Att hantera grundorsakerna till flyktingströmmar, terrorism och konflikt beskrivs som vår tids stora utmaningar. Men hur ska detta arbete genomföras, granskas och kontrolleras när journalister och hjälparbetare attackeras, eller när våra insatser inte återspeglar de värderingar predikar? Ambassadör Lars-Erik Lundin efterlyser mer “EQ” i insatserna – en förståelse för hur våra insatser uppfattas och vilken konsekvens de får för vår legitimitet.
När vi med hänvisning till flyktingproblem och terroristattacker säger att vi måste gå till roten med det onda vad innebär det egentligen? Framförallt handlar det om att vi måste bättre överväga vårt eget ansvar för vad som uppfattas som rätt och fel i vår omvärld. Det är inte minst en nödvändig förutsättning för att våra hjälparbetare skall kunna arbeta på fältet med de biståndsmiljarder som skattebetalarna anslår för att skapa en bättre värld.
Det är svårt att skapa en överblick över diskussionerna i media eftersom de följer olika spår från en dag till en annan. Hur hanteras grundproblemen i flyktingsituationen? Räcker det att sända pengar? Är problemet löst om World Food Program och UNHCR får det antal miljarder de äskar för att dela ut matransoner och hålla flyktinglägren i acceptabelt skick? Är det istället militära och polisiära insatser utanför våra gränser som ska återställa ordningen i flyktingarnas hemländer? Eller är det kanske mer långsiktiga utvecklingsprogram för att skapa ekonomisk tillväxt och större global rättvisa som behövs i enlighet med de nya utvecklingsmålen som FN just antagit?
Tyvärr finns här en allvarligt komplicerande faktor förknippad med mänsklig säkerhet.
Självfallet måste lidandet hos den miljard människor, som trots Hans Roslings optimism, fortfarande lever i misär i minst 60 länder över hela världen stå i centrum för vår empati. Men det räcker inte att bara skicka pengar och förnödenheter till mer eller mindre korrupta regimer runt om i världen.
Biståndsbranschens utmaning
Pengar är en råvara som måste förädlas och denna process måste kontrolleras. Och de flesta är medvetna om att den kontrollen, som ofta utförs av journalister eller biståndsarbetare, är alltifrån riskfri. Mer än 1000 journalister har förlorat livet under de senaste 25 åren. Till namnen på listan lades 2014 Nils Horner i Kabul.
Den legendariske FN-chefen och hjälparbetaren Sergio Viera de Mello dödades vid en terrorattack mot FN-högkvarteret i Bagdad i augusti 2003. En självupplevd erfarenhet 2006 av vad denna tragedi och många andra ledde till inkluderade: hjälm, skyddsväst i 53 graders värme, inkvartering i en bepansrad container. Planering av besök utanför den gröna zonen tre dagar i förväg alltid med militär eskort. En totalt inkapslad FN-förläggning.
Vem tror att effektivt biståndsarbete kan utföras under sådana omständigheter? Idag är rörelsefriheten hos snart sagt alla kategorier av hjälparbetare starkt begränsad i ett växande antal länder. För tio år sedan rörde sig fortfarande biståndsarbetare någorlunda fritt i Kabul även om det ute i landet ofta ansågs behövas eskorterande militärkonvojer. Idag är situationen en helt annan.
Och kanske särskilt allvarligt: För tio år sedan trodde man fortfarande att Osloriktlinjerna för hur man använder militära och liknande operationer i hjälparbete skulle säkra respekten för humanitära hjälporganisationers politiska neutralitet. Kortfattat skulle principerna om humanitet, neutralitet och opartiskhet bidra till att både organisationernas säkerhet, men också tillträde till de områden där de behövde arbeta. Spridningen av metoden att kidnappa för pengar eller olika politiska motiv gör det emellertid allt svårare för organisationer som Läkare utan gränser att arbeta där de som mest behövs.
I debatten i internationella organisationer som FN, OSSE och EU om hur man motverkar kidnappningar inriktas diskussionerna ofta specifikt på kidnappningar som genomförs av terrorgrupper. Men internationellt ligger länder där det mer rör sig om organiserad brottslighet, till exempel Mexico, i toppen på statistiken. Och fokus i dessa diskussioner är ofta på hur länder skall kunna minska antalet kidnappningar genom att motverka att företag, stater och organisationer betalar ut stora lösensummor som bara anses öka incitamenten för terroristerna och de kriminella att fortsätta med verksamheten. Parallellt genomförs militära och andra operationer vid exempelvis Afrikas Horn för att fysiskt minska risken för piratattacker.
Allt detta är viktigt men är för att använda ett militärt språkbruk ett taktiskt svar på ett strategiskt problem.
En övergripande ansats
En övergripande ansats behövs för att motverka att situationen fortsätter att förvärras för biståndsarbetare globalt. Utan rimliga arbetsmöjligheter i länder som Libyen, Sydsudan, Afghanistan och Irak kan vi inte räkna med att våra biståndsmiljarder kommer till rätt användning.
