Mellanösterns konflikter beskrivs ofta som en krig mellan sunni- och shiamuslimer. Men det som egentligen driver dagens motsättningar är en regional maktkamp. Det skriver Samir Shalabi, masterstudent i Mellanösternstudier vid Stockholms universitet.
Rapporteringen om Mellanösterns till synes olösbara konflikter brukar beskrivas som en evig kamp mellan
regionens sunni- och shiamuslimer. Vi får höra att motsättningar har pågått sedan islams begynnelse för 1400 år sedan, när den första splittringen mellan de två inriktningarna skedde, och att det är förklaringen till dagens stridigheter i regionen. Men i själva verket har inte bara sunni- och shiamuslimer, utan även kristna, judar och andra religiösa grupper, levt sida vid sida i århundraden innan det moderna Mellanöstern skapades under 1900-talet. Mellanösterns konflikter överbryggar religionslinjer. Det som egentligen driver dagens motsättningar är regionala aktörers maktkamp.
Saudiarabien och Iran
Splittringen mellan de religiösa inriktningarna tar sig i dagens Mellanöstern framförallt uttryck i rivaliteten mellan det sunnitiska Saudiarabien och det shiitiska Iran. Den som har läst någon grundläggande studie om relationerna mellan dessa stater vet att förhållandena historiskt inte har karakteriserats av religiösa motsättningar, utan att de istället har fluktuerat fram och tillbaka beroende på förändrade regionala maktkonstellationer, geopolitik, oljepolitik, säkerhetsöverväganden och ekonomiska intressen.
De diplomatiska relationerna mellan länderna tog sin början 1928, fyra år innan Saudiarabien officiellt grundades som stat. Formella statsbesök inleddes dock inte förrän på 1960-talet, då som en reaktion på att Iraks kung Faisal hade störtats 1958. Vid denna tid var både Saudiarabien och Iran monarkier. Hotet om att ytterligare revolter skulle bryta ut i stater i regionen, som hade liknande politiska system, ledde till att de båda länderna började koordinera sina regionala aktiviteter och konsultera varandra i frågor av ömsesidigt intresse.
De stärkta relationerna baserades i grunden på gemensamma intressen: bevarande av regimerna i respektive land, säkrande av stabila olje- och gasflöden, samt aversion gentemot revolutionära nationalistiska rörelser som kunde öka sitt inflytande i Gulfregionen. Iran och Saudiarabien såg i motparten en möjlighet för den egna staten att stärkas. Trots skilda religiösa inriktningar såg de ingen motsättning i ökat samarbete.
Revolution och reaktion: maktstriden börjar
1979 förändrades denna dynamik drastiskt när Irans Pahlavi-dynasti – då ledd av Muhammed Reza Shah Pahlavi – störtades av nationalistiska, islamistiska och marxistiska folkliga krafter. Den (shia)-islamistiska falangen i Iran var starkast, vilket i slutändan ledde till grundandet av Irans islamiska republik, som står stark än idag. Revolutionen ledde till ett dramatiskt skifte i Irans utrikespolitik då ayatollah Khomeini – revolutionsledare med titeln högste ledare – hade som mål att ”exportera” revolutionen för att därmed sprida Irans nya politiska system och förhindra vad man betraktade som västvärldens imperialistiska ambitioner.
Ur Saudiarabiens perspektiv sågs Irans revolutionära vändning inte bara som en potentiellt destabiliserande kraft i regionen utan även som ett direkt hot mot kungarikets eget styre. Genom att skarpt kritisera alla former av monarki och utmana Saudiarabiens ställning som beskyddare av islams två heligaste platser, Mecka och Medina, underminerade Iran klanen Al Sauds historiska och religiösa legitimitet. Det saudiska kungariket fruktade att det skulle underblåsa samhälleliga spänningar och leda till ökad social oro – särskilt i Saudiarabiens shia-dominerade Östra provins, centrum för kungarikets oljeproduktion.
Relationerna mellan Saudiarabien och Iran försämrades ytterligare som en följd av Iran-Irak-kriget 1980-1988, då rivalerna stod på varsin sida av konflikten. Saudiarabien fruktade Irans nya aggressiva hållning (men det bör hållas i minnet att kriget inleddes med ett anfall från Irak) och gjorde allt för att förhindra att den islamiska republiken utökade sin regionala räckvidd. Beslutet att ta Iraks parti representerade även ett skifte i vad den tyske forskaren Henner Fürtig kallar den ”triangulära regionala ordningen” mellan Iran, Saudiarabien och Irak. Denna strategiska maktbalans hade fram till den iranska revolutionen bestått av Iran och Saudiarabien i allians mot Irak. Men i och med den islamiska revolutionen i Iran och utbrottet av Iran-Irak-kriget ingick Saudiarabien och Irak en strategisk allians gentemot Teheran i syfte att isolera och skydda sig mot denna nya regionala aktör.
