REFLEKTION Konflikters grundorsaker är ett centralt tema för att förstå, hantera och förebygga konflikter. Men är det alltid en förståelse av grundorsaker som är viktigast för att stoppa konflikter eller finns det andra, lika viktiga, perspektiv? Chefredaktör Robert Egnell beskriver samtal med en afrikansk kollega och vän, professor Mwesiga Baregu, som anser att fokus snarare bör ligga på hinder till fred än konfliktens grundorsaker.
Jag och många andra inom freds- och konfliktforskningen pratar ofta om vikten av att förstå och hantera konflikters grundorsaker, snarare än att bara hantera dess konsekvenser genom kortsiktigt söka stabilitet och fredsavtal eller genom att militärt besegra motparten. Det finns en logisk styrka i detta även om det naturligtvis är svårt att med träffsäkerhet avgöra grundorsakerna från fall till fall. Det finns dock andra viktiga perspektiv.
Jag jobbade för många år sedan på statsvetenskapliga institutionen vid universitetet i Dar es Salaam, Tanzania. En god vän och kollega, professor Mwesiga Baregu, brukade då irriterat berätta för mig om två olika typer av missriktad övertro på idén om att identifiera konflikters grundorsaker. Den ena var “inhemsk” och handlade om att många afrikanska analytiker och beslutsfattare genom detta synsätt alltid kunde skylla konflikter och fattigdom på kolonialismen.
Det andra var dock mera västerländskt och innehåll ett feltänk baserat på bristande historisk och kontextuell förståelse – det var enligt professor Baregu inte alls säkert att grundorsaker till konflikter är särskilt relevanta för att skapa fred. Hans expertis var Stora sjöregionen i Centralafrika och han menade att konflikterna i exempelvis östra Kongo hade pågått så länge och växlat aktörer och intressen så många gånger att de som slogs inte ens själva hade en aning om vad konfliktens grundorsaker var. I vissa fall skulle man kunna spåra dessa hinder tillbaka till konfliktens grundorsaker, men i lika många fall menade han att dessa hinder skulle ha uppstått längs resans gång och i många fall till och med vara ganska nya – baserat på de aktörer och intressen som just nu var involverade. Med andra ord, medan vissa grundorsaker fortfarande är relevant är andra grundorsaker idag mer eller mindre irrelevanta. Att prata om dessa leder egentligen bara till att riva upp sår som tiden redan kan ha läkt.
Istället, menade han, borde vi fokusera på det han beskrev som “hinder till fred”. Vad är då skillnaden på grundorsaker och fredshinder? Pratar vi inte om samma sak egentligen? Svaret är både ja och nej. En utmaning med att ständigt söka grundorsaker är att det lätt kan bli lite för tillbakablickande och historiskt istället för att hålla blicken på de utmaningar vi står inför idag. På gott och ont leder ett fokus på grundorsaker också till att vi zoomar in på strukturella problem som fattigdom, orättvisor och dålig samhällsstyrning, snarare än på konfliktens aktörer och intressen. Här kan vi nog enas om att både aktörer och strukturer bör finnas med i konflikthantering och förebyggande.
Läs också Hur ska vi förstå det fredliga Malawi?
Det intresssanta med professors Baregus konfliktanalyser var att han cyniskt och provokativt inkluderade alla – och då menar jag alla – aktörer. Många av aktörerna i hans något marxistiska analys menade han såg fördelar i konflikten och dessa inkluderade naturligtvis olika krigsherrar, vapen-, drog- och människosmugglare och korrupta politiska ledare. Andra aktörer som professor Baregu drog in i analysen var dock betydligt känsligare – bland annat de han kallade “kolonisatörerna” (stormakterna), “pengapåsarna” (utvecklingsorganen, FN, Världsbanken m.fl.) och “ambulansjägarna” (humanitärerna), och de multinationella företagen. Han delade in alla aktörer i tre kategorier. De som var odelat negativa ur konflikthanteringssynpunkt (krigsherrar och smugglare) och de som var odelat positiva, vilket faktiskt bara var en enda aktör – civilsamhället. Den klart största kategorin var dock “opportunisterna” – de som i stor utsträckning bara sökte främja sin egen verksamhet och som därmed kunde vara både positiva och negativa för fredsarbetet beroende på om deras intressen sammanföll med civilsamhällets.
