Det är något ruttet i den moçambikiska staten. I det land som många hyllat för en av de mest framgångsrika fredsprocesserna i modern tid pågår sedan 2013 en lågintensiv politisk eskalering som driver landet allt närmre ett nytt inbördeskrig. Startskottet för det som närmast kan ses som en epilog till det moçambikiska inbördeskriget (1977-1992) sköts när Renamoledaren Afonso Dhlakama lämnade huvudstaden Maputo i slutet av 2013 och upprättade en illegal militärbas i landets nordöstra delar. Samma år registrerades Moçambique återigen i Uppsalas konfliktdatabas (för första gången sedan 1992) och bokfördes för upp till 102 stridsrelaterade dödsoffer. Sedan dess har kriserna hopat sig och landet har figurerat frekvent bland International Crisis Groups konfliktvarningsuppdateringar.
I stormens öga återfinns Renamoledaren Dhlakamas maktfullkomlighet som i kombination med den orättvist fördelade ekonomiska tillväxten, bristen på politisk decentralisering och oberoende demokratiska institutioner driver upptrappningen. Dhlakama har haft svårt att hävda sig politiskt och har sedan fredsavtalet 1992 tappat mycket inflytande och från hans sida handlar hoten om våld till stor del om att skaffa sig makt genom att förhandla fram ett maktdelningsavtal. Frelimoregeringen, å andra sidan, ses som så många andra av södra Afrikas forna frihetsrörelser som korrupt. En central konfliktdimension gäller fördelningen av inkomsterna från de stora gasfyndigheter som upptäcktes för några år sedan. Dessutom har framväxten av ett alternativt oppositionsparti – Democratic Movement of Mozambique– rört om i grytan och blottat svagheter i rättssystemet, valkommissionen och polisen.
Kan göra landet svårstyrt
Det allvarliga i situationen till trots så bör man undvika att tala om upptrappningen i domedagstermer. Få bedömare tror på allvar att Renamo verkligen har viljan och den kapacitet som krävs för att ett nytt inbördeskrig ska bryta ut. Även under inbördeskrigets mest våldsamma perioder var Renamo militärt sett mycket beroende av de vita apartheidregimerna i Zimbabwe och Sydafrika. Moçambique är fortfarande ett krigstrött land där få ser en återgång till krig som rätt väg framåt och Frelimo visar stort tålamod för förhandlingslösningar. Dessutom finns idag regionala organisationer som aktivt kan verka konfliktförebyggande istället för att som under det kalla kriget bidra till upptrappning. Det hindrar dock inte Renamo från att göra landområden i landets otillgängliga nordöstra provinser svårstyrda. Redan nu drabbas civila hårt när väpnade skärmytslingar mot bussrutter provocerar fram hårda motreaktioner från regeringen. De blockader av motorvägen som såväl symboliskt som ekonomiskt binder samman landets norra och södra delar är kostsamma (bland annat försvårar det handelstransporter mellan Zimbabwe och den moçambikiska hamnstaden Beira). Dessutom minskar det redan låga förtroendet för demokratin i takt med att systemet misslyckas med att agera motvikt till den politiska elitens maktanspråk.
Behov av extern medling
Samtidigt som situationen långsamt förvärras kommer sällan mer än försiktiga uttalanden från viktiga globala och regionala institutioner. Upptrappningen och våldet rimmar illa med narrativen om “ett fredligt södra Afrika” och Moçambique som en politisk och ekonomisk framgångssaga. Det är inte heller otänkbart att den politiska eliten aktivt undviker alltför långtgående konfliktrisksretorik för att inte skrämma bort de utländska investerare som anses viktiga för landets ekonomiska tillväxt.
Frågan är vilka aktörer och processer som kan bidra till nedtrappning i Moçambique? Den demokratiska processen har hittills haft svårt att hantera den spänning som råder mellan Dhlakamas Renamo och den Frelimostyrda regeringen och antagligen krävs någon form av extern medling för att bryta den negativa spiralen av hot, våld och misstänksamhet. Enligt Afrikanska unionens (AU:s) subsidaritetsprincip faller ansvaret i första hand på de regionala institutionerna, i detta fall Southern African Development Community (SADC). SADC har dock ingen meritlista att jubla över vad gäller att hantera inrikespolitiska kriser i regionen och i och med det moçambikiska ordförandeskapet lär frågan knappast lyftas på agendan. AU har fullt upp med att hantera mer allvarliga inbördeskrig i Kongo, Sydsudan och Somalia och behöver fokusera på den politiska krisen i Burundi för att rädda sitt anseende som en institution för fred och säkerhet. Det förfaller därför föga troligt att de skulle spela någon avgörande roll i det korta perspektivet.
