De senaste veckorna har spänningarna återigen ökat mellan israeler och palestinier. Under bara två veckor har över 40 personer dödats och många hundra skadats. Björn Brenner, Mellanösternforskare på Försvarshögskolan, analyserar det eskalerande våldet och det politiska läget i regionen. Mycket tyder på att detta inte är ännu en begränsad våldsvåg utan något betydligt allvarligare – början på ett nytt palestiniskt uppror, en tredje intifada.
Två gånger tidigare har israeler och palestinier upplevt intifador. För gemene man, oavsett på vilken sida man står, är begreppet intifada synonymt med kaos, långa perioder av våld och en ständig oro för att släkt och vänner ska råka illa ut. Dessutom medför en intifada dåliga tider för näringslivet och ekonomin.
För politiker och aktivister på båda sidor har begreppet intifada också en operativ betydelse. Huruvida en våldsupptrappning kan konstateras vara en intifada eller inte påverkar vilka åtgärder respektive sida kan vidta. Om ett visst våldsutbrott bedöms vara en intifada innebär det att samhället övergår från normalläge till krisläge. Ett slags undantagstillstånd inträder och ett mer offensivt handlande uppfattas som acceptabelt.
På den israeliska sidan innebär en intifada, som fruktas av de flesta, en bredare folklig acceptans för kraftigt ökad våldsanvändning från polis- och säkerhetsmyndigheternas sidor. På den palestinska sidan innebär en intifada främst att ett annars så splittrat spektrum av olika politiska organisationer istället sluter upp bakom en enad front.
Med två våldsamma palestinska intifador i minnet
Den första intifadan, 1987-1993, var kulmen på decennier av försämrade levnadsförhållanden i de palestinska områdena. På mitten av 1980-talet ökade befolkningstillväxten kraftigt och med den arbetslöshet och fattigdom. Samtidigt tillämpade den israeliska regeringen vad som kom att kallas “Järnhandsstrategin” för att slå ned de palestinska självständighetssträvandena. Spänningarna växte gradvis och när en israelisk militärjeep sedermera krockade med en palestinsk bil i Jabaliya-flyktinglägret och fyra personer omkom utbröt våldsamheter på bred front. Fem år senare hade över 1,300 personer dött i olika slags våldsdåd och över 3,000 skadats.
Den andra intifadan, 2000-2005, hade sin upprinnelse i Osloavtalens oinfriade löften om ett utökat palestinskt självstyre. Samtidigt fortsatte de israeliska bosättningarna att växa. Denna intifada var en missnöjesyttring inte bara mot Israel, utan också mot det palestinska ledarskapets långtgående eftergifter till israelerna utan att få något tillbaka. Det djupa missnöjet antändes slutligen när Israels dåvarande oppositionsledare Ariel Sharon valde att göra ett besök uppe på Tempelberget i Jerusalems gamla stad, en av Islams allra heligaste platser. Fem år senare kunde man räkna ihop omkring 4,000 döda och över 3,000 skadade.
Nya politiska omständigheter för både israeler och palestinier
Femton år efter det att Sharon gjorde sin ödesdigra Tempelbergsvandring börjar nu stämningarna på den “palestinska gatan” återigen närma sig kokpunkten. Den utlösande faktorn är även denna gång en palestinsk oro över möjliga förändringar i tillträdet till Tempelberget. Palestinierna misstänker att Israel försöker förändra den gällande ordningen att inte bara låta muslimer be där utan även judar. I det avseendet finns vissa likheter mellan vad som händer just nu och vad som startade den förra intifadan – men där upphör också alla likheter.
Sedan den förra intifadan har de extrema judiska organisationer som propagerar för att tillåta judisk bön på Tempelberget flyttat fram sina positioner avsevärt. I ryggen har de en israelisk högerregering som inte förmår att hålla dem tillbaka – om det nu är det den eftersträvar. Oavsett vilka intentioner den israeliska regeringen egentligen har är det numera ett faktum att vissa judiska extremister med jämna mellanrum tar sig upp på Tempelberget och ber.
Samtidigt som de facto-läget gradvis har förändrats på Tempelberget har antalet bosättningar på Västbanken också ökat kraftigt. Extrema bosättargrupper har till och med börjat angripa palestinier i byarna runt omkring – och vice versa. Dessa direkta och dagligt förekommande konfrontationer mellan israeler och palestinier fanns inte i samma utsträckning under förra intifadan och bidrar nu till att öka spänningarna ytterligare.
Kris inom det palestinska lägret
Palestiniernas situation, såväl politiskt som socialt, är idag mycket sämre än vad den var innan någon av de tidigare intifadorna började. Den självständiga palestinska stat som så länge försökt uppnås förefaller nu vara mer avlägsen än någon gång tidigare. Den fredsprocess som började i och med Osloavtalen är definitivt över och det pågår inte ens några förberedande samtal om att återuppta fredssamtal mellan parterna. Därutöver har de länder som tidigare varit engagerade som medlare just nu fullt upp med att försöka hantera andra konflikter runt om i Mellanöstern.
