stå utanför EU, men fortfarande vara en nära allierad, eftersom hon då tillgodosett åtminstone delar av önskemålen hos både stanna- och lämnasidorna i Brexitdebatten. Om ett fungerande samarbete uteblir kan en närmare relation med USA framstå som det bästa av två dåliga alternativ.

Motsatsen är också möjlig, om än mindre trolig: att Europas EU-skeptiker omfamnar May som den stora Brexit-ledaren och därmed, ironiskt nog, möjliggör ett större samförstånd mellan åtminstone vissa av Europas stater. I så fall skulle den obekväma vänskapen med USA bli mindre viktig, och May skulle kunna ta avstånd från Trump, om hon så önskar.

Ett av många områden som kommer att påverkas av ett brittiskt EU-utträde är den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken (Common Security and Defence Policy, CSDP). Det brittiska förhållandet till CSDP är komplext då landet som traditionellt varit en förespråkare för konceptet dragit tillbaka positionerna och bidrar allt mindre till de civila såväl som de militära CSDP-insatserna. Med det sagt är Storbritannien fortfarande en nyckelspelare i sammanhanget, framför allt inom det militära området där landet är ett av de viktigaste bidragarländerna.

Valen i Tyskland och Frankrike spelar även här en stor roll för den politiska utvecklingen. I samband med det brittiska EU-utträdet blir de båda kvarvarande europeiska stormakterna de tyngsta aktörerna inom CSDP-området. Givet att EU-skeptiska partier vinner mark är det troligt att den interna opinionen för ett fördjupat EU-samarbete i dessa länder försvagas till förmån för tydligare bilaterala samarbeten utanför EU-kontexten. Framtiden får utvisa hur motståndskraftiga tyska och franska CSDP-ambitioner är mot en sviktande intern opinion.

Oavsett valutgångarna i det europeiska supervalåret har EU-skeptiker redan fått betydligt större utrymme i debatten än under tidigare perioder i unionens 60-åriga historia. På andra sidan Atlanten ser vi liknande isolationistiska tendenser. Washingtons krav på ökade försvarsanslag inom Nato ger signaler om att det amerikanska militära stödet inte är villkorslöst, något som tillsammans med en aggressiv rysk utrikespolitik leder till huvudvärk i Europa. Den till följd av Brexit lägre trovärdigheten för fördjupat europeiskt samarbete är inte den värktablett Europas huvudstäder så väl behöver. Att allt fler medlemsstater, liksom Sverige, i det här läget väljer att se om sitt eget hus är inte osannolikt.

För Sveriges roll är det viktigt att minnas att vi, trots ett betydande civilt bidrag till CSDP-insatser, är en liten aktör i marginalen. Sverige nämns sällan i den internationella försvars- och säkerhetspolitiska debatten. Downing Street såväl som fristående analytiker fokuserar på de stora spelarna, och även om den senaste tidens försvarspolitiska utveckling och återinförande av värnplikten väckt viss uppmärksamhet, är intresset litet och övergående. Sverige förutsätts hänga med i EU-giganternas vals.

Framtiden är osäker, och Storbritanniens plats i den internationella politiken kommer med största sannolikhet att förändras i grunden. Relationen till USA kommer alltjämt vara viktig, men att vi skulle se den typ av djupa förståelse mellan May och Trump som rådde mellan Thatcher och Reagan är knappast trolig. Trump är oförutsägbar för alla och starkt impopulär inte minst i Storbritannien.

Storbritannien och EU har mycket att vinna på att även i fortsättningen stå nära varandra. Framför allt talar den rent geografiska närheten till Europa för ett fortsatt samarbete med kontinenten, även säkerhetspolitiskt. Samtidigt går det inte att förneka att en betydande del av Europas befolkning föredrar att utrikespolitik bedrivs bilateralt snarare än multilateralt. Om årets olika val går deras väg kommer May att vara tvungen att se till andra sidan Atlanten snarare än till andra sidan kanalen.

Eric Mellado Åhlin har studerat fred- och konfliktstudier vid Uppsala Universitet och statsvetenskap vid Försvarshögskolan. Eric har tidigare arbetat vid Folke Bernadotteakademin (FBA) och läser för närvarande en masterutbildning i internationell politisk ekonomi vid King’s College i London.

Daniel Kjellén har studerat statsvetenskap och freds- och konfliktstudier vid Uppsala universitet, samt folkrätt vid Försvarshögskolan. Daniel har tidigare varit ordförande för Utrikespolitiska föreningen i Uppsala och är kommunikationsansvarig för kampanjen Stop Illegitimate Vetoes. För närvarande är Daniel baserad i Oxford, Storbritannien.

Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.

Ansvarig redaktör: Anders Mellbourn, redaktör Fredsbyggande, Inrikespolitik.