ANALYS Det blåser upp till storm i palestinsk politik. Kampen om vem som ska efterträda den åldrande presidenten Mahmoud Abbas har börjat och det spekuleras friskt bland bedömare om vem det kan tänkas bli. Den av Israel fängslade Fatah-ledaren Marwan Barghouti är ofta uträknad i dessa spekulationer, bland annat på grund av det långa fängelsestraff han just nu avtjänar. Björn Brenner, mellanösternforskare vid Försvarshögskolan, menar dock att Barghouti trots det är en av huvudkandidaterna för posten. Här tecknas ett porträtt av den man som idag har bredast stöd att bli Palestinas näste president.
På en dammig säkerhetsanstalt utanför det glittrande Tel Aviv, långt ifrån maktens korridorer i Ramallah, sitter en snart 60-årig man och väntar på bättre tider. Vissa säger att han kommer få vänta länge. Att döma av straffets längd verkar det onekligen också så.
Det var 2002 under den våldsamma andra intifadan som Fatah-ledaren Marwan Barghouti arresterades av israeliska säkerhetsstyrkor och senare dömdes till fem livstidsdomar plus ytterligare 40 år i fängelse för bland annat mord och medhjälp till mord på fem israeler. För många israeler är Barghouti ondskans ansikte personifierat. För dem har han kommit att få symbolisera allt det våld och den terror som skakade Israel under de mycket våldsamma åren som följde efter fredsprocessens sammanbrott.
På den palestinska sidan är bilden av samme man helt annorlunda. När man ställer frågan till unga palestinier på Västbanken om vem Barghouti är och vad han står för gnistrar något till i deras ögon: “Abu Qassam (Barghouti) är den ende av alla våra ledare som fortsatt att hålla fast vid sin övertygelse och inte gett vika en millimeter för ockupationsmakten. Han är vårt enda hopp inför framtiden.”
Myten om Barghouti som en kompromisslös och hårdför men rakryggad ledare av folket är numera så vedertagen i de palestinska områdena att den närmast betraktas som en sanning. Enligt de senaste opinionsmätningarna har Barghouti i särklass mest stöd hos folket av alla de palestinska ledarna. Om det vore presidentval idag, visar mätningar, skulle Barghouti vinna stort oavsett mot vilken av de andra kandidaterna han skulle ställas.
Så vem är han då denne mytomspunne Barghouti – en kallblodig massmördare eller en palestinsk Nelson Mandela? Med ordspråket “man är inte besegrad så länge man fortsätter att göra motstånd” råder det inget tvivel om vilken Barghoutis självbild är. Men, faktum är att ingen av dessa föreställningar speglar särskilt väl vem han egentligen är.
Den pragmatiske nationalisten
Under sitt politiska liv har Barghouti visat prov på att vara kapabel till det mesta, allt från att ge sitt (indirekta) stöd till självmordsbombningar under den andra intifadan, till att förespråka fredliga förhandlingar med Israel och att erkänna den israeliska statens existens inom 1967 års gränser.
I själva verket är Barghouti varken den anti-israeliska mördare israeler i gemen ser honom som, eller den kompromisslöse och principfaste Mandela-liknande karaktär som palestinier gärna vill att han ska vara. Snarare är Barghouti en gränslös pragmatiker med en palestinsk stat som enda sikte, utan att hysa någon större agg mot vare sig sionister eller islamister.
När Osloavtalen undertecknats 1993 återvänder Barghouti från sin exil i Tunisien till Västbanken för att bygga den palestinska stat som ställts i utsikt i avtalen. Vid denna tid är Barghouti en förespråkare av fredliga förhandlingar och en tvåstatslösning med en israelisk stat inom 1967års gränser. I intervjuer med Barghouti återkommer han ofta till den ståndpunkten: “Israelerna är våra framtida grannar.”
På slutet av 1990-talet börjar dock Barghouti tycka att saker och ting inte längre står rätt till. Han har starka invändningar mot hur båda parter beter sig. På den palestinska sidan handlar det om oegentligheter med den palestinska myndigheten PAs pengar. Barghouti framför öppet kritik mot hur Yasser Arafat och hans närmaste män tar emot olika slags mutor och stoppar pengarna i egna fickor. Han framför även kritik mot PA som sådan för att inte respektera mänskliga rättigheter och demokratiska principer i sitt myndighetsutövande. Kritiken upprör de äldre ledarna och Barghouti pekas ut som illojal mot det egna partiet.
