Efter en lång tid av avmilitarisering i Sverige sker nu en ökad militarisering till följd av försvarsdebattens genomslag i media och det senaste blocköverskridande försvarsbeslutet. Men militarisering kan inte enbart mätas i form av höjda försvarsanslag utan inbegriper även militärens roll som statsbyggande institution, dess politiska och sociala roll och den säkerhets- och försvarspolitiska processen. Arita Holmberg, lektor i statsvetenskap vid Försvarshögskolan, diskuterar hur en sådan förståelse av den svenska militariseringen är viktig för en helhetsbild av utvecklingen.
Tidigare i magasinet har bland annat Lars Ingelstam debatterat kring krigets vara eller icke vara samt kommenterat det senaste försvarsbeslutet (se även andra delen). Sovjetunionens fall och den breddade syn på säkerhet som utvecklades under 1990-talet fick stora konsekvenser för säkerhets- och försvarspolitiken i hela Europa. Säkerhet handlade inte längre bara om militära frågor – det som skulle skyddas var inte bara territoriet och det militära medlet blev bara ett av många tänkbara verktyg för att skapa säkerhet och trygghet. Som konsekvens av den förändrade hotbilden och den nya synen på hur säkerhet uppnås skedde stora förändringar i den svenska försvarspolitiken vilka kan sägas ha inneburit ett minskat inflytande för militären som institution. I denna text vill jag problematisera försöken att vända den avmilitarisering som har karaktäriserat Sverige under de senaste 20-30 åren. Avmilitariseringen, i meningen en process som inneburit ett minskat politiskt och socialt inflytande för militären som institution, utmanas sedan åtminstone 2013. Försvarsdebatten har fått genomslag i media och sommarens försvarsbeslut kan ses som ett steg i riktning mot en ökad militarisering, givet att ökade resurser ses som ett tecken på stärkt politiskt inflytande. Men vilka faktorer är det som styrt avmilitariseringen, och vilka problem kan försöken att vända utvecklingen tänkas stöta på?
Forskning inom historia, statsvetenskap och sociologi har konstaterat att militärens inflytande har minskat både socialt och politiskt i Europa under efterkrigstiden. Centrala verk är Moskos et als ”The postmodern military” från 2000; Sheehans ”Where have all the soldiers gone?” från 2008 och Haaland Matláry’s “European Union Security Dynamics: In the New National Interest” från 2009. Analysen av militären som institution fokuserar förslagsvis på tre områden: militärens roll som statsbyggande institution, den säkerhets- och försvarspolitiska processen och militärens politiska och sociala roll. Fokus kan riktas mot flera olika nivåer; samhället, staten och individen.
Tecken på avmilitarisering ifråga om militärens roll som statsbyggande institution skulle kunna vara att militären alltmer behandlas som en institution bland andra, att det finns ett motstånd mot användingen av militärt våld i den strategiska kulturen, en frånvaro av militära hotbilder och även att militära resurser inte är framträdande i relationer mellan stater i en gemenskap. Militarisering karaktäriseras istället av motsatsen; en central, exklusiv roll med stöd för våldsanvändning – tillsammans med en militär hotbild.
Inom den säkerhets- och försvarspolitiska processen skulle avmilitarisering kunna innebära att politikområdet behandlas som alla andra, att krav ställs på transparens, att politisk konflikt förekommer och att militären som institution kan ifrågasättas. Bristande legitimitet för militären och dess olika roller kan också vara ett tecken på minskat inflytande. Motsatsen karaktäriseras av en exklusiv politisk process, där krav på öppenhet avvisas och politisk konflikt begränsas. Militären som institution har i denna situation en hög legitimitet.
När det gäller militärens politiska och normativa inflytande är resurstilldelning en uppenbar indikator i den politiska delen. Vidare kan de strategiska narrativen – hur man pratar om det militära medlet – studeras; är de nyanserade eller homogena? Nyanserade strategiska narrativ tyder på att det förekommer olika tolkningar kring användningen av det militära medlet. Under 1990-talet breddades exempelvis synen på det militära medlet och begrepp som krishantering och säkerhetssektorreform skapade nya roller för militären. Det kan också finnas en öppenhet för andra medel. Homogena strategiska narrativ indikerar att traditionella föreställningar om det militära medlet som garanten för territoriell integritet dominerar och har företräde framför andra.
