När ickevåld blir ett krigsredskap

ANALYS Mahatma Gandhi såg fredligt motstånd som en väg till dialog och samförstånd. På senare år har dock ickevåldet blivit mer konfrontativt, och när dess strategiska fördelar tagit slut har man inte varit sen att ta till vapen. Det menar Isak Svensson, professor vid Institutionen för freds- och konfliktforskning vid Uppsala universitet.

---

Den här artikeln har tidigare publicerats i Svenska Dagbladet

---

De senaste åren har vi bevittnat flera väpnade konflikter som sprungit ur misslyckade ickevåldsuppror. Syrien är det främsta, och värsta, exemplet. Upproret började i mars 2011 som en spontan och geografiskt spridd ickevåldsrörelse, inspirerad av händelser i Tunisien och Egypten och ledd av lokala grupper av demonstranter, ofta studenter eller arbetslösa ungdomar i olika regioner i Syrien. Demonstrationerna handlade till en början mest om lokala problem och frågor, men regimens kraftiga motstånd ledde snart till att fler demonstranter gick ut på gatorna och att de började ställa alltmer grundläggande krav på frihet och demokrati.

I början var aktivisterna måna om att förena ­olika etniska grupper samt att undvika sekteristiska element i protesterna. Men redan efter en månad började de interna spänningarna växa och våldet ökade mellan sunnidemonstranter och militära styrkor, vars ledarkader dominerades av shia­muslimska alawiter. Kraftigt motstånd från Bashar al-Assads regim och ökande sekteristiska inslag ­radikaliserade upproret och gav ökad drivkraft åt extrema grupper. Snart började våldsamma aktörer ta kommandot och redan i augusti samma år hade konflikten utvecklats till ett regelrätt inbördeskrig.

Även i Ukraina, Libyen, Irak och Jemen var den tändande gnistan till de pågående våldsamheterna folkliga protester, i huvudsak utan vapen. Ickevåldsbaserade uppror har även förekommit i Egypten och Thailand, där de blivit en del av den politiska maktkampen mellan olika maktblock och i slut­ändan lett till mer auktoritära styren.

För den som ställer sitt hopp till ickevåldets ­möjligheter ger därför de senaste årens internationella erfarenheter anledning till kritisk eftertanke. Hur kan ickevåld få sådana katastrofala konsekvenser? En nyutkommen antologi, ”Civil resistance: Comparative perspectives on nonviolent struggle” (University of Minnesota Press), redigerad av den amerikanske sociologen Kurt Schock, ger en värdefull grund för en sådan analys. Flera av de bidragande författarna diskuterar de strategiska dimensionerna av ickevåldsbaserad kamp, men försöker även fördjupa diskussionen till att gälla vilken roll de underliggande normativa målen för ickevåldskamp spelar. Ämnena som diskuteras spänner över allt från mobilisering av ickevåldsaktioner, regimernas motdrag (samt hur dessa kan slå tillbaka mot makthavarna själva) till hur externa aktörer kan stödja ickevåldsrörelser.

Genomgående i många av artiklarna i ”Civil resistance” är försöket att förstå under vilka betingelser och i vilka sammanhang ickevåld är som mest effektivt. Framför allt har det visat sig vara en effektiv strategi i bekämpandet av auktoritära regimer och utländsk ockupation, samt i viss mån i minoriteters kamp för ökat territoriellt självbestämmande. Flera olika faktorer är avgörande för att ickevåldsrevolutioner ska vara framgångsrika. Upprätthållandet av ickevåldsbaserad disciplin och enighet inom rörelsen är två av de viktigaste. Dessutom kan det vara avgörande för ickevåldskampanjer att de har en utvecklad taktisk innovationsförmåga för att lyckas bibehålla motståndskraft mot regimernas repressiva åtgärder.

Den amerikanske statsvetaren Gene Sharp skapade grunden för mycket av den strategiska analysen av ickevåld. Hans kataloger över konkreta ickevåldsmetoder och hans mer abstrakta teorier om ickevåldsaktioners dynamiska kraft har betytt mycket för forskningen på området. Sharp påpekar att alla regimer är beroende av ett grundläggande god­kännande från de människor över vilka de styr. I synnerhet är de beroende av grundläggande stöd från de militära, juridiska och polisiära institutionerna. Om ett uppror lyckas undanröja stödet från dessa institutioner försvagas regimen följaktligen avsevärt, och ickevåldskamp har visat sig vara ett mer effektivt sätt än väpnat uppror för att få viktiga stödjepelare till regimen att byta sida – lojalitetsskiften som ofta är helt avgörande för att ett uppror ska lyckas.

Den empiriska forskningen på området har formligen exploderat de senaste åren. I boken ”Why civil resistance works: The strategic logic of nonviolent conflict” (2012) visade de amerikanska forskarna Erica Chenoweth och Maria Stephen att ickevåldskamp i regel är att betrakta som mer effektivt än kamp med väpnade medel. Året därpå listade tidskriften Foreign Policy Chenoweth som en av de ledande hundra tänkarna, med motiveringen att hon ”lyckats bevisa att Mahatma Gandhi hade rätt”.

Det är dock ganska långt mellan Gandhis syn på ickevåld och det numera dominerade perspektivet, som betonar de strategiska fördelarna av icke­våld och bedömer kampanjer på basis av deras effektivitet. Medan Gandhis perspektiv på ickevåld också erkände dess strategiska kraft, såg han ickevåld först och främst som ett normativt värde och som en princip som påverkar karaktären på själva processen. Gandhi menade att ickevåld alltid borde syfta till att skapa ett mer inkluderande och fredligt samhälle.

