JULLÄSNING Trots alla uppmärksammade krig och konflikter menar somliga att den värld vi i dag lever i kan vara den fredligaste någonsin. Isak Svensson, professor i freds- och konfliktforskning vid Uppsala universitet, läser om Steven Pinkers berömda tes att våldet i världen har minskat över tid.*
År 2011 utkom en bok som blev enormt uppmärksammad, i den publika debatten såväl som inom forskningen. Kognitionsforskaren Steven Pinkers anslag i The Better Angels of Our Nature: Why Violence Has Declined är det bredast möjliga. Pinker går från mänsklighetens början till nutid och använder sig under de 700 välskrivna sidorna på ett utomordentligt sätt av överblickbara data och statistik för att belägga bokens huvudtes. Och den tesen är att våld (i alla dess former) har minskat över tid. Denna trend i riktning mot stegvis utfasning av våld är ”det viktigaste som någonsin har hänt i mänsklighetens historia,” skriver Pinker. Reduktionen av våld har skett på många olika nivåer: mellan nationer och stormakter, mellan grupper och stammar, inom familjer och mellan individer. Slutsatsen är att vi förmodligen lever ”in the most peaceable era in our species’ existence.”
Många har svårt att ta till sig denna tes. En orsak är logiken på idéernas marknad: det är lättare att sälja ett budskap om katastrofer och hot, än ett om fredlig utveckling och möjligheter. Och många organisationer har tyvärr utvecklat en vana att motivera sin egen existens i ljuset av en allt mörkare samtid. Men den främsta orsaken, menar Pinker, till att vi har så svårt att acceptera detta faktum är att inte bara det faktiska våldet har minskat, utan att också attityderna till våldet har förändrats markant. Det har skett en perceptionsförändring över tid genom att acceptansen för våld har minskat. Det gör att nutidsmänniskan är mer känslig för våld än människor var förr. Pinker visar övertygande hur det historiska normaliserandet eller glorifierandet av våldet har fått vika för attityder som ifrågasätter dess legitimitet i många av livets sfärer. Och eftersom vi i våra dagar i allt lägre grad accepterar våldet, ser och upprörs vi av dagens begränsade våld i större utsträckning än tidigare generationer gjorde av dåtidens mer utbredda våld. Därför upplevs världen som allt mer våldsam, även om den inte är det.
Skiftet från ett våldsamt förflutet till en fredligare samtid har inte skett i ett slag. Pinker identifierar sex övergripande förändringar genom vilka våldet minskat under århundradena. Den första är förändringen från jägar- och samlarsamhällena till civilisationer i bofasta byar och städer. Den utbredda bilden av ”den fredliga vilden” är alltför förenklad och missvisande, eftersom livet för de första människorna kunde vara mycket våldsamt. Nutida analyser av skelett och andra lämningar visar att många av dåtidens människor bragtes om livet på ett brutalt och våldsamt sätt. Genom jordbrukets inträde och upprättandet av vad man i någon bemärkelse kan kalla stater, minskade emellertid våldet mellan individer drastiskt. Med en svag statsmakt är individerna utlämnade till sig själva. Självhjälp (och förebyggande åtgärder för att skydda sig själv och sin grupp) skapar större osäkerhet och mer våld. Genom centralisering av makt och av möjligheterna att använda våld, sjönk våldsnivåerna samtidigt som våldet skiftade karaktär. Hierarkier upprättades, med maktcentra som utövade betydande kontroll – Pinker använder sig av begreppet pacificering för att beskriva vad som hände.
Genom den andra fasen – the civilizing process – som Pinker identifierar från medeltiden och framåt, internaliserades en serie beteenden som minskade våldet i samhället. Det handlar om impulskontroll, empati för andra och att förutse de långsiktiga konsekvenserna av sitt handlande. Hederskultur och hämndcykler gav vika för en ökad beredskap att kontrollera sina känslor och sitt beteende.
Upplysningen är den tredje epokskiftande förändringsprocessen, där det humanitära tänkandet revolutionerade utvecklingen. Detta var starten på ett antal samhälleliga processer: slaveriets avskaffande, utveckling av den humanitära rätten, ifrågasättandet av tortyr och så vidare.