Ifråga om normativt inflytande bör vi vända oss till samhället och individen för svar. Vilken roll har militären i samhället? Uppfattas den som en institution bland andra eller inte? Är den marginaliserad eller central? Israel och Turkiet har varit klassiska exempel på djupt militariserade samhällen där militären som institution har en stark social legitimitet. Normativt inflytande kan analyseras exempelvis genom vilket intresse medborgarna visar för militära frågor. Finns värnplikt eller inte? Om försvaret bygger på frivillighet kan de militära professionernas attraktionskraft vara en indikator på militärens minskande eller ökande normativa inflytande.
När denna analysmodell appliceras på det svenska fallet framkommer att tecknen på avmilitarisering fortfarande är många. Inom alla tre fokusområden ovan dominerar dessa. Den svenska Försvarsmakten förefaller betraktas som en institution bland andra. De senaste årtiondena har karaktäriserats av granskningar och försök att styra myndigheten starkare. Vi har sett ett långvarigt negativt fokus i media. Det finns också legitimitetsproblem både bland politiker och allmänhet. Det tidigare så starka stödet för internationell våldsanvändning minskar. Vad gäller intresse tyder siffrorna på svagt intresse jämfört med andra politikområden och ifråga om attraktionskraft framställs antalet sökande till åtminstone Officersprogrammet som problematiskt låga. De senaste åren har runt 14-21 000 årligen sökt till den grundläggande militära utbildningen medan siffrorna för Officersprogrammet varierat mellan 300-600. Dessa siffror kan tolkas som att vid närmare kontakt består inte intresset för det militära bland unga.
Det finns dock även tecken på militarisering inom varje område: den militära hotbilden har fått en framträdande roll även i den officiella politiska diskursen, den säkerhets- och försvarspolitiska processen har traditionella element som kan klassas som tecken på exklusivitet, exempelvis Försvarsberedningen. Vidare är stödet för den svenska Försvarsmaktens traditionella roll starkt i opinionsmätningar. På frågan om Sverige bör ha ett militärt försvar svarade 90 % ”ja, absolut” eller ”ja, kanske” år 2014. Siffran har varit konstant i decennier, men under 2000-talet fördubblades antalet som svarade ”troligen inte” (siffror från MSB 2015 s. 79). Det politiska inflytandet förefaller öka givet en höjd försvarsbudget och mer homogena strategiska narrativ i försvarsdiskursen – krishantering har ersatts av krig i sommarens försvarsbeslut.
Slutsatsen blir således att en situation som starkt präglats av avmilitarisering visar tecken på militarisering. Vi ser framförallt ett ökande politiskt inflytande för militären medan det sociala inflytandet inte ännu uppvisar samma vändning. Det finns således ett glapp mellan politisk och social legitimitet (Levy 2010). Detta kan aldrig vara positivt, varken för samhället, politiker eller militären som institution. Glappet kan innebära att inte bara militärens utan även den politiska nivåns förmåga att organisera och använda militära medel minskar. För att kunna använda det militära medlet krävs olika former av legitimitet, varav den sociala är central. Utan denna tappar även politiker makten att använda det militära instrumentet. För att ytterligare komplicera så kan konstateras att den utveckling som har karaktäriserat de senaste 20 åren är knuten till ett antal förändringsprocesser som har internationella dimensioner; exempelvis europeiseringen av säkerhets- och försvarspolitiken, normförändringar ifråga om användning av militär makt samt professionaliseringen av militären. Det är således processer som går ”utanför” varje enskild stat, och som inte enkelt kan påverkas. För att bättre förstå dynamiken kring framförallt den sociala legitimiteten bör mer forskning riktas mot sociala samhällsförändringar och framförallt unga människors uppfattningar om säkerhet, trygghet och hur den kan uppnås.
Fil Dr Arita Holmberg är lektor i statsvetenskap vid Försvarshögskolan
Texten bygger på hennes kommande artikel “A demilitarization process under challenge? The example of Sweden” i Defence Studies, volume 15, issue 3.
Referenser:
Haaland Matláry, J., 2009 European Union Security Dynamics: In the New National Interest. Basingstoke: Palgrave
Levy, Y., 2010 “The gap of Legitimacies Syndrome: A Conceptual Framework” i International Political Science Review Vol 31, No 1, s 77-94
Moskos, C., Williams, J. och Segal, D., 2000 Armed Forces After the Cold War i Moskos, C., Williams, J. and Segal, D., red. 2000 The Postmodern Military: armed forces after the Cold War. New York: Oxford University Press, s 1-13
MSB, 2015, Opinioner 2014: Allmänhetens syn på samhällsskydd, beredskap, säkerhetspolitik och försvar MSB 802 – januari 2015
Sheehan, J., 2008 Where have all the soldiers gone? The Transformation of Modern Europe. New York: Mariner Books
Lämna ett svar