Om dessa institutioner skulle misslyckas och situationen förvärras ytterligare finns två andra aktörer som eventuellt skulle kunna bidra med medling – grannlandet och den regionala stormakten Sydafrika eller den italienska kyrkan Saint’Egidio (som framgångsrikt medlade såväl 1992 som 2014).
Det sydafrikanska intresset för att involvera sig i grannlandets infekterade politiska spel är dock, av flera anledningar, svalt. Den nuvarande regeringen aktar sig noga för att beblanda sig med andra länders inre angelägenheter. Senast i början av februari uttalade sig Sydafrikas utrikesminister Maite Nkoana-Mashabane också avvaktade om en eventuell sydafrikansk roll i det moçambikiska dramat. “Moçambique har en folkvald regering” påpekade hon då och klargjorde att Sydafrika inte ämnar blanda sig i grannlandets inre angelägenheter om Frelimoregeringen inte uttryckligen ber om hjälp. Sydafrika har dessutom händerna fulla sedan tidigare. Man är djupt involverade i att hantera den politiska krisen i Lesotho, har trupper i FN:s Interventionsbrigad i östra Kongo, och kan även antas oroade över utvecklingen i Burundi där sydafrikanska presidenter tidigare fungerat som medlare. Samtidigt kan en sydafrikansk roll inte helt uteslutas om situationen skulle intensifieras plötsligt och generera en stor mängd flyktingar. Sydafrikas upprepade insatser i Lesotho visar att man inte drar sig för att ta en ledarroll när politiska oroligheter i grannländerna hotar sydafrikanska intressen.
Saint’Egidio får ändå ses som en relevant aktör givet dess historiska roll i landet. Samtidigt är det just denna grupp som varit med och förhandlat fram de lösningar som hittills misslyckats med att skapa den grund som behövs för varaktig fred. Antagligen krävs en kombination där externa medlare bistår i processen men där det till syvende och sist är det moçambikiska systemet självt som måste lösa krisen.
Vägen framåt
Vad kan vi lära av det som alltmer ter sig som en bristfällig fredsprocess? En slutsats är att fredsprocesser måste gå bortom fördelningen av redan existerande naturresurser och bygga upp institutioner som kan säkerställa en rättvis och inkluderande fördelning av ännu-inte-upptäckta resurser. De nyligen upptäcka gasfyndigheterna har i mångt och mycket gjort fredsavtalets skrivelser om resursfördelning mellan Frelimo, Renamo och det moçambikiska folket obsoleta. En annan slutsats är föga kontroversiellt att rättvis socioekonomisk utveckling är nödvändig för att garantera en hållbar fred. Få bedömare tror egentligen att Renamo har något folkligt stöd för sin politik, men de svåra levnadsvillkor som människor på den moçambikiska landsbygden lever under gör dem helt klart mer känsliga för den politiska elitens egennyttiga manipulationer. Trots Dhlakamas cyniska agerande reser han till viss del berättigad kritik: trots landets extraordinära ekonomiska tillväxt kommer framgången få vanliga människor till godo.
Slutligen illustrerar Moçambique vikten av att undvika önsketänkande när det gäller ett lands demokratiska konsolidering. Systembristerna är knappast nya och att ignorera en grupp vältränade Renamoveteraner i djungeln har egentligen aldrig varit en bra lösning. I slutändan krävs det att man beskriver situationen för vad den verkligen är och inte för vad man vill att den ska vara. Endast så kan den moçambikiska framgångssagan få det lyckliga slut vi drömmer om.
Sebastian van Baalen
Sebastian van Baalen är frilansjournalist och jobbar med klimat och säkerhet vid Stockholms universitet. Han har en MSSc i freds- och konfliktstudier från Uppsala universitet. Dessutom är han redaktör på Mänsklig Säkerhet.
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.
Ansvarig redaktör: Sebastian van Baalen, redaktör Bistånd & Utveckling, Klimat & Säkerhet, Afrika.
Kommentera