Den fjärde utvecklingsfasen kallar Pinker (i linje med tidigare forskning) den ”långa freden”, vilket syftar på freden mellan europeiska stormakter efter andra världskrigets slut. Under 1400-, 1500-, och 1600-talen bröt det ut nya krig mellan europeiska stater ungefär tre gånger per år. Efter andra världskrigets slut har dock det ständiga europeiska kriget lyst med sin frånvaro. Sedan Koreakrigets slut har stormakterna inte krigat med varandra en enda gång. Trots hotet från de nukleära vapnen, har dessa efter andra världskriget aldrig använts i strid. En vanlig förklaring till den långa freden är det som kallas den ”nukleära freden”, det vill säga en avsaknad av krig baserad på det faktum att nukleära sammandrabbningar skulle vara katastrofala för alla inblandade parter. Den nukleära freden kan dock inte förklara varför fred bestått mellan länder som inte har kärnvapen, eller varför länder utan kärnvapen har initierat eller deltagit i väpnade konflikter med kärnvapenmakter.
Den femte förändringsprocess Pinker identifierar, den ”nya freden,” inföll efter kalla krigets slut. Det handlar om ett minskat antal konflikter under de senaste årtiondena. Den sjätte och sista förändringsprocessen är den som Pinker benämner rättighetsrevolutionerna – där rättighetsbegreppet successivt utvidgats till att gälla kvinnor, barn, homosexuella, samt delvis och stegvis djur. Våldets reträtt kan förklaras av fem historiska krafter: staternas inträde på scenen, en förändring av den militariserade maskulinitetsnormen, det kommersiella intresset, en framväxande kosmopolitism, samt ett ökat utrymme för förnuft och förnuftsbaserade resonemang. Pinker fäster särskild vikt vid förmågan att läsa; den allmänna läskunnigheten expanderade människornas emotionella horisont och utvidgade deras förståelse av andra människors situation bortom deras absoluta närhet, vilket bidrog till identifikation och vi-känsla som sträckte sig utanför den närmaste gruppen. Detta var den grogrund ur vilken rättighetsrevolutionerna kunde växa sig så starka och livskraftiga att de kunde blomma ut i den nu så gott som allmänt accepterade idén om generella mänskliga rättigheter. Pinker är en mästare i hantverket att skriva välinformerade texter. Han är encyklopedisk i sin kunskap och spänner med lätthet över en mängd olika ämnen: arkeologi, historia, freds- och konfliktkunskap, antropologi, biologi, spelteori, psykologi, och neurovetenskap. Bokens kapitel om konfliktmönster över tid bygger i relativt stor utsträckning på data från Uppsala universitet. Uppsala Conflict Data Program (UCDP) är hans främsta källa för att beskriva utvecklingen sedan andra världskrigets slut. Pinker har inte själv samlat data, utan presenterar existerande data, som han sätter in i ett större sammanhang i en strävan att förstå dess betydelse. Han står på andras axlar, så som god forskning alltid gör. Det Pinker gör i sin bok att är vända forskningsdebatten från att ställa frågan varför det blir krig, till att i stället fråga varför det är fred. Det är en avgörande förändring, som också öppnar för nya svar och forskningsansatser.
The Better Angels of Our Nature bidrog till att skapa en förnyad debatt om krigets och våldets utfasning. Forskarna inspirerades och debatten fördjupades. Det är ingen tillfällighet att ett av de större samhällsvetenskapliga forskningsprogrammen i Sverige under de senaste åren handlat om att förklara just minskningen av väpnat våld över tid. Under de senaste fem åren har Uppsala universitet bedrivit ett innovativt forskningsprogram, ”The East Asian Peace Since 1979”, med professor Stein Tønnesson i ledningen. Programmet syftar till att loda den östasiatiska fredens djup och förklara dess tillkomst.