I synnerhet är det tre grundläggande dimensioner som var helt centrala för Gandhi men som tycks bortglömda i många av dagens ickevåldskampanjer. För det första: kombinationen mellan dialog och kamp, vilken karaktäriserade Gandhis tankar om ickevåld. Dialogen föregick kampen, genomsyrande den, och var kampens yttersta mål. Vägran att samarbeta med motståndaren syftade till att ­upprätta en meningsfull dialog. För det andra var motståndarens välfärd alltid viktig. Det handlade för Gandhi aldrig bara om att besegra motståndaren, utan om att förvandla den förljugna relationen mellan förtryckaren och den förtryckta i syfte att nå en högre form av relation, baserad på sanning. När den engelska kolonialmakten var försvagad av ­externa orsaker utnyttjade inte Gandhi motståndarens svaghet, utan avblåste istället tillfälligt motståndskampen. Ur ett strikt strategiskt perspektiv är ett sådant beteende obegripligt. Men Gandhi ville inte krossa sina motståndare utan förlösa dem. För det tredje var ickevåld enligt Gandhis perspektiv inte något som enbart konfronterade och försökte dra undan stödet för orättvisa strukturer. Kampen mot något skulle alltid kombineras med det som Gandhi kallade ”det konstruktiva programmet”, alltså försök att i nuet bygga upp den typ av för­ändring man önskade se i framtiden.

Chenoweth och Stephan avfärdar, i likhet med mycket av den nuvarande forskningen, distinktionen mellan ickevåld som princip respektive praktik. Enligt deras sätt att se på saken handlar ickevåld helt enkelt om kampens metod, oberoende av dess eventuella mål och normgrund. Många uppfattar också ickevåld automatiskt som en kraft för det goda, för frihet och för demokrati.

Problemet med detta instrumentella perspektiv är att när ickevåld enbart förstås som en strategi, utan en tanke på kampens mål eller på kopplingen mellan mål och medel, tenderar vi att bortse från att ickevåld också kan leda till samhällelig splittring och rentav vara den utlösande faktorn till våldsamheter, såsom vi sett de senaste åren.

Därför är det särskilt intressant att nu läsa de ­bidrag i ”Civil resistance” som försöker ta avstånd från ett renodlat instrumentellt perspektiv. I synnerhet Stellan Vinthagen, med bas i University of Massachusetts, där han nyligen tillträtt som ­världens första professor i fredligt motstånd, analyserar ickevåld på ett mer holistiskt sätt, där dialektiken mellan konfrontation och dialog är ett bärande tema. Likaså får den normativa och konstruktiva basen ett större utrymme, med den intressanta implikationen att ett helhetsperspektiv också kan komma att göra ickevåldskampanjer mer effektiva. Även om Vinthagen inte uttryckligen diskuterar de senaste årens oroande utveckling där folkliga ­resningar utan vapen sätter igång processer som drar ned länderna i kaos och krig (Vinthagens ­analys är konceptuell snarare än empirisk), skapar hans kapitel – genom erkännandet av dialog och en normativ bas som viktiga element inom ickevåld – en grund för en djupare förståelse med vilken instrumentaliseringen av ickevåldslig kamp kan kritiseras. Begreppet ickevåld behöver återerövras och förståelsen av vad ickevåldsrevolter innebär ­behöver fördjupas. Framför allt behöver ett tydligare konfliktlösningsperspektiv genomsyra både studiet och utövandet av ickevåldsliga uppror.

Debatten om ickevåld har varit polariserad: antingen har man betraktat ickevåld som ett effektivt upprorsmedel mot förtryck och orättvisa, eller som ett naivt och kraftlöst alternativ till väpnade former av sociala konflikter. Men gemensamt för båda dessa perspektiv har varit det underliggande antagandet att ickevåld är en positiv kraft, syftande till ökad demokrati, frihet och rättvisa. Det vi har sett de senaste åren är dock framväxten av något radikalt annorlunda: folkliga uppror med ickevåldsmetoder där ickevåld är en potent kraft, men inte nödvändigtvis av godo.

När ukrainska nationalister gör anspråk på utrymmet under Majdan-upproret i Ukraina, när militanta ”gulskjortor” utmanar den demokratiskt valda regeringen i Bangkok och sätter den konstitutionella demokratin ur spel eller när sunnimuslimska demonstranter kräver Assad-regimens avgång, då skapar det rädsla på motståndarsidorna: bland de rysktalande i Ukraina, bland rödskjortor i Thailand och bland alawiterna och andra minoriteter i Syrien. Ickevåldet blir en del i en etnisk eller politisk konflikt mellan befolkningsgrupper, och inte enbart ett vapen för massorna mot regimen och dess eliter.

Ickevåldstanken har i flera konflikter runtom i världen de senaste åren kidnappats av nationalistiska, sekteristiska eller antidemokratiska krafter. Behovet att återerövra en mer djupgående syn på ickevåld blir därmed alltmer uppenbart.

Isak Svensson

Isak Svensson är professor i freds- och konfliktforskning vid Uppsala universitet. Han är projektledare för det femåriga forskningsprojektet Resolving Jihadist Conflicts? Religion, Civil War, and Prospects for Peace.

Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.

Ansvarig redaktör: Sebastian van Baalen, redaktör Bistånd & Utveckling, Klimat & Säkerhet, Afrika.