ANALYS Egyptens president Sisi har effektivt förtryckt minsta tillstymmelse till offentliga protester mot militärdiktaturen. Men samtidigt fortsätter landets arbetare att protestera mot inskränkningar av deras rättigheter. Samir Shalabi skriver om Egyptens våg av arbetarstrejker.
Sedan januarirevolten 2011 har den egyptiska staten och landets oberoende fackföreningar varit inbegripna i en kamp om representationen av Egyptens arbetare. Trots åtskilliga försök från statens sida att blockera den post-revolutionära arbetarrörelsens framväxt – genom lagändringar, kooptering av fackledare och polisiärt eller militärt våld – fortsätter landets arbetare att protestera mot inskränkningar av deras rättigheter.
Den senaste uppblossade fackliga konflikten omfattar i huvudsak anställda i offentlig sektor och sträcker sig från Alexandria i norr till Aswan i söder. I Alexandria har bussförare gått ut i strejk i protest mot lönesänkningar, försenade bonusutbetalningar och löneavdrag när bussar går sönder eller behöver repareras. Stadens sophämtare och gatustädare har också lagt ned arbetet på grund av obetalda löner – något som blivit högst påtagligt för Alexandriabor då stadens gator på flera håll fyllts med sopor. Även i den sydliga staden Aswan har gatustädare strejkat i protest mot att många bara erbjuds halvtidskontrakt vilket innebär att de inte har rätt till lönebonusar, drägliga pensioner eller att gå med i fackförbund.
I Kairoförorten Giza har även anställda inom det så kallade Awqaf-ministeriet, som ansvarar för religiösa frågor, gått ut i strejk. Kraven som ställts har innefattat att den lagstadgade minimilönen på 1200 egyptiska pund (motsvarande drygt 1100 kronor) upprätthålls, att Awqaf-ministern avgår och att arbetsförhållandena för de 6000 ministerieanställda drastiskt förbättras. I samma förort har även en facklig konflikt utbrutit på textilföretaget Nile Cotton Ginning Company. Arbetarna kräver att det tidigare statsägda företaget, som sedan privatiseringen 1997 avskedat 4500 anställda och successivt sänkt lönerna, återförstatligas.
I staden Samanoud, belägen i guvernoratet Gharbiya i Nildeltat, har hundratals textilarbetare lagt ned produktionen de senaste veckorna. Man har protesterat mot att ett antal fackföreningsanslutna i Samanoud Felt Company avskedats och har krävt deras omedelbara återanställning. Just denna strejk har med avskedade arbetare att göra, men företagets anställda har också i flera månader krävt att uteblivna lönebonusar betalas ut och att pågående nedskärningar upphör.
Den mest upp uppmärksammade fackliga konflikten i Egypten den senaste tiden har dock varit strejkerna inom vårdsektorn. I protest mot att polisen åtskilliga gånger trakasserat och fysiskt attackerat vårdanställda har man med läkarfacket i spetsen krävt ökad säkerhet på sjukhusen och hälsoministerns avgång. En av protestmetoderna, som jag beskrivit mer detaljerat här, har varit att vårdtjänster erbjuds kostnadsfritt på offentliga sjukhus.
Statens krafttag mot den fria arbetarrörelsen
De nämnda arbetarprotesterna är bara ett smakprov på de många fackliga konflikter som pågår i Egypten. Det är dock ännu för tidigt att säga om den pågående strejkvågen representerar ett trendbrott. Enligt Democracy Meters januarirapport dokumenterades under 2015 1117 arbetarprotester, vilket innebär nära nog en halvering jämfört med året innan då 2274 protestaktioner registrerades av Mahrousa Center for Socioeconomic Development.
Vad man däremot kan säga är att, jämfört med andra proteströrelser i Egypten som främst fokuserat på politiska och sociala rättigheter och vars öppna protester kraftigt minskat sedan president Sisi grep makten i en militärkupp 2013, så försöker ändå landets arbetarrörelse upprätthålla en anda av motstånd och uthållighet.
Men myndigheterna arbetar hårt för att begränsa organiserade arbetares inflytande. Utöver försök till statlig infiltrering av fackförbund och demonisering av protesterande arbetare i statsmedia är den senaste kraftåtgärden mot arbetarrörelsen utfärdandet av en ny lag som betecknar oberoende fackförbund som illegitima organisationer. Den nya lagen kan ses som något av en bekräftelse av Lag 35 från 1976, som förbjuder oberoende fackförbund och som varit mycket omtvistad. Från och med nu kommer dessa förbunds emblem inte tillåtas pryda officiella dokument vilket i praktiken innebär att all kontakt med oberoende fack, i exempelvis avtalsförhandlingar, förbjuds.
Före 2011 var oberoende fackförbund i stort sett obefintliga med undantag för bl.a. facket för indrivare av fastighetsskatt som (olagligt) grundades 2008. Sedan 1957, då den kvasi-socialistiska Nasser-regimen styrde, har endast en laglig federation av fackföreningar existerat, nämligen Egyptian Trade Union Federation (ETUF). Med hjälp av denna federation, som hade monopol på fackföreningsorganisering och vars ledare var tillsatta av staten, kunde Nasser ta full kontroll över fackföreningsrörelsen och utnyttja den till att mobilisera stöd för hans egen politik. Något som illustrerar ETUF:s lojalitet med staten är att federationen endast auktoriserat två strejker sedan den grundandes 1957.