Östasien är en helt avgörande region att studera för att förstå trenden i riktning mot minskat antal döda i strid. En stor del av den globala variationen kan förklaras av förändringar i just Östasien. Före 1979 (det år då konflikten mellan Kina och Vietnam avslutades) var Östasien skådeplatsen för några av de allra mest blodiga konflikterna i modern tid: våldsamma strider under andra världskriget, Koreakriget, krigen i Vietnam och Kambodjakonflikten. Bara under Vietnamkriget (1962–1975) dog 1,6 miljoner människor på slagfältet. Konflikterna i Indokina var sammanlänkade, och där spelade regionala och globala stormakter ut sina konflikter mot varandra på ett sätt som inte är helt olikt det som nu sker i Mellanöstern. Koreakriget (1950 –1953) inkluderade ett tjugotal parter som stridande och resulterade i över en miljon döda samt ett permanent krigstillstånd mellan Nord- och Sydkorea. Längre tillbaka kan man nämna andra ohyggliga konflikter: 1,2 miljoner döda under kinesiska inbördeskriget 1946–1950. Och den enligt Pinker värsta konflikten genom tiderna, i termer av dödsoffer, utspelades i östra Asien: An Lushan-upproret i Kina under Tangdynastin på 700-talet, där över 30 miljoner människor dog.
Mot bakgrund av regionens våldsamma historia är dess utveckling mot fredligare förhållanden överraskande. Det har naturligtvis inte blivit helt fredligt – ett antal konflikter fortgår alltjämt i regionen. I södra Filippinerna står fredsprocesser just nu och väger, och det är ännu osäkert om parterna (framför allt regeringssidan) kommer att lyckas implementera det fredsavtal som förhandlats fram där. Fredsprocessen i södra Thailand gick i stå efter att militären tog över i Bangkok. Situationen för de muslimska minoriteterna i Myanmar är besvärlig. Det handlar alltså om en relativ snarare än en total fred, en fred som inte nödvändigtvis (och kanske inte ens främst) är baserad på ömsesidig förståelse, pluralistisk demokrati eller jämlikhet. Men sett i historiens ljus är den östasiatiska utvecklingen ändå anmärkningsvärd.
I ett antal olika forskningsprojekt inom ramen för detta program försöker vi nu kartlägga och förklara denna fred utifrån faktorer som ledarnas omprioriteringar, staters förmåga till repression, ländernas ekonomiska interdependens, USA:s makt som garant, externa aktörers disassociation från regionen, samt strategibyte från våldsamt motstånd till ickevåldsmotstånd för de grupper som är missnöjda med den rådande ordningen.
Forskningsprocesserna pågår för fullt och jag ska inte här föregripa slutsatserna som ska presenteras senare under 2016. Men våldets reträtt (och möjliga återkomst) är inte begränsad till Östasien, trots att kontrasterna syns tydligare där än på annat håll. Frågan är global. Mot bakgrund av den senaste tidens massiva flyktingströmmar till Europa, i synnerhet till Tyskland och Sverige, med ett Mellanöstern i fritt fall, och med framväxande globala stormakter som Kina och Ryssland som spänner sina muskler, kan Pinkers tes tyckas obsolet. Debatten i dag handlar inte om huruvida vi är på väg mot fredligare relationer, utan tvärtom huruvida vi befinner oss i något som kan sägas vara en uppstartsfas av ett tredje världskrig. Flera debattörer och auktoriteter svarade ja på den frågan under vintern 2015/ 2016. Mats Svegfors skrev på Dagens Nyheters debattsida att ett ”rimligt sätt att beskriva det som nu händer är att vi är inne i ett tredje världskrig”. Den välkände konflikt- och underrättelseforskaren Wilhelm Agrell uttryckte sig i liknande termer i Aftonbladet: ”Vi befinner oss i något som bäst kan förstås som ett världskrig.” Även påven Franciskus uttalade sig i samband med en resa i Latinamerika hösten 2015 om ”detta tredje världskrig, som stegvis pågår, och som vi nu bevittnar”.
Hur ska vi ställa oss till dessa motsägande perspektiv på den pågående utvecklingen? Är vi på väg mot världskrig eller mot världsfred? Först måste man konstatera att de senaste åren har minskningen av antalet döda i väpnade konflikter avstannat och i stället vänts i en uppgång. Trenden mot den ”nya freden” tycks alltså bruten. År 2014 dog över 100 000 människor i väpnade konflikter – det var det mest dödliga året sedan kalla krigets slut, enligt Uppsala Conflict Data Program. Mycket av detta drivs av situationen i Mellanöstern i allmänhet och krisen i Syrien i synnerhet. År 2014 krävdes drygt 50 000 dödsoffer bara i Syrien, med andra ord fler än i alla andra konflikter tillsammans det året. Det har skett en uppgång i antalet väpnade konflikter. År 2014 utkämpades det högsta antalet väpnade konflikter sedan 1999: hela 40 stycken (och med väpnad menas i detta sammanhang konflikter med mer än 25 personer dödade i strid). Men de mest intensiva typerna av väpnade konflikter har också ökat. Under år 2014 inträffade elva väpnade konflikter som kan karaktäriseras som krig (”krig” är en term som vi fredsforskare vanligen reserverar för de väpnade konflikter där mer än 1000 personer har dött i strid per år). En särskilt oroande tendens är det stigande (om än alltjämt begränsade) antalet konflikter där externa stater blandat sig i de lokala konflikterna. Vi ser en ökad grad av internationalisering av inomstatliga konflikter och det är just dessa konflikter som tenderar att bli som mest våldsamma: år 2014 var nio av de elva krigen internationaliserade. Det är det största antalet internationaliserade inomstatliga konflikter sedan slutet av andra världskriget.
