I skuggan av terrordåden i Paris lades det på lördagen fram en FN-stödd plan för Syrien. Enligt tidtabellen, som stöds av Ryssland och USA, ska fredssamtal komma i gång den 1 januari. Efter ett halvår ska en övergångsregering tillsättas och efter 18 månader ska FN-övervakade val hållas.
Det är hög tid för plågade syrier, som kläms av både IS skräckvälde och Assadregimens brutala diktatur, att få en vision om fred.
För att det ska bli möjligt måste Syriens sunniaraber våga resa sig mot IS. Någon annan marktrupp som är redo att gå hela vägen till Raqqa finns inte i dag.
För fredens skull behöver syrier också ett framtidsperspektiv som innebär att krigsförbrytare en dag kan ställas inför rätta – både de som sitter i palatsen i Damaskus och de som håller i svärden i Raqqa.
”Skynda, muslimer, till er stat”, förklarade IS-ledaren Abu Bakr al-Baghdadi i juni 2014, när han utropade sitt ”kalifat”. Flera tusen i Europa, Nordafrika, Kaukasien och på Arabiska halvön lystrade till hans lockrop. Rekryterna slog dövörat till för de hundratals islamiska lärda som i ettöppet brev till Baghdadi fördömde hans ideologi och skräckvälde på religiösa grunder.
Den breda majoriteten av världens muslimer och samtliga islamiska stater fördömer IS terrordåd i Syrien, Irak, Libanon och nu i Paris. Hashtaggen #NotInMyName som muslimer mot IS börjat lägga ut på sociala medier är ett exempel på det.
Den stat som ligger närmast IS ideologiskt är samtidigt EU:s främsta handelspartner i Mellanöstern, det sunniextrema Saudiarabien – även om det stora kungariket sedan våren 2014 stämplar IS som ”islams fiende nummer ett”. Men IS och det saudiska kungariket har gemensamma teologiska rötter genom teologen Ibn Taymiyya, 1263–1328, och domaren Muhammad ibn Abd al Wahhab, 1703-1792. De båda sågs som extrema redan på sin tid.
Det finns ihärdiga uppgifter om att saudiska skolböcker används på IS territorium, om än med nya omslag. Grymma kroppsstraff efter godtyckliga rättegångar har också IS och Saudiarabien gemensamt.
När föregångarna till IS började organisera sig på irakiskt territorium för femton år sedan bidrog många kockar till att koka denna soppa. Islamiska statens föregångare, Monoteism och jihad, uppstod i Irak efter USA:s och Storbritanniens invasion i mars 2003, när de störtade Saddamregimen och upplöste den irakiska Baathregimen.
President Bushs proklamerade ”krig mot terrorismen” kom att generera terrorism, inte minst på grund av att USA kränkte krigets lagar, genom Abu Ghraib, Guantánamo, hemliga fängelser och drönarattacker som dödat civila. Bush kallade vid ett väldokumenterat tillfälle sitt krig mot terrorismen för ett ”korståg”. Det var ödesdigert.
Men en annan kock i denna soppa var Syriens president Bashar al-Assad. I mars 2003 såg jag och fotografen Jurek Holzer, som SvD:s utsända, hur syriska sunniter radade upp sig på öppen gata i Damaskus för att ta värvning i Irak.
Ur den alawitdominerade Assadregimens synvinkel blev flödet av sunnitiska krigare in i Irak på 00-talet som att slå två flugor med en smäll. Den lät sunnitiska syrier åka och dö i Irak – för att skapa skräck bland amerikanska soldater, så att USA inte skulle ge sig på regimen i Syrien också. President Bush hade pekat ut även Damaskus som en Ondskans axelmakt.
Trafiken av potentiella självmordsbombare som reste över gränsen underlättades av syriska klaner, som tjänade pengar på den. Materiella intressen spelade in, då liksom nu.
Det syriska upproret mot Assad som inleddes 2011 fördes från början med fredliga medel. Men efter några månader släppte Assadregimen ut flera hundra hårdföra jihadistiska fångar från ett säkerhetsfängelse. De blev sedan lika hårdföra rebeller. Regimens mål var att peka ut oppositionen som en bunt terrorister rätt och slätt.
Ska IS bekämpas i grunden måste det ske i Syrien och Irak. Men för det krävs också att Saudiarabien släpper fram toleranta tolkningar av islam. Liksom att Bashar al-Assad kliver av till förmån för ett övergångsstyre i Syrien.
Bitte Hammargren
Journalist och författare med fokus på Mellanöstern
Artikeln publicerades ursprungligen i Svenska Dagbladet
Lämna ett svar