Men i samband med upproret 2011 växte en ny oberoende fackföreningsrörelse snabbt fram. Under den folkliga revolten som störtade förre diktatorn Hosni Mubarak etablerades Egyptian Federation of Independent Trade Unions (EFITU). Denna allians av oberoende fackföreningar hade som målsättning att ersätta den statskontrollerade ETUF vilken sedan femtiotalet förlamat fackföreningsrörelsen genom sina nära band till staten. Dessutom grundades, drygt två månader innan militärkuppen i juli 2013, Egyptian Democratic Labor Confederation (EDLC), vilken kom att bli den andra pelaren i Egyptens oberoende fackföreningsrörelse.
Men dessa federationer har haft stora svårigheter att mobilisera arbetare utanför huvudstaden Kairo. Vissa ledare inom EFITU har efter Sisis maktövertagande till och med börjat stödja regeringens arbetsmarknadspolitik och tagit ställning emot strejker och arbetarprotester. Detta följer ett historiskt mönster där staten inlemmar fackföreningsledare i sin inflytelsesfär för att på så sätt underminera arbetarrörelsens makt.
Regeringen har rättfärdigat sin ovilja att erkänna oberoende fackförbund genom att hänvisa till Lag 35 från 1976 som bara godkänner ETUF som legitim representant för landets arbetare. Lagen har länge kritiserats och står inte bara i kontradiktion med Internationella Arbetarorganisationens (ILO) konvention 87 och 98 angående föreningsfrihet och skydd för organiseringsrätten och kollektiva förhandlingar – som Egypten ratificerade 1957 respektive 1954 – utan även artikel 76 i landets nya konstitution från 2014, som garanterar rätten att bilda oberoende fackförbund.
Men motstånd har ändå mobiliserats mot statens försök att marginalisera arbetarrörelsen. Redan i januari lanserades en kampanj av gruppen Permanent Alexandrian Workers Conference som uppmanar regeringen att verkställa den konstitutionellt garanterade rätten att etablera oberoende fackföreningar. Gruppen, som fått stöd från politiska partier och fackförbund, lovar att vidta konkreta åtgärder om inte kravet på fackförbundens oberoende tillmötesgås.
Utöver denna kampanj och de återkommande protesterna på landets arbetsplatser finns även tecken på att ett ökat allmänt missnöje med den politiska ledningen. Efter president Sisis senaste tal i slutet av februari där han uppmanade folket att “inte lyssna på någon annan än mig” hånades och kritiserades han i både traditionella och sociala media. Den egyptiska historikern Khaled Fahmy liknade honom vid Libyens förre diktator Gaddafi.
Sisi har även fått svidande kritik för sitt misslyckande med att få ordning på ekonomin. Detta trots de “megaprojekt” han lanserat – vilka han garanterade skulle få ekonomin på fötter igen. Det mest omtalade av dessa projekt är utbyggandet av Suezkanalen, som dessvärre inte har gett någon märkbar effekt på landets ekonomi. De ekonomiska problemen – krympande valutareserver, stigande basvarupriser och stagnerande löner – har en direkt inverkan på miljontals egyptiers liv. Detta, tillsammans med den kris landet befinner sig i när det kommer till mänskliga rättigheter, har lett till att bilden av Sisi – som när han grep makten sågs som en nationalhjälte av den absoluta majoriteten av landets befolkning – börjat blekna.
Framtidsutsikter
Medan regimen under den allra närmaste framtiden troligtvis sitter säkert, är det svårt att undgå att likna den rådande situationen vid hur det såg ut i upprinnelsen till 2011. Egyptens arbetarrörelse, som spelade en nyckelroll i Mubaraks fall, har potentialen att destabilisera Sisi-diktaturen och mobilisera stöd för ännu en folkresning. Under de sista dagarna av upproret 2011 slog nämligen ett sextiotal strejker, som omfattade uppemot 300,000 arbetare, till mot arbetsplatser av ytterst strategisk betydelse för den egyptiska staten (bl.a. Egyptian State Railways, Cairo Public Transport Authority, ett antal dotterbolag till Suez Canal Authority och det statsägda elbolaget).
Även om Egyptens arbetare inte startade upproret 2011 så accelererade de det genom sina tillslag mot statens centrala inkomstkällor. Accelerering kan emellertid omvandlas till revolutionär mobilisering. Om arbetarrörelsen nu blir mer inkluderande och effektiv i sin organisering av arbetarklassen kan den genom riktade attacker mot ekonomin själv sätta igång en i revolutionär process. Att ett uppror är förestående är nämligen knappast en tvistefråga. Frågan är bara när en sådan revolt kan komma att bryta ut – och i så fall om den organiserade arbetarklassen kan spela en större roll i utformningen av den post-revolutionära egyptiska samhällsordningen.
Samir Shalabi
Samir Shalabi är masterstudent i Mellanösternstudier och skriver regelbundet för den egyptiska nättidningen Egyptian Streets.
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.
Ansvarig redaktör: Lotta Schüllerqvist, redaktör Mellanöstern, Press- och yttrandefrihet
Lämna ett svar