För professor Baregu var därmed internationella insatser, fredssoldater, FN, och humanitära organisationer lika ofta negativa som positiva ur ett rent konflikthanteringsperspektiv. Perspektivet kan tyckas cyniskt eller missriktat, men för en afrikansk forskare som är expert på Centralafrikas årtionden av konflikter är strukturerna och de inblandade aktörernas (egen)intressen tydliga.
Professor Baregus perspektiv väcker viktiga tankar. Ibland är det inte nödvändigt att gå till konfliktens ursprung. Det kan vara överspelat eller glömt. De inblandade aktörernas och deras intressen, eller de orättvisor och maktsystem man en gång slogs om kan vara borta. Därför kan det vara sunt att rikta blicken mot det som händer här och nu. Vilka strukturer och aktörer är det som idag hindrar freden? Ibland leder denna analys sannolikt tillbaka till det som en gång ledde till konflikten – men långt ifrån alltid. Den viktigaste frågan blir dock – vad kan vi göra för att ta bort fredshindren och istället stärka civilsamhället i dess strävan efter fred? Vad vill människorna? Det professor Baregu pratade om var naturligtvis en form av mänskligt säkerhetsperspektiv.
Robert Egnell
Chefredaktör och till vardags professor vid Försvarshögskolan
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.
Ansvarig redaktör: Sebastian van Baalen, redaktör Bistånd & Utveckling, Klimat & Säkerhet, Afrika.
“Den klart största kategorin var dock ”opportunisterna” – de som i stor utsträckning bara sökte främja sin egen verksamhet och som därmed kunde vara både positiva och negativa för fredsarbetet beroende på om deras intressen sammanföll med civilsamhällets.”
Ja, givetvis handlar dessa aktörer rationellt i egenintresse. Det är ju inte bara ett Marxistiskt perspektiv, utan en grundläggande premiss för den liberala samhällsordningen. Kul att någon också lyfter fram ett annat IR-perspektiv än realism och liberalism. Sen anser jag att det inte bara handlar om själva aktörerna, utan vad de faktiskt gör. Om vi tittar på Syrien och de amerikanska UD kablarna från 2006, så ser vi att en aktör kan göra flera saker där själva handlingarna kan placeras i olika kategorier. Dessa kablar andas verkligen opportunism. Lite analogiskt så dyker ordet “opportunity” upp ett flertal gånger.
“However, Bashar Asad’s growing self-confidence )- and reliance on this small clique — could lead him to make mistakes and ill-judged policy decisions through trademark emotional reactions to challenges, providing us with new opportunities.”
Kabeln behandlar i grova drag hur propaganda kan väcka sunni-majoriteten, och hur aktörer som Quatar och Saudi-arabien i kombination med “diffus” politisk aktivitet ska provocera den syriska regimen att begå misstag, bl.a. få den att “overreact”. Tanken är sedan att det är denna överreaktion vi ska se och sedan ska experter från försvarshögskolan (eller?) och ledarskribenter framträda i media med analyser, helt utan denna avgörande “opportunistiska” ingrediens. Det är också väldigt förvånande att dessa kablar helt ignoreras då de belyser faktorer som inte kan ignoreras för den som vill göra en så fullständig analys som möjligt.
“Bashar,s weaknesses are in how he chooses to react to looming issues, both perceived and real, such as a the conflict between economic reform steps (however limited) and entrenched, corrupt forces, the Kurdish question, and the potential threat to the regime from the increasing presence of transiting Islamist extremists. This cable summarizes our assessment of these vulnerabilities and suggests that there may be actions, statements, and signals that the USG can send that will improve the likelihood of such opportunities arising.”
Detta ger ju egentligen professor Bareus rätt. Väldigt rätt. Svart på vitt.
https://wikileaks.org/plusd/cables/06DAMASCUS5399_a.html
Stort tack för kommentaren och empirin Patrik. Kände själv inte till dessa kablar!