Steven Pinkers bok kan hjälpa oss att få rätt proportioner på vår konfliktfyllda samtid. Jag tror att det är både felaktigt och farligt att beskriva det som nu händer som världskrig. Trots de blodiga och fruktansvärda krigen i Syrien och Ukraina pekar den långsiktiga trenden mot mer, inte mindre fred. Flera av länderna i Mellanöstern befinner sig i fritt fall, men i många andra regioner runt om i världen har utvecklingen varit mer positiv. Eftersom krigen i Mellanöstern utkämpas på tröskeln till Europa, upplever européer världen som mer konfliktfylld än annars. Men i ett globalt perspektiv kan vi notera ett antal svåra konflikter under årens lopp som inte har beskrivits som världskrig, eftersom de utspelats längre ifrån Europa än flera av dagens konflikter. Ta exempelvis kriget i östra Kongo på 1990-talet, med stridande trupp från Angola, Uganda, Rwanda, Tchad, Namibia och Zimbabwe, vilket skördade tusentals offer. Vidare, trots att det 2014 dog över 50 000 i strid i Syrien, ligger varken kriget där eller något av de andra pågående krigen i andra delar av världen i närheten av nivåerna för döda i de två världskrigen. Uppskattningsvis 55 miljoner dog i andra världskriget, vilket är omkring 10 miljoner per år. Det är också så att termen ”världskrig” vanligen reserveras för konflikter där de flesta av världens stormakter ligger i krig mot varandra. Så är det inte i dagsläget. Något världskrig rasar alltså inte i dag. Retoriken är inte heller helt riskfri; om man beskriver det som att det nu rasar ett världskrig riskerar det att bli en självuppfyllande profetia. Militanta extremister gynnas av apokalyptiska stämningar och världskrigsretorik. Dagens jihadister skulle nog gärna tala om ett tredje världskrig.
Vad är det egentligen som förändrats sedan The Better Angels of Our Nature kom ut? Två omständigheter bör särskilt nämnas: Rysslands agerande under Putin samt den arabiska vårens sammanbrott parallellt med jihadistkonflikternas framväxt. Först Putin. Enligt Pinker är en viktig förklaring till stabilitet och mellanstatlig fred att gränser mellan länder ses som nästan ”heliga”. Denna norm om att man inte med våld får förändra gränser (sacred border norm) har bidragit till betydligt fredligare relationer mellan stater, eftersom det är just territoriella frågor som annars mest riskerar att trappas upp till väpnade konflikter och krig. Men det är just denna norm som Ryssland, genom sin annektering av Krimhalvön, så fundamentalt har hotat och rubbat. Brottet mot Ukrainas territoriella suveränitet hotar att sätta ur spel hela det normativa ramverk som tjänat de mellanstatliga relationerna väl efter andra världskrigets slut. Det kan samtidigt konstateras att den kraftiga internationella reaktionen – Ryssland har gått från att vara en samarbetspartner till att betraktas som ett internationellt problem – visar att normen alltjämt är levande och viktig. Normen om att inte ändra gränser med våldsmakt är alltså hotad, men inte skjuten i sank.
