REPLIK I sin artikel Myten om ett shia-sunnikrig argumenterade Samir Shalabi nyligen i Mänsklig Säkerhet att konflikterna i Mellanöstern uteslutande skulle bero på en regional maktkamp – inte på skillnader i religiös tillhörighet. Men här hävdar Viking Bohman, student vid Försvarshögskolan, istället att denna regionala kamp om makt och säkerhet till stor del grundas i de faktorer som Shalabi avvisar – sekteristiska skiljelinjer.
Det är sant att makt- och säkerhetsintressen spelar stor roll i Mellanöstern. Sådana omständigheter pekas ofta ut av forskare som studerar internationell politik. I samma tankespår pekar Samir Shalabi ut ett antal viktiga exempel i sin historiska utläggning om Saudiarabien och Iran för att förklara Mellanösterns tumult.
Intressekonflikter existerar emellertid i alla regioner – ändå är ingen av dem lika våldsam som Mellanöstern. Författaren bortser här från den underliggande faktorn som gör regionen särskilt krigsbenägen och som ökar risken för att intressekonflikter ska mynna ut i stridigheter.
För att förklara Mellanösterns krigsbenägenhet pekar modern teoribildning på en underliggande obalans mellan stater och nationer. Härmed menas att det finns olika folkgrupper som inte identifierar sig med den stat de är medborgare eller lever i, utan snarare med sin religion eller etnicitet. Ett tydligt exempel på det är Syrien, där kurder, alawiter, druser, kristna och andra lever inom samma stat, men saknar en stark syrisk nationalism som kan ena dem.
Graden av ”balans” eller ”kongruens” mellan olika folkgruppers identitet och statliga gränser är speciellt låg i Mellanöstern. Problemet är inte regionens mångfald av folkgrupper, utan att folk av olika identitet och med oförenliga territoriella anspråk trängs inom samma stat där en enande nationalism saknas. Denna obalans kan förklara stora delar av konflikten mellan Iran och Saudiarabien, men även kriget i Syrien och terrororganisationernas särskilda framgångar i Mellanöstern.
Saudiarabien och Iran
Shalabi pekar upprepade gånger på hur Saudiarabien och Iran har samarbetat under historiens gång, trots att Saudiarabien är sunnistyrt medan Iran är shiastyrt. Detta tas till intäkt för att sunni- och shiatillhörighet inte skulle ligga till grund för dagens motsättningar. Denna slutsats ger oss emellertid inte hela sanningen. Rimligare är att se perioderna av samarbete som exempel på hur aktörerna valt att se förbi sekteristiska tillhörigheter när det har gynnat dem. Detta betyder dock inte att motsättningen mellan sunni- och shiamuslimer inte skulle ha bidragit till att förvärra konflikten.
Shalabi nämner att Saudiarabien har en shiitisk minoritet, men väljer att förbise hur denna omständighet har bidragit till att förvärra konflikten. Denna minoritet i Saudiarabiens Östra provins ser sig som ursprungsbefolkningen i denna oljerika del av landet. I Riyadh finns dessutom en rädsla för att Iran, med sina shiitiska band till minoriteten, kan mana till uppror eller protester som skulle leda till stora problem i det saudiska kungariket.
Detta är en anledning till att Saudiarabien gör sitt yttersta för att begränsa Irans inflytande i Mellanöstern (bland annat genom sitt agerande i den syriska konflikten). Slutsatsen blir att utan de ovan nämnda shia/sunnitillhörigheterna hade Saudiarabiens rädslor varit färre och konflikten i sin tur mindre illavarslande.
Kriget i Syrien
Shalabi påstår att kriget i Syrien främst har att göra med fördelning av maktresurser mellan olika samhällsgrupper – inte skillnader i religiös tillhörighet. Detta är missvisande av två anledningar. För det första förbises att den skeva maktfördelningen skett utmed sekteristiska skiljelinjer. För det andra talar Shalabi om utbrottet av demonstrationer i Syrien under den arabiska våren och inte om vad som förorsakat våldet som följde (det vill säga, de underliggande orsakerna till kriget).
Skev maktfördelning, ekonomisk liberalisering och den torka som föregick upproret är alla faktorer som haft en roll i att skapa osämja i Syrien. Men det som eldat på konflikten, och det som troligtvis även fick Assadregimen att ta till särskilt våldsamma medel under 2012, var regimens uppfattning att den kunde mobilisera sina styrkor och sin sociala förankring genom att fördjupa skiljelinjerna mellan olika religiösa grupper. Detta har regimen till stor del lyckats med.
Regimen har nästan uteslutande attackerat sunnidominerat territorium och ofta bombat deras civila områden. Det har lett till att Syriens sunnimajoritet har blivit alltmer hatisk till det alawitiska shiastyret. Slagorden i demonstrationerna har gått från demokratiska paroller som ”Alla syrier tillsammans” till sekteristiska utrop som ”Utrota alawiterna” och ”Sunniterna är alla av samma blod”. Assads säkerhetsstyrkor har också målat upp en bild av hur de minoriteter, som stödjer regimen (alawiter, kristna, druser etcetera), skulle bli offer vid ett sunnitiskt maktövertagande. Denna rädsla hos minoriteterna har fått många att stödja regimen och dess våldsamma förtryck av sunniterna alltmer villkorslöst.