Till detta skall läggas en djup förtroendekris inom det palestinska lägret. President Mahmoud Abbas blev aldrig någon Yassir Arafat utan får istället bära hundhuvudet för alla misslyckade försök till förhandlingar med den israeliska sidan. Till viss del får även de andra politiska fraktionerna bära denna skuld. Många palestinier har inte ens någon tilltro till det egna politiska ledarskapet längre.
Ovanpå allt detta har PLO också hamnat i en successionskris i och med president Abbas tilltagande ålder – och uttalade vilja att avgå så fort som möjligt. I den senaste opinionsundersökningen bland palestinierna om vem de vill se som sin näste ledare får den med flest röster ändå bara ett tiotal procents stöd. Den individ som flest palestinier vill ha till sin näste president var en av de som ledde den andra intifadan och organiserade ett flertal självmordsattacker mot civila israeler. Det faktum att palestinierna nu verkar anse att vägen in i framtiden skall ledas av en sådan individ tyder på en bred och avgrundsdjup radikalisering.
En ny generation palestinier på barrikaderna
Det finns även en djup generationsklyfta inom det palestinska lägret. Den nya generation som nu står på barrikaderna har sett de uteblivna framgångarna efter Osloavtalen och fnyser åt vad den palestinska myndigheten och dess ledargestalter (inte) åstadkommit. Samtidigt är dessa ungdomar för unga för att ha upplevt intifadornas våldsspiraler och de umbäranden och personliga tragedier de inneburit. Denna yngre generation är mer radikal än den äldre och menar att ingen av grupperingarna inom PLO har hållit vad de har lovat folket. I de ungas ögon har ledarna dessutom utnyttjat sina priviligierade positioner och skott sig själva och sina familjer på folkets bekostnad. De två största fraktionerna – Fatah och Hamas – är värst enligt många av de unga eftersom de inte ens kan komma överens sinsemellan.
Denna nya unga generation av aktivister respekterar inte längre påbud och instruktioner vare sig från president Abbas eller från någon av de andra äldre ledarna. Medan de nya aktivisterna är lika engagerade i den palestinska saken som sina föräldrar, är de samtidigt barn av en ny tid. En av samhällsförändringarna mellan då och nu är Internets tillkomst och roll som politiskt verktyg. Det tomrum som uppkommit genom de unga palestiniernas förlorade tilltro till den äldre generationens ledare, har fyllts genom utvecklingen av sociala medier.
Sociala medier länkar samman unga på ett mer effektivt sätt än vad något traditionellt politiskt ledarskap tidigare lyckats göra. Den nya generationen palestinier självradikaliseras, mobiliseras och organiserar sig redan hemma i sina pojk- och flickrum. I de sociala nätverken online sprids selekterad och vinklad information om israelerna. Efter att ha matats i dessa nätverk med hundratals videoklipp som selektivt visar israeliskt övervåld mot palestinier, övertygas tittaren om budskapet och en våldsbejakande radikalisering av ännu en tonåring fullbordas.
En tredje intifada? Förlegat sätt att förstå vad som nu pågår
När nu denna våg av knivattacker drar över Israel och stenkastande ungdomar återigen fyller Västbankens gator menar vissa bedömare att den länge väntade tredje intifadan slutligen är här. Bilder på uppretade keffieh-maskerade palestinier med stenar i händerna leder sannerligen tankarna dit. Andra bedömare viftar bort pratet om en tredje intifada eftersom ungdomarna i fråga, enligt dessa bedömare, saknar såväl organisation som ett aktivt stöd från någon av de etablerade politiska fraktionerna.
Problemet är att dessa traditionella förställningar om vad en intifada är – föreställningar som baseras på hur de tidigare intifadorna har sett ut – är förlegade och leder till en felaktig lägesanalys. Ett decennium efter den andra intifadan lever vi nu i en värld med den nya dimension av verkligheten som utgörs av Internet. Palestinierna bakom keffieh-maskerna är inte heller desamma som tidigare. Den nya generationen palestinier är ultra-radikaliserad och har skapat sin egen form av aktivism via sociala medier, den enda organisationsform som de upplever att de kan lita på. Detta får dock inte misstas för oordning och spontanitet utan skall betraktas som ett nytt sätt att organisera sig – att liknas vid en slags kollektiv sympatihandling.
Det finns idag en enorm laddning och energi hos de unga som ackumulerats under en lång tid och allra främst bygger på en fullständig avsaknad av framtidstro. De etablerade fraktionerna har inte lyckats fånga upp och kanalisera denna energi för sina egna ändamål. Istället löper den nu amok över Israel och verkar ännu inte ha något slut i sikte. Även om knivattackerna inte är organiserade i traditionell mening skall de inte uppfattas som spontana handlingar utan inbördes koppling. Någon fullskalig intifada är det dock ännu inte fråga om – men läget är mycket allvarligt och än så länge utan vidare utsikter att förbättras.
Björn Brenner
Mellanösternforskare vid Försvarshögskolan med ämnesfokus på israelisk och palestinsk politik
Lämna ett svar