Att medlare måste vara opartiska och neutrala är en utbredd uppfattning. Men enligt forskningen är opartiska medlare inte självklart de mest effektiva fredsmäklarna i alla lägen. Isak Svensson, professor i freds- och konfliktforskning, diskuterar fördelarna med partiska medlare.
Jag ägnat de senaste drygt tio åren åt att forska om internationell medling. En vanlig uppfattning som jag möter när jag pratar med människor om medling är att medlare behöver vara opartiska och neutrala. Det är en utbredd uppfattning, inte minst i Sverige, att medling förutsätter opartiskhet.
Men det är bara en typ av medlare, och det är inte självklart att de är de mest effektiva fredsmäklarna i alla lägen. I en nyutkommen bok diskuterar jag ingående frågan om opartiskhet i internationell medling. Jag visar där, via analys av medlingstrender och utfall av insatser, att medlare som kommer från länder som tidigare stött endera parten i en konflikt faktiskt tenderar att i högre utsträckning än opartiska medlare vara aktiva i processer som leder fram till fredsavtal med hög kvalité.
Partiska medlare har, generellt sett, ett antal fördelar som fredsmedlare framför deras opartiska kollegor. Med hjälp av tidigare forskning på området så kan fyra mekanismer genom vilka partiska medlare får parterna till förhandlingslösningar identifieras. Partiska medlare kan ibland vara den som kan förmå sin sida att göra väsentliga eftergifter. De kan också, genom sin historiska och täta kontakt med en sida, ha en viss informationsfördel som kan användas i medlingssammanhang. De har starka incitament att få med institutionella skydd för “sin sida” i förhandlingslösningar. Och de kan ibland vara mer trovärdiga att garantera avtal på längre sikt som säkerhetsgaranter.
Det finns många exempel på partiska medlare. Malaysia har vissa specifika och unika ingångar till de väpnade grupperna i Mindanao i Filippinerna och södra Thailand, som de försöker att utnyttja för att förhandla fredslösningar på de väpnade konflikterna. Pakistan har tills nyligen försökt fungera som medlande aktör i konflikten mellan Taliban-rörelsen och regeringen i Kabul. Ingen seriös bedömare tror att ett fredsavtal mellan Israel och Palestina skulle komma till stånd utan aktiv medverkan av det Israel-partiska USA. Om och när en fredsuppgörelse kommer till stånd i Syrien, är det inte otänkbart att de länder som nu stödjer parterna istället börjar fungera som partiska medlare. Turkiet och Saudiarabien har ett visst inflytande över delar av den väpnade oppositionen i Syrien (i alla fall den som inte tagits över av Islamiska staten), medan Iran och Ryssland har unika möjligheter att påverka Assad-regimen.
Vad innebär detta för opartiska länder som Sverige? Vi har ju en stolt tradition av internationella medlare och fredsmäklare. Bör vi överlåta fredsskapandet till länder och aktörer som har direkta intressen i konflikter? Jag tror det vore en förhastad slutsats.
Många medlingsinsatser sker i dagsläget i samverkan mellan flera olika aktörer, med funktionella uppdelningar i arbetsuppgifter mellan medlande aktörer. Opartiska medlare har fortfarande roller att spela i fredsansträngningar runt om i världen.
Inte minst är det viktigt att försöka förmå externa parter att förändra sig från att bara stödja ena sidan till att fungera som fredsmedlare mellan båda. När Sten Andersson och Sverige medlade i Mellanöstern på slutet av 80-talet, så var det framförallt mellan USA och PLO, alltså mellan en av parterna och den andra sidans främste uppbackare. Genom att förhandla fram en uppgörelse där PLO avvisade terrorism, kunde det svenska medlingsteamet få till stånd ett amerikanskt erkännande av organisationen. Detta öppnade för en mer konstruktiv roll för USA, som därefter försökt få tillstånd en fredsuppgörelse mellan parterna. Att få till stånd sådana förändringar i de konflikter som vi ser runt om i världen är en utmaning som fortfarande ligger framför oss.
Isak Svensson
Professor i freds- och konfliktforskning, Uppsala universitet
Lämna ett svar