I detta inlägg påvisar fredsforskaren docent Isak Svensson, ledare för projektet Battles Without Bullets, hur ickevåldsliga aktioner kan vara mycket effektiva mot odemokratiska och