Religiös tillhörighet ett förenklat sätt att förklara konflikter

SLUTREPLIK En medveten politisering av olika religiösa identiteter och en ojämn resursfördelning är nyckeln till en förståelse av konflikterna i Mellanöstern. Motsättningarna mellan shia och sunni är blott en biprodukt, hävdar Samir Shalabi sin slutreplik på Viktor Bohmans inlägg.

I min tidigare artikel hävdar jag att intressekonflikter och resursfördelning, inte religion, ligger till grund för Mellanösterns våldsamheter. Men Viking Bohman argumenterar i sitt inlägg för att det i själva verket är sekteristiska skillnader som gör regionen särskilt våldsbenägen. Tyvärr slår han in en öppen dörr.

Jag förnekar inte att sekterism är en faktor som förvärrar konflikterna. Men jag ser det snarare som ett symptom på mer komplexa processer, däribland maktstrider.

Bohman hänvisar till Benjamin Millers uppmärksammade bok States, Nations, and the Great Powers och hävdar att denna ”moderna teoribildning” identifierar den underliggande variabeln – sekttillhörighet – som drivande faktor i dagens konflikter. Att det finns en inkongruens mellan flera av Mellanösterns stater och vad dess befolkningar främst identifierar sig med är uppenbart men dessvärre inte tillräckligt för att förklara regionens instabilitet.

Tillämpas Bohmans argumentation på andra konfliktarenor i Mellanöstern framgår det snart att man får tänja på begreppen för att hans modell ska hålla ihop.

På Egyptens Sinai-halvö pågår till exempel ett lågintensivt krig mellan IS-jihadister, som utgår från en ultrakonservativ tolkning av sunniislam, och den egyptiska staten. Terrorattacker har drabbat Kairo ett flertal gånger bara under det senaste året. Alla sidor av konflikten är sunniter och egyptisk nationalism har historiskt varit – och förblir – stark. I Afghanistan strider talibaner mot den väst-stödda centralregeringen; båda sidor är sunni. Det är sant att stamidentiteter överlag är starkare än den nationella i Afghanistan. Men med tanke på att den pågående konflikten överbryggar stamidentiteter (talibanerna kommer från olika stammar) blir obalansen mellan stam och nation irrelevant här. Trots avsaknaden av pålitliga siffror tros drygt 15 procent av afghanerna identifiera sig som shia; resten är sunni. Shia-sunni motsättningar har generellt varit begränsade i det centralasiatiska landet, vilket blev särskilt tydligt när krafter från båda trosriktningar stred tillsammans mot den sovjetiska ockupationen på 1980-talet.

Å andra sidan, i den sunnidominerade monarkien Qatar, där 10-20 procent av befolkningarna består av shiiter, pågår inga våldsamma konflikter mellan islams båda huvudgrenar. Staten är ung – man fick självständighet 1971 – och kungahuset där har framförallt betonat religiös och stamtillhörighet i legitimeringen av sitt styre. Nationalismen har historiskt varit svag i landet. Fallen Egypten, Afghanistan och Qatar motbevisar alltså Bohmans resonemang.

Dessutom skriver Bohman att vi bör se de perioder under vilka Iran och Saudiarabien samarbetat som exempel på hur ”aktörerna valt att se förbi sekteristiska tillhörigheter när det gynnat dem.” Detta motsäger dock inte min tes. Jag menar att staterna, när det varit gynnsamt för dem, inlett eller avslutat samarbeten – trots sekteristisk tillhörighet.

Bohman sätter också på andra ställen upp felaktiga premisser som han sedan argumenterar emot.

Angående Syrien hävdar han att jag förbiser ”att den skeva maktfördelningen skett utmed sekteristiska skiljelinjer.” Detta stämmer inte. I min förra artikel, där jag tog upp makt-sektrelationen, skrev jag att sedan alawiterna lyckats ta sig ur sin historiskt marginaliserade position har en stor del av Syriens sunnitiska befolkningsmajoritet betraktat regimen som en illegitim förtryckarapparat. Med tiden blev den ”alawitiska folkgruppen direkt förknippad med Assadregimen, varför dagens konflikt under senare år allt mer har blivit sedd som en strid mellan sunniter och alawiter/shiiter.”

Att maktresurser fördelats på basis av sekttillhörighet är sant – till viss grad. Detta döljer dock en central komponent: Syriens urbana sunnitiska elit som haft starka och profitabla band till det alawitiska toppskiktet inom Syriens regim. Detta är bara ett enstaka exempel på när sekttillhörighet inte är speciellt relevant. För en mer ingående analys rekommenderar jag Bassam Haddads Business Networks in Syria: The Political Economy of Authoritarian Resilience.

Jag håller helt med Bohman om att ifall skillnaderna i religiös tillhörighet inte funnits, hade inte Syrienkonflikten och andra konflikthärdar varit lika våldsamma. Men han är säkerligen medveten om att politiseringen av dessa identiteter möjliggjort en skev fördelning av maktresurser utifrån sekttillhörighet. Identitet är inte den oberoende (påverkande) variabeln i förklaringsmodellen utan snarare politiseringen av identitet, vilken i sin tur ger upphov till maktkonflikter.