Diplomatiskt närmande på 1990-talet
Relationerna mellan Saudiarabien och Iran tinades upp på 1990-talet. Efter eldupphör mellan Teheran och Bagdad i augusti 1988 började Irak genast spänna sina muskler. Iran var då kraftigt försvagat efter åtta år av krig och Saudiarabien ansåg inte längre att Iran var kapabelt att ”exportera” sin revolution. I stället sneglade Saudiarabien mot Irak med oroad blick.
Med nytt självförtroende invaderade Irak grannlandet Kuwait i augusti 1990, vilket innebar att den ”triangulära regionala ordningen” än en gång förändrades. Iran och Saudiarabien enades åter mot en gemensam fiende – även denna gång Irak. Iran led svårt av förstörelsen efter kriget mot Irak och såg vid den här tiden med blida ögon på utökade diplomatiska förbindelser med Saudiarabien, något som kunde inbringa välbehövliga inkomster till Irans krigsdrabbade ekonomi. Som stormakt i fråga om oljeproduktion kunde Saudiarabien påverka det globala oljepriset. Just därför såg Iran ett diplomatiskt närmande mellan länderna inte bara som politiskt utan även ekonomiskt fördelaktigt.
Beroende på en förändrad regional maktbalans och ekonomiska överväganden ändrade de före detta rivalerna drastiskt sina uppfattningar om varandra och inledde ett pragmatiskt samarbete.
Förändrad spelplan: USA:s invasion av Irak
I motsats till Gulfkrigen på 1980- och 1990-talen förändrade USA:s invasion av Irak 2003 spelplanen i Mellanöstern fullständigt. Irak var så försvagat att det triangulära systemet Iran-Irak-Saudiarabien helt upphörde att existera. Genom USA:s upplösning av Baathsystemet i Bagdad försvann också Irak som regional aktör. Istället uppstod ett maktvakuum som varken USA eller någon annan spelare i Mellanöstern kunde fylla – med en bipolär regional ordning med Saudiarabien och Iran på varsin sida.
Iraks kollaps gjorde det möjligt för Iran att utöka sitt inflytande där, vilket återigen försämrade relationen till Saudiarabien som ända sedan 1979 hade fruktat en större iransk roll i regionen. När Saddam Husseins anti-iranska regim var borta började Iran bygga upp sina relationer med Iraks shiitiska majoritet (cirka 65 procent av Iraks befolkning) vilken under Saddamregimen varit kraftigt marginaliserad. När Iraks sunnitiska minoritet blev politiskt och ekonomiskt åsidosatt växte spänningarna. Dessa berodde i grunden på ojämnt fördelade politiska och ekonomiska resurser, men kom att överskuggas av religiös identitet.
Maktvakuumet i Irak från 2003 och framåt utnyttjades inte bara av Iran genom att shiiterna stärktes. Det inbördeskrig som följde på USA:s invasion användes även av nybildade sunnitiska al-Qaida-inspirerade grupper, däribland Islamiska staten i Irak, ISI, (senare ISIS/IS). Dessa grupper var produkter av Saudiarabiens spridning av wahhabitisk fanatism i kombination med USA:s stöd till jihadister i Afghanistan på 1980-talet mot den sovjetiska invasionsmakten.
Det sekteristiska våldet som följde i kölvattnet av invasionen var inte orsaken till de ökade spänningarna i regionen utan snarare ett symptom på den kollapsade inhemska och regionala maktbalansen, som var en konsekvens av Iraks sammanbrott efter 2003.
Krig i Syrien
Trots att Syrienkonflikten under senare år har intensifierats på grund av sekterism, så har de underliggande orsakerna inte med religion att göra, utan de är framförallt kopplade till fördelningen av maktresurser bland Syriens samhällsgrupper.
Under det franska mandatet av Syrien 1920-1946 hämmade Frankrike utvecklingen av en arabnationalistisk självständighetsrörelse genom att uppmuntra sekteristisk splittring. Paris odlade goda relationer till Syriens minoriteter, inte minst den alawitiska minoriteten, som tidigare varit känd som nusayrier, men som under det franska mandatet ändrade namn för att starkare förknippas med shia-islam. Alawiterna var den minoritet som mest av alla folkgrupper tjänade på den franska mandatmaktens söndra-och-härska-strategi. Redan 1922 försökte fransmännen upprätta en alawitisk ministat i kuststaden Latakia, vilken än idag är alawiternas starkaste fäste.
Trots att alawiterna historiskt har varit marginaliserade lyckades de med Frankrikes hjälp att klättra i samhällshierarkin. I mitten av 1960-talet tog en alawit-dominerad Baathnationalistisk regim makten i Syrien. Från och med 1970 leddes den av Hafez al-Assad, far till nuvarande president Bashar al-Assad.