Den palestinska gatans ledare
Samtidigt upplever vanligt folk ute på Västbanken och Gazaremsan att Barghouti vågar säga just det som alla egentligen tänker. Bilden av honom att alltid stå på folkets sida förstärks. Barghoutis stöd på den palestinska gatan ska med tiden växa kraftigt. År 2004 när Mahmoud Abbas ska väljas till Arafats efterträdare på presidentposten måste PLO be Barghouti att inte kandidera mot Abbas för att valresultatet ska bli “rätt”.
Barghouti menar dock att det är oacceptabelt med ett presidentval utan demokratiskt framtagna kandidater. Om inte det egna Fatah-partiet vill stå bakom honom ämnar han delta som fristående presidentkandidat istället. Inte förrän Barghouti hotas med uteslutning ur partiet om han ställer upp i valet kan Abbas slutligen väljas till Palestinas näste president. Dessa spänningar visar på de avgrundsdjupa sprickor som råder inom Fatah.
Barghoutis kritik mot den israeliska sidan handlar främst om att bosättningsbyggandet inte upphör trots Osloavtalens undertecknande. I princip verkar Barghouti inte ha något emot Israel och israeliska politiker. Det berättas bland annat att Barghouti under denna period har telefonnummer till de flesta israeliska parlamentsledamöter i sin adressbok och pratar regelbundet med flera av dem – på perfekt hebreiska.
Med tiden upplever dock Barghouti att israelerna säger en sak vid förhandlingsbordet men därefter agerar annorlunda i praktiken. Det faktum att inte ens den israeliska vänsterrörelsen går ut och protesterar mot den fortsatta bosättningspolitiken gör honom besviken. Barghouti drar slutsatsen att palestinierna har blivit lurad och att israelerna aldrig tänkt ge efter avseende en palestinsk stat. Han uppmanar president Abbas och PLO att omedelbart upphöra med alla förhandlingar och samarbeten med motparten till dess det blir ett slut på bosättningsbyggandet.
Den våldsbejakande ledaren
Efter att ha trott på fredliga förhandlingar under flera år radikaliseras nu Barghouti igen och börjar förespråka våld på nytt: “Osloprocessen dog med (Yitzhak) Rabin. Jag har dragit slutsatsen att ni varken vill upphöra med ockupationen eller med bosättningarna. Det enda sättet som återstår är att tvinga er med våld.”
Från år 2000 fram till arresteringen under den andra intifadan, blir Barghouti en av de främsta agitatorerna och våldsorganisatörerna på Västbanken: “Vi försökte först med sju år av våld utan förhandlingar (första intifadan), sedan sju år av förhandlingar utan våld (Osloavtalen). Det har nu blivit dags att pröva båda två samtidigt. Vi accepterar inte längre att vara fångar vid förhandlingsbordet.”
Sedan dess har Barghouti fortsatt med sin aktivism inifrån fängelset – och hållit kvar vid sitt våldsbejakande. Han har upprepade gånger kritiserat nuvarande presidenten Abbas och dennes chefsförhandlare Saeb Erekat för naivitet i deras ständiga tilltro till fortsatta förhandlingar utan hot om våld. Samtidigt säger Barghouti att det våld han förespråkar endast får riktas mot ockupationsmaktens företrädare (dvs den israeliska militären) och att civila israeler inte utgör legitima mål.
Detta är en viktig distinktion i den våldsvåg som just nu drar över Israel. Barghouti säger att han inte står bakom alla attacker på civila som nu sker. Samtidigt uppmanar han dock det palestinska folket att resa sig mot ockupationsmakten i en tredje intifada. Hans besked avseende våldsanvändning är ofta diffusa och tvådelade. Under tiden i fängelset har Barghouti också varit en ledande kraft att bringa samling bland de palestinska fraktionerna. Han har till och med hjälpt till att förhandla fram vapenvilor mellan Hamas och Israel.
Under alla dessa år på olika israeliska anstalter har Barghouti främst sysselsatt sig med att studera statsvetenskap och hebreiska samt att samtala med och observera sina banesmän. Han har med tiden blivit den av alla de palestinska ledarna som kanske allra bäst förstår sig på den israeliska motståndaren. På samma gång har han också lyckats behålla sin popularitet på den palestinska gatan – och är mycket väl medveten om detta själv.