Pinkers bok skickades till tryck just när den arabiska våren utbröt. Den arabiska våren möttes med stor entusiasm, men i eftertankens kranka blekhet kan vi inte beskriva utfallen som några framgångssagor. I Egypten sitter en ny auktoritär ledare med militärens stöd. Syrien är söndertrasat av radikala extremisters härjningar, sekteristiskt våld och regimens brutalitet. I Libyen blev den utländska interventionen ett fiasko och Irak är splittrat. Tunisien är det lysande undantaget, något som också uppmärksammades i samband med 2015 års fredspris. Pinker skriver att det sannolikt inte är några ”[arab]länder som kommer att styras av den ideologi som förfäktas av al-Qaida” (s. 368). Det är således tydligt att inte heller han kunde förutse framväxten av Islamiska staten, som ju är en terrorgrupp med aspirationer på att skapa och forma en egen statsbildning.
Men fenomenet IS är ett tecken på en större problematik. Samtidigt som krig generellt sett har minskat, har vissa typer av konflikter följt ett annat mönster. Det gäller sådana väpnade konflikter där militanta grupper agerar utifrån islamistiska program (”jihadister”). Dessa ökar i proportion till antalet väpnade konflikter, vilket förklaras både av att de har blivit fler och av att andra typer av konflikter blivit mindre vanliga. Världen har alltså generellt sett blivit bättre på att förebygga och lösa konflikter, men det gäller inte i samma utsträckning när det handlar om de väpnade konflikterna med rebellgrupper som använder islamistisk retorik. Varför är jihadistkonflikterna mer svårlösliga? Överhuvudtaget vet vi förvånansvärt lite om förutsättningarna för att lösa jihadistkonflikter med fredliga medel, helt eller delvis. Framför allt finns det en lucka i freds- och konfliktforskningen rörande om, hur och i vilken omfattning våra befintliga teorier om konfliktlösning är tillämpliga för att lösa jihadistkonflikter. I viss mån kan dessa konflikters relativt höga frekvens förklaras av att de strukturella förklaringsfaktorer Pinker har identifierat bakom våldets allmänna reträtt inte har fått samma genomslag i arabvärlden. Statens försvagade roll och hedersnormen är kanske de två främsta faktorerna bakom utebliven fredsutveckling. Svårigheten att lösa dessa typer av konflikter kan delvis härledas till att flera av staterna i regionen i princip har brutit samman, samt till att makten i dessa samhällen, i frånvaro av en stark statsmakt, i hög grad baseras på klansystem. Dessutom har den militariserade maskulinitetsnormen inte utmanats och förändrats som på många andra ställen i världen. Men det handlar också om globaliseringen av denna konfliktlinje. När fler nationella konflikter och lokalt missnöje knyts samman i en global retorik, minskas förhandlingsutrymmet. Möjligheten att lösa de konkreta underliggande problemen försvåras om kampen internationaliseras, och både regeringar och rebeller ser sig som en del av en global maktkamp.
Omläsningen av Pinkers bok kan tjäna till att sätta dagens debatt och analys i djupare och vidare perspektiv. Lika lite som vi kan använda årets väder för att bedöma klimathotet i världen (temperaturen på kort sikt kan variera, men den långsiktiga trenden med varmare väder är tydlig), kan vi använda data om konflikter under enskilda år för att bedöma huruvida världen på längre sikt rör sig mot fredligare interaktion mellan människor. Här krävs alltså en balanserad analys. Hoten från Putins Ryssland och från jihadisterna är verkliga och oroande, och den fredliga utvecklingskurvan har vänt, i alla fall på kort sikt. Men den trend som Pinker pekar på är inte avhängig utvecklingen under ett begränsat antal år – det är längre tidsperspektiv det handlar om. De strukturella faktorer som driver fram en fredligare värld kan mycket väl vinna över de mer nutida utmaningarna som vi nu står inför. Det finns därmed ingen anledning att ge efter för en pessimistisk fatalism. Det minskade utrymmet för krig och våld i mellanmänskliga relationer (på olika nivåer) är en bedrift som mänskligheten genomfört. Däremot är denna minskning av våld inte något vi kan ta för givet i framtiden.
Isak Svensson
Isak Svensson är professor i freds- och konfliktforskning vid Uppsala universitet. Han är projektledare för det femåriga forskningsprojektet Resolving Jihadist Conflicts? Religion, Civil War, and Prospects for Peace.
* Texten publicerades ursprungligen i Riksbankens Jubileumsfonds årsbok 2016/2017.
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.
Ansvarig redaktör: Sebastian van Baalen, redaktör Bistånd & Utveckling, Klimat & Säkerhet, Afrika.
Lämna ett svar