En sådan övergripande ansats kräver ett helt annat intresse för hur vi i den rika delen av världen uppfattas. En ensidig inriktning på att bekämpa terrorism, och att avsätta diktatorer med olika mer eller mindre anonyma maktmedel utan tillräcklig hänsyn till civilbefolkningars lidande, riskerar leda till att vi uppfattas stå för det onda snarare än det goda här i världen.
En övergripande ansats kräver kort och gott att den rika världen på alla nivåer från den nationella till FN uppfattas stå för de värderingar som vi bekänner oss till i otaliga FN- OSSE- och EU-dokument. Vi och våra företag måste uppfattas vara mot korruption. Våra militära och liknande insatser måste uppfattas värna om civilbefolkningens väl. Och vi måste noga överväga vad militära och andra ingripanden i länder som Irak, Afghanistan och Libyen leder till. En snabb militär seger i Bagdad följdes av en brutal utrensning av framförallt Sunnimuslimer som hade varit trogna Saddamregimen. Dessa utgör i dag ryggraden i stödet för IS, som nu leds av många av de som radikaliserats i amerikanska fängelser i Irak. När jag själv besökte Irak 2006 satt IS-ledaren Al Baghdadi i det amerikanska interneringslägret Camp Bucca som av Newsweek beskrevs som ett sommarläger för terrorister där de tillsammans kunde smida planer för det framtida IS – inspirerade av övergreppen utförda i det ökända USA-kontrollerade fängelset Abu Ghraib. Vårt agerande och våra insatser får ofta konsekvenser i det långa loppet.
EQ i internationell politik
Problemen med terrorism och organiserad brottslighet måste bekämpas med mer intelligens i dess egentliga mening, men kanske framförallt med mer EQ, emotionell intelligens. Att kidnappningar och andra brutaliteter utförs för att tjäna pengar för politiska och kriminella syften kan vi i grunden inte göra något åt. Men vi kan i högsta grad påverka om detta uppfattas som rätt av terroristernas och brottslingarnas familjer – och av samhället i stort.
Exemplet pirateri vid Afrikas Horn är tänkvärt. Hur många vet att det hela började med utfiskning och dumpning av giftigt avfall i industriell skala längs Somalias kust med medverkan av många européer? Hur många är medvetna om att Tsunamin 2004 drabbade också denna kust och att dumpade skeppsvrak bröts sönder och spred sitt dödliga innehåll längs en kust med samma turistpotential som grannlandet Seychellerna. Och att följden blev att kustfiskarna slöt sig samman för att utkräva ansvar från de som kränkte Somalias territorialvatten.
Andra exempel är de stora interventionerna i Afghanistan, Irak och Libyen som i stor utsträckning motiverades med begrepp som demokratisering, ekonomisk utveckling, jämställdhet och respekt för mänskliga rättigheter. Insatsernas karaktär och de bristande framgångarna har dock i många fall misslyckats med att reflektera och leva upp till dessa begrepp.
Slutsatsen är att alla våra handlingar – bra som dåliga – får konsekvenser för vår legitimitet i världen – och därmed vår möjlighet att påverka. Att förstå dessa konsekvenser och att projicera “rätt” värden blir en stor utmaning.
Fredsforskarna har i över 40 år varnat för att EU kan utvecklas till en fästning Europa. Vi får se upp så att det som nu sker som en defensiv reaktion på flyktingproblemen inte också leder till att själva grunden för vårt välstånd rubbas. Vi är beroende av globaliseringen vare sig vi vill det eller inte. Våra barn och barnbarn vill resa, studera och arbeta i hela världen. Vi vill turista globalt utan oro för terrorattacker i Cancun, Bangkok eller Oslo. Och framför allt: vi vill utnyttja världshandelns möjligheter till mer sysselsättning och välstånd.
Kopplat till flyktingkrisen – projicerar vi en vilja att hjälpa eller markerar vi att vi måste skydda oss själva med nya staket och en militariserad gränsbevakning?
Precis som nyligen påpekats av Björn Fägersten här i magasinet behövs en svensk nationell säkerhetsstrategi som dessutom samordnas med vad som nu skall göras inom EU: en global strategi för 2016. Den kan inte enbart skrivas av justitie- och inrikesministrar som skedde med den Agenda för europeisk säkerhet som antogs av det europeiska rådet i april 2015. Det är inte heller en fråga enbart för försvarsministrar. Begreppet global strategi är inte i första hand ett geografiskt begrepp. En global strategi kräver en allomfattande ansats – med betydande inslag av emotionell intelligens.
Distinguished Associate Fellow vid SIPRI. Som diplomat har han varit EU:s ambassadör till flera internationella organisationer, och som svensk diplomat har han särskild erfarenhet från OSSE. Lars-Erik Lundin har nyligen givit ut boken The EU and Security, Santerus, 2015
Lämna ett svar