Ledaren som kan ta israeler och palestinier ur pågående våldsvåg
Idag, över ett decennium sedan slutet på den förra intifadan, råder på nytt en slags uppbrottsliknande stämning i de palestinska områdena. Enligt nyligen utförda opinionsmätningar kräver så många som två tredjedelar av palestinierna att den åldrande presidenten Abbas måste avgå. En majoritet av befolkningen stödjer också de pågående knivattackerna mot civila israeler, samtidigt som man dessutom uppger att man inte längre tror på någon tvåstatslösning.
Dessa siffror är naturligtvis mycket allvarliga. Framförallt signalerar de att palestinierna inte sätter någon tilltro till sina nuvarande politiska ledare längre – ledare som manar till endast fredliga missnöjesyttringar. Pågående våldsvåg sker nu helt ledarlöst på enskildas initiativ utom kontroll från Ramallah. I och med denna avsaknad av organisation och lederskap är det i sin tur nästan omöjligt för Israel att få våldet att upphöra. När man frågar unga palestinier på Västbanken som är våldsbejakande vad som trots allt skulle kunna få dem att lägga ned sina vapnen uppger alla samma sak: “Det skulle möjligtvis vara om Abu Qassam (Barghouti) säger till oss att sluta.”
I den totala avsaknad på tilltro till politiker som nu råder i Palestina så säger palestinierna ändå att de skulle kunna acceptera Barghoutis ledarskap. Till och med Hamas har meddelat att man stödjer Barghouti och har satt upp honom som nummer ett på sina fångutväxlingslistor med Israel. Israeliska officiella källor vidhåller dock än så länge att det inte kan bli tal om något frisläppande innan han avtjänat sitt straff.
Kan ett frisläppande ändå bli aktuellt?
Barghouti är visserligen dömd på livstid flera gånger om, men man får aldrig glömma bort att i politikens värld är allt möjligt. Barghoutis tid kan vara kommen mycket tidigare än vad många tror. Samtidigt som det officiella Israel säger nej kan i dess agerande ändå noteras att en dörr lämnats på glänt. Det faktum att Barghouti tillåts fortsätta sin politiska gärning inifrån fängelset tyder trots allt på att Israel kan ha andra planer. Utan israeliskt medgivande hade Barghouti exempelvis aldrig kunna kandidera i de palestinska parlamentsvalen 2006, agera medlare i konflikten mellan Fatah och Hamas, eller vid vissa tillfällen till och med bli intervjuad av media.
Det som talar mot Barghoutis möjligheter att släppas fri och bli Palestinas näste president är dock att han fortfarande bejakar våldsanvändning i olika sammanhang. Det som däremot talar för honom är att han både erkänner Israels existens och omfamnar en kompromisslösning av konflikten – samtidigt som han åtnjuter så brett folkligt stöd, till och med hos de mest radikala palestinska fraktionerna.
Om Israel skulle kunna utverka ett löfte från Barghouti (bakom kulisserna) om att uppmana palestinierna att upphöra med allt våld och inleda nya fredsförhandlingar skulle Israel i sin tur nog kunna tänka sig att frige honom. Men som den erfarne förhandlare Barghouti är skulle han då säkerligen kräva vissa motköp från israelisk sida, exempelvis ett (tillfälligt) stopp på bosättningsbyggandet.
Kanske pågår sådana förhandlingar med Barghouti redan. Vem vet? Om inte, så är i alla fall Israels politiska ledare mycket väl medvetna om detta handlingsalternativ – som skulle kunna få hela den pågående våldsvågen att upphöra i en handvändning. I ett framtida läge när den israeliska allmänheten har fått nog av nuvarande våldsamma situation och dess protester mot att inget görs börjar bli alltför högljudda kan alternativet Barghouti framstå i ljusare dager.
Om Barghoutis egna intentioner och beslutsamhet inför framtiden råder det dock inga som helst tvivel: “Jag kommer kandidera till presidentposten efter Abu Mazen (Abbas) och vinna, om jag så ska behöva göra det från min fängelsecell.”
Björn Brenner
Mellanösternforskare vid Försvarshögskolan med ämnesfokus israelisk och palestinsk politik, för närvarande stationerad i Jordaniens huvudstad Amman.
Fotnot: Barghoutis citat är hämtade ur tidigare publicerade intervjuer med honom och är fritt översatta till svenska av artikelförfattaren.
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.
Ansvarig redaktör: Robert Egnell, chefredaktör, ansvarig för Fredsbyggande, Inrikespolitik, Terrorism & radikalisering, Europa.
Lämna ett svar