DEBATT Det är i dag 15 år sedan al-Qaeda chockade världen genom de koordinerade attackerna mot World Trade Center i New York och det amerikanska försvarshögkvarteret, Pentagon, i Washington D.C. Robert Egnell, professor vid Försvarshögskolan och Mänsklig Säkerhets chefredaktör skriver i Aftonbladet att det är ett tillfälle att minnas och hedra offren, men också att kritiskt granska det efterföljande kriget mot terrorismen.
Det går inte att underskatta betydelsen av attacken. En extrem och våldsbenägen islamistisk rörelse med globala ambitioner presenterade sig den dagen på allvar och själva bilden av vad som utgör säkerhetspolitiska hot ändrades. Idén om att konflikter, terror, våld och fattigdom kunde isoleras i andra delar av världen begravdes, eller borde i alla fall ha begravts, i rasmassorna under tvillingtornen. Inte ens den enda kvarvarande supermakten gick säker.
Den största förändringen av den internationella ordningen utgjordes dock inte av själva attacken utan det amerikanska och internationella svaret. George W. Bush utropade ett ”krig mot terrorismen” där andra länder antingen kunde välja mellan att vara med som allierad i USA:s ”koalition av villiga” eller i annat fall automatiskt anses vara mot supermakten.
Resultatet av kriget mot terrorismen är ett och ett halvt årtionde av militära interventioner i den muslimska delen av världen. Över en miljon människor beräknas ha mist livet till följd av krigen i bland annat Afghanistan, Irak, Somalia och Syrien. Sedan andra världskrigets slut har världen inte sett så stora flyktingströmmar med fruktansvärt mänskligt lidande som följd – till stor del på grund av de nämnda krigen.
I många länder har grundläggande fri- och rättigheter inskränks med kampen mot terrorismen som förevändning. Insatserna i kriget mot terrorismen har dessutom kostat enorma summor pengar och stukat framförallt den amerikanska ekonomin. Enbart USA hade enligt Congressional Research Service i utgången av 2014 betalat ofattbara 1 600 miljarder dollar för kriget mot terrorismen.
Om kostaderna varit enorma – mätt i både blod och pengar – så har resultaten och framgångarna varit desto mindre. Trots flera taktiska militära segrar mot terrorgrupper i både Irak, Afghanistan och Somalia sprider sig radikaliseringen och terrorn över världen.
Det tycks som att varje militär intervention snarare spär på än minskar våldet och hatet. Antalet terrorattacker i Europa ökar stadigt, Islamiska staten (IS)/Daesh rekryterar krigare bland missnöjda unga män och kvinnor globalt och i våra egna samhällen polariseras vi av rädsla, högerpopulism och främlingsfientlighet.
Det råder inga tvivel om att kriget mot terrorismen är ett fullständigt misslyckande. Det var därför ytterst tråkigt att höra president François Hollande använda närmast identisk retorik som George W. Bush efter de fruktansvärda attackerna i Paris i november 2015. Vi har uppenbarligen lärt oss väldigt lite.
Vägen framåt
Veckorna efter attackerna den 11 september 2001 stod USA och resten av Västvärlden i ett strategiskt vägskäl där fel väg valdes.
I samband med IS framväxt och en våg av terrorattacker i Mellanöstern och Europa står vi i dag inför ett liknande vägskäl. Det är därför hög tid erkänna misstagen och att söka alternativa lösningar.
Sedan 11 september har det internationella samfundet fokuserat nästan uteslutande på att bekämpa terroristerna som utför dåden och som utgör hotet, eller de stater som stödjer terrorismen på olika sätt. Den logiska konsekvensen blev en strategi som fokuserar på militära medel antingen i form av större interventioner eller kontinuerliga antiterrorinsatser med specialförband och så kallade ”drönare”.
Problemet med den militära strategin för att besegra världens terrorister är att den inte hanterar grundorsakerna till radikalisering och terror.
Terrorism som politisk metod är och kommer alltid att vara förkastligt, men det är trots detta helt nödvändigt att förstå varifrån radikaliseringen och våldsbenägenheten kommer ifrån. Al-Qaida, IS eller Boko Haram är inte de egentliga problemen – de är snarare symptomen på problem som i stället stavas dålig samhällsstyrning (snällt namn för diktatur, kleptokrati, despoti och grova brott mot mänskliga rättigheter), men också brist på ekonomisk och social rättvisa, och förtryck av kvinnor.
Genom att komma åt radikaliseringens och våldets grundorsaker kan terrorismen besegras. Bortom underrättelsetjänst och militära insatser krävs därför ett långsiktigt fredsbyggande för att skapa toleranta, jämlika och jämställda samhällen – både på hemmaplan, men allra mest i Mellanöstern och de delar av världen där förtrycket och fattigdomen är vardag. Det är också genom detta arbete som offren för terrorattackerna bäst hedras.
Robert Egnell
Professor vid Försvarshögskolan och Mänsklig Säkerhets chefredaktör
Artikeln publicerades ursprungligen i Aftonbladet.
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.
Ansvarig redaktör: Sebastian van Baalen, redaktör Bistånd & Utveckling, Klimat & Säkerhet, Afrika.
Fin artikel fram till slutet som var ofullständigt! Jag tänker på “Al-Qaida, IS eller Boko Haram är inte de egentliga problemen – de är snarare symptomen på problem som i stället stavas dålig samhällsstyrning (snällt namn för diktatur, kleptokrati, despoti och grova brott mot mänskliga rättigheter), men också brist på ekonomisk och social rättvisa, och förtryck av kvinnor.”
Det är naturligtvis helt rätt att koppla ihop krigen med flyktingproblem orättvisor och svåra förhållanden i samhällena, men jag saknar ungefär följande: Krigen och den s k radikaliseringen skapas och hålls igång också av inblandning från utomstående stater som har egna intressen, ofta ekonomiska. Läs gärna USA, men USA är som bekant inte ensamt att ingripa med våld. Världen skulle vara betydligt bättre om FN-stadgans våldsförbud följdes. Man försöker legitimera våldet med att hänvisa till demokrati och mänskliga rättigheter. Ett exempel: Det är väl ganska uppenbart att man inte får slut på terror och våld genom att angripa med drönare. Hatet, rädslan och radikaliseringen ökar. Jag undrar varför följer omvärlden – eller är tyst?
För att världen inte förstår sammanhangen. De tror att det är helt enskilda händelser.
På grund av den dåliga rapporteringen i massmedia har vi i väst ingen fullständig klar bild av hur det hela hänger ihop. Att försöka få en någotsånär fullständig helhetsbild av vad som egentligen händer är som att lägga ett tio tusen bitars pussel. Mycket beror på att propagandan
och populism skymmer sikten.