Sedan dess har merparten av Syriens sunnitiska befolkningsmajoritet betraktat regimen som en illegitim förtryckarapparat, då alawiterna – men även delar av de urbana sunnitiska övre samhällsskikten – varit starkt priviligierade på bekostnad av den överlag relativt eftersatta sunnitiska majoriteten. Den alawitiska folkgruppen blev med tiden direkt förknippad med Assadregimen, varför dagens konflikt under senare år allt mer har blivit sedd som en strid mellan sunniter och alawiter/shiiter. Konflikten handlar dock inte om teologiska meningsskiljaktigheter utan är i grunden betingad av skevt fördelade maktresurser mellan olika befolkningsgrupper.
Oheliga allianser – Syrien och Iran
Myten om kampen mellan sunniter och shiiter tar sig även uttryck i alliansen mellan Syrien och Iran. I motsats till den antagonism som uppstod mellan Riyadh och Teheran efter revolutionen i Iran växte mycket varma relationer fram mellan Syrien och Iran från 1979 och framåt. Slarvig medierapportering bidrar ofta till att relationen beskrivs som baserad på religiös affinitet, men egentligen har gemensamma strategiska mål och intressen skapat och upprätthållit den relation som hittills varat i 36 år.
Fram till 1900-talet anklagades alawiterna av både shiiter och sunniter för att vara kättare och accepterades inte som en del av den muslimska gemenskapen. 1936 förklarade Jerusalems stormufti Haj Amin al-Husseini att alawiter var shiamuslimer. Men det var främst en del i en strategi som gick ut på att mana till pan-arabism och förena arabvärlden mot kolonialmakternas imperialistiska agendor. Stormuftins uttalanden hade inte mycket med teologi att göra.
Vidare ingick Hafez al-Assad och den persiske shiitiske ayatollan Hasan Mahdi al-Shirazi i början av 1970-talet en överenskommelse som gick ut på att ayatollan offentligt skulle förklara alawiterna som del av shia-islam i utbyte mot att Syrien skyddade al-Shirazi under dennes exil i Syrien och Libanon. Då Syriens sunnibefolkning ifrågasatte den alawitledda Baathregeringens religiösa rättmätighet var Assad i behov av att inflytelserika religiösa ledare kunde legitimera hans regim. Uppgörelsen var i grunden baserad på egenintressen och hade inte med den alawitiska religionens påstådda närhet till shia-islam att göra.
Detta är också högst relevant i diskussionen om vilken karaktär alliansen mellan Iran och Syrien har. Irans intresse av Syrien beror inte på att alawismen som religiös doktrin skulle ha någon närhet till Irans tolvsekts-shiism utan på att Syrien i årtionden var Irans enda statliga allierade i arabvärlden och därmed fungerade som ett brohuvud till andra länder. Syrien är strategiskt beläget mellan Turkiet, Irak, Jordanien, de av Israel ockuperade Golanhöjderna samt inte minst Libanon.
Syrien å sin sida ser i Iran som en lojal regional stormakt, vilken backar upp Damaskus ekonomiskt, militärt och diplomatiskt och har möjlighet att främja syriska intressen i bland annat Libanon. Att de står på samma sida i vad som beskrivs som en kamp mellan sunni och shia handlar om rationella kalkyler av gemensamma intressen – inte religion.
Oheliga allianser – Hamas, Iran och Hizbollah
Påståendet att sekttillhörighet spelar en viktig roll i Mellanösterns konfliktlinjer motsägs av att det shiitiska Iran och Hizbollah länge haft nära förbindelser med det sunnitiska Hamas. Trots att vissa sprickor har utvecklats som en följd av att parterna nu står på olika sidor av Syrienkonflikten, har varken Hamas eller Iran och Hizbollah råd med en total brytning. På grund av Israels de facto ockupation av Gazaremsan är det i princip oundvikligt att Hamas utvecklat goda förbindelser med Hizbollah som förmedlar vapen, pengar och annan materiel från Iran till Hamas. För Iran och Hizbollah är Hamas – som representerar det främsta militära, om än undermåliga, palestinska motståndet mot Israel – oundgängligt eftersom Palestinafrågan är central i deras ideologi.
Trots att sekteristiska motsättningar har blivit ett faktum i Mellanöstern bör de ses som symptom på större problem i regionen. Det historiska arvet från kolonialmakternas imperialistiska sönderdelning av Mellanösterns sociala, politiska och demografiska landskap; USA:s och Saudiarabiens sätt att nära jihadistiska ideologiska strömningar vilka kom att utnyttjas av diverse terrorsekter; kampen mellan regionens stormakter å ena sidan och Mellanösterns civilsamhällen och regimer å den andra; samt en mediebeskrivning av konflikterna i termer av sekterism – det är alla faktorer som har bidragit till situationen vi har idag.
En fortsatt sekteristisk skildring av regionen blir till slut till en självuppfyllande profetia. I ljuset av det bör en mer nyanserad och informerad skildring av Mellanöstern få större utrymme i den offentliga diskussionen.
Samir Shalabi
Samir Shalabi är masterstudent i Mellanösternstudier vid Stockholms universitet
Lämna ett svar