Sammantaget kan sägas att utan skillnaderna i religiös tillhörighet bland syrierna – vilka manifesterats framförallt i sunni-shia-skiljelinjen – hade kriget aldrig blivit så pass blodigt som det är nu.
Islamiska staten och extremism
Assad-regimens kontinuerliga skrämseltaktik och attacker mot sunnidominerade områden har gett Daesh/IS möjlighet att framställa sig själva som sunnimuslimernas beskyddare. Det syriska folket stod länge emot regimens strategi att dela befolkningen utmed religiösa skiljelinjer. Men efter att ha lidit länge under Assads attacker valde stora delar av sunnimajoriteten att vända sig till de som faktiskt kunde förse dem med säkerhet; tyvärr så har detta i stor utsträckning varit radikala islamistiska organisationer.
Detsamma är sant för sunnimuslimer i Irak. Shalabi nämner att landets sunnitiska minoritet har blivit åsidosatt och att de som konsekvens lidit ekonomiskt och politiskt. Han skriver att detta följts av radikala islamistiska organisationers framväxt och pekar på USA och Saudiarabien som orsaken. Men han underlåter att nämna att sunnimuslimer i Irak blev åsidosatta just för sin sunnitiska tro. Dessutom styrde Iraks förre shiitiske premiärminister Nouri al-Maliki på ett sekteristiskt och splittrande vis, vilket föranledde sunniter att stödja extrema krafter som i sin tur födde Daesh/IS.
Med andra ord har sunnimuslimerna på grund av sin religiösa tillhörighet drivits mot extrema krafter i avsaknad av bättre alternativ. Terrororganisationerna i Syrien och Irak hade aldrig kunnat växa sig så stora som de är idag om det inte varit för sunni-shia-motsättningar.
Ett shia-sunnikrig?
Sammanfattningsvis kan slutsatsen dras att utan dessa sekteristiska sunni-shia-motsättningar hade konflikterna i Mellanöstern i allmänhet och Syrienkriget i synnerhet inte varit lika våldsamma. Ett ”shia-sunnikrig” är med andra ord långt ifrån en myt.
Det är samtidigt sant som Shalabi säger att sunni- och shiamuslimer inte krigar för att de är oförmögna att hålla sams – det ger historien klara exempel på. Ändå vittnar tyvärr verkligheten om att etno-sekteristiska skiljelinjer (mellan sunniter, shiiter, kurder, alawiter, kristna, judar etcetera) fortfarande i hög grad gör Mellanösterns konflikter särskilt våldsamma.
För att långsiktig fred ska uppnås i Mellanöstern måste den obalans som återfinns mellan olika folks identitet och statliga gränser åtgärdas. Med tanke på den ofantliga sekterism som finns i dagens Syrien, och den minskande sannolikheten att en gemensam syrisk nationalkänsla någonsin kommer att ena alla religiösa och etniska grupper, är det rimligt att föra en diskussion om hur landet kan komma att delas upp.
Även om en ren uppdelning av Syrien i nya stater är mindre sannolik, bör en debatt föras kring hur området kan delas på ett ”mjukare” sätt, så att den syriska staten förblir intakt. Något som exempelvis skulle kunna råda bot på en stor del av terrororganisationernas framgångar vore upprättandet av institutioner som kan beskydda sunnimuslimer i en framtid där Daesh/IS inte längre existerar. Att detta sker är mindre troligt av flera anledningar, men ändå behöver ett samtal föras för att hitta långsiktiga lösningar på dessa underliggande problem som gör regionen särskilt krigsbenägen.
Avslutningsvis skriver Shalabi att han efterfrågar en nyanserad mediebild av Mellanöstern. Det är därför motsägelsefullt att han endast visar ena sidan av myntet. Dagens konflikter i Mellanöstern bör inte reduceras till en diskussion om sekterism. Samtidigt är det otillräckligt att beskriva konflikterna enbart som en fråga om maktbalans och säkerhetsdilemman. Utan att erkänna att religiösa motsättningar spelar stor roll i Mellanösterns oroligheter kan inte en korrekt debatt föras kring lösningar. En nyanserad beskrivning av dagens Mellanöstern bör istället erkänna förklaringskraften i båda dessa synsätt.
Viking Bohman
Viking Bohman läser sista året på Försvarshögskolans kandidatprogram. Han praktiserar under våren 2016 på den politiska sektionen vid Sveriges ambassad i Peking.
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta ämnesansvarig redaktör.
Ansvarig redaktör: Bitte Hammargren, redaktör Mellanöstern.
Lämna ett svar