Kausaliteten är komplex och jag erkänner att jag kan ha förenklat bilden något i min text. Men det blir ändå missvisande att peka på religion som huvudsaklig förklaringsvariabel när vi försöker förstå komplexa samhälleliga processer så som väpnade konflikter. Teologen Joel Halldorf påvisade för övrigt nyligen i en artikel att endast 100 av 1763 krig genom historien – alltså motsvarande 7 procent – kan betecknas som konflikter betingade av religion.

När det gäller islamistiska extremiströrelser använder Bohman åter av en argumentationsteknik där han bygger upp en ogrundad premiss mot vilken han sedan, vältaligt, går i polemik.

Jag förnekar inte att Syriens sunniter tvingas leva under ”radikal-islamistiskt” rebellstyre där de kan få beskydd, eller att Assadregimen har utnyttjat religiösa skiljelinjer till sin fördel. Jag förnekar heller inte närvaron av den sekteristiska dimensionen i Irak. I artikeln skriver jag att Iraks shiiter bland annat stärktes av Irans inblandning och att sunnitiska extremiströrelser utnyttjade instabiliteten som följde på USA:s invasion. Artikelformatet tillät mig inte att utveckla detta resonemang, men underförstått pekar jag på att sekterism är en faktor av många att ta hänsyn till.

Bohman skriver att ”terrororganisationerna i Syrien och Irak hade aldrig kunnat växa sig så stora som de är idag om det inte varit för sunni-shia-motsättningar.” Detta är visserligen sant. Men dessa organisationer hade sannolikt heller inte kunnat expandera om politiskt inflytande, tillgång till samhällstjänster, arbeten och sociala positioner varit jämlikt distribuerade mellan ländernas samhällsgrupper.

Det är fortfarande politiseringen av identiteter och den ojämna resursfördelningen som är nyckeln till att förstå konflikterna; shia-sunni-motsättningarna är blott en biprodukt. Vad som däremot utlöser konflikter är en helt annan fråga och kan definitivt ha en sekteristisk dimension.

Det är även värt att ta upp det teoretiska underlag som Bohman baserar sina påståenden på. Det han kallar ”modern teoribildning” är i min mening ganska förlegat. Miller, som han hänvisar till, är alldeles för fixerad vid staten och nationen som enhetlig sociopolitisk-territoriell organisation. Bohman försöker komma runt detta genom att påstå att problemet inte ligger i Mellanösterns ”mångfald av befolkningsgrupper, utan att folk av olika identitet trängs inom samma stat där en enande nationalism saknas.”

Om jag inte missminner mig talar Miller inte i termer av mångkulturalism utan framhåller först och främst nödvändigheten av kongruens mellan nationella och politiska gränser.

Denna uppfattning av stat och nation känns mest som ett eko från 1800- och 1900-talen och bör i detta århundrade kritiskt granskas. När Bohman hävdar att obalansen mellan stat och nation ”måste åtgärdas” ställer jag mig frågan hur dessa ”åtgärder” exakt är tänkta att vidtas.

Istället för att ha ett snävt fokus på näst intill essentialistiska idéer om hur stater och dess befolkningar bör vara betingade är det mer fördelaktigt att kombinera olika analysverktyg för att förstå våldsamma konflikter. Det statscentrerade perspektiv som Bohman tillämpar bör kombineras med andra perspektiv som i större utsträckning lyfter fram de materiella förhållanden som olika typer av organisationer – däribland stater – och människor påverkas av. Ett intressant exempel på ett modernt styrelseskick är de kurddominerade områdena i norra Syrien. Där avvisas, i teorin, den traditionella synen på homogena nationalstater och istället välkomnas mångfalden av identiteter, kulturer, och religioner inom ramen för en kraftigt decentraliserad maktordning, vad som kallats ”demokratisk autonomi.” Det ligger något i det syriskkurdiska PYD:s och andras resonemang om att den gamla nationalstaten oftast leder till homogenisering och därmed exkludering av dem som inte låter sig assimileras in i en kultur, en religion, en nation. Det ska dock sägas att minoriteter under PYD:s styre har visat missnöje med projektet, men själva idén är fortfarande intressant.

Avslutningsvis delar jag Bohmans vädjan om en nyanserad mediebevakning. Merparten av min artikel fokuserade på makt, men i sista stycket lyfte jag fram arvet från kolonialismen, nyckfullheten i gränsdragningen av Mellanösterns stater, extremistgruppers utnyttjande av olika idéströmningar och relationen mellan samhällen och stater. Dessa samt en rad andra faktorer – strukturella och aktörsdrivna – har tillsammans lett till Mellanösterns konfliktbetingade verklighet.

Samir Shalabi

Samir Shalabi  är masterstudent i Mellanösternstudier vid Stockholms universitet och skriver regelbundet för den egyptiska nättidningen Egyptian Streets.

Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.

Ansvarig redaktör: Bitte Hammargren, redaktör Mellanöstern.