DEBATT För 100 år sedan, mitt under brinnande världskrig och innan den allmänna rösträtten, samlades tiotusentals kvinnor i en manifestation för fred. Mycket positivt har hänt sedan dess men behovet av samling är samtidigt större än på mycket länge. Det anser en lång rad debattörer och experter från den feministiska rörelsen, miljörörelsen och fredsrörelsen som vill åstadkomma en landsomfattande och gemensam feministisk mobilisering för jämlikhet, hållbarhet och nedrustning.
Kvinnorörelsen har länge drivits av internationell solidaritet. Kvinnor världen över delar många erfarenheter av förtryck, medan andra erfarenheter skiljer sig på grund av globala ojämlikheter och det koloniala arvet. Men en lag som tycks gälla överallt är att kvinnor är de som drabbas hårdast av såväl krig som klimatförändringar och fattigdom.
Globaliseringen har på ett par decennier helt förändrat världen omkring oss och vi ser idag två motsatta rörelser. Å ena sidan det allt starkare värnandet om frihandel, för att kapitalet ska kunna röra sig fritt anses vara en självklarhet. Å andra sidan en ökande nationalism och en allt starkare betoning av nationalstatens gränser som stänger människor ute.
Nationalstaternas gränser har kommit att betraktas som en mot omvärlden skyddande sköld. Men nationalstaternas uppritade gränser är inget av naturen givet, de är skapade av människor som fyller dem med innebörder, vilket i sin tur får konsekvenser i andra delar av världen. Vi kan inte längre tala om en fråga utan att göra en helhetsanalys av konsekvenserna vilket dock ofta förbises i den förda politiken.
De rika länderna drivs idag av en berättelse om att det är mer arbete, mer konsumtion och ökad tillväxt som skapar utveckling. Att konsumera så mycket som möjligt, så billigt som möjligt har inte bara blivit moraliskt rätt utan också en skyldighet. Men denna utveckling är inte hållbar vare sig ekonomiskt, ekologiskt eller socialt. Vi ser att klyftorna ökar. 1 procent av jordens befolkning äger nu mer än resten av världen tillsammans. Och kvinnor är de allra fattigaste, vilket i sin tur drabbar barn.
Konsumismen och jakten på ekonomisk tillväxt gör att vi i Sverige lever som om vi hade 3,7 jordklot. Som om vi aldrig uppfunnit matematiken vilket riskerar få ödesdigra konsekvenser för kommande generationer. Och de redan fattiga länderna drabbas värst av klimatförändringar och naturkatastrofer. Och eftersom kvinnor är de allra fattigaste så drabbas de också hårdast.
Det är inte längre moraliskt hållbart att fortsätta skicka bistånd till de länder som drabbas av krig och klimatförändringar och samtidigt på olika sätt fortsätta att exploatera dessa länder och deras befolkningar. Det vidmakthåller orättvisor och skapar konflikter. Vi ser idag hur krig och terrorism skördar liv, förstör naturtillgångar och försätter många miljoner människor på flykt. Och eftersom kvinnor redan är de fattigaste och systematiskt blir utsatta för sexuellt våld, så drabbas även här kvinnor allra hårdast.
Det sägs att det behövs hårdare tag för att få slut på krigen, och mer vapen för att skapa säkerhet och ”skydda kvinnor”. Och istället för att lyssna på de kvinnoorganisationer världen över som ropar efter civila, icke-militära insatser för att bygga jämlika och socialt hållbara samhällen, så exporterar Sverige mängder med vapen, även till diktaturer. Sverige lägger 5 miljoner kronor i timmen på vårt militära försvar, men anser oss inte har råd att ta emot de människor som flyr hit undan krigets följder. Och beslutet att stänga alla säkra flyktvägar drabbar särskilt kvinnor och barn på flykt.
Vi vet att olika politikområden hänger ihop och är beroende av varandra. År 2003 antog Sveriges riksdag Sveriges politik för global utveckling (PGU), vilken innebär att Sverige ska föra en samstämmig politik inom alla områden så att målet om en rättvis och hållbar global utveckling inte motverkas. Det är ett åtagande som inte har tagits på allvar. Kapitalistiska intressen tillåts stå över hänsyn om miljö och människors levnadsvillkor. Vapenindustrins intressen tillåts stå över fredsrörelsens kunskaper om hur hållbar säkerhet skapas och upprätthålls. Nationalistiska intressen tillåts stå över flyktingars behov av skydd.
Vi når inte jämlikhet så länge vi upprustar militärt och förstör vår natur. Vi når inte hållbarhet så länge vi har ojämlikhet och bistår militära konflikter. Vi når inte fred så länge vi har en ojämnställd värld som präglas av exploatering. Kort sagt, vi når inte målet om en rättvis och hållbar värld förrän vi bedriver en samstämmig politik på alla olika områden.
Vi som undertecknar tillhör olika projekt och organisationer som har kunskap inom och driver olika sakfrågor. Alla dessa kamper är viktiga. Men vi ser också behovet av att gå samman för de övergripande frågorna: Jämlikhet, hållbarhet och nedrustning. Vi vill visa sittande politiker att det finns ett brett stöd för att driva en mer humanistisk och på alla plan mer hållbar politik än den som förs idag. Och visa att det är fullt möjligt.
Till årets internationella kvinnodag har vi, liksom kvinnorna för hundra år sedan tagit fram ett manifest, fast nu för vår tid. Detta kommer idag att läsas vid närmare hundra 8:e mars-manifestationer, på många olika språk över hela landet. För jämlikhet, frihet och fred är värden som ständigt måste återerövras på nytt. På nya sätt av nya generationer – för kommande generationer.
Ahmed Al-qassam och Jennifer Unelius, PUSH Sverige
Jonas Bane, Klimataktion
Stina Bengs, Artister för fred
Ulf Bjereld, Socialdemokrater för tro och solidaritet
Ellie Cijvat och Anna Danielsson, Jordens vänner
Erni Friholt, Fredsrörelsen på Orust
Helene Granqvist, Helena Sandemark, Wift Sveriges styrelse
Ianthe Holmberg, Svenska kvinnors vänsterförbund (SKV)
Linnéa Hård af Segerstad, Fältbiologerna
Annika Jacobsson, Greenpeace Sverige
Toktam Jahangiry, Malmö FN förening
Annika Laurén, Ekobanken medlemsbank
My Leffler, KFF (Kvinnor för fred)
Hanna Lidström och Mårten Roslund, Grön ungdom
Luis Lineo, Män för jämställdhet
Ing-Marie Munktell, Women peacemakers
Stina Oscarson, Arbetsgruppen för 8:e mars manifestet
Gudrun Schyman, F!
Jan Strömdahl, Folkkampanjen mot kärnkraft
Pella Thiel, End Ecocide
Anders Wiklund, Ingen människa är illegal, Trollhättan, Vänersborg
Gunilla Åkesson, Kvinnor i Svenska kyrkan
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.
Ansvarig redaktör: Robert Egnell, chefredaktör, ansvarig för Fredsbyggande, Inrikespolitik, Terrorism & radikalisering, Europa.
Ja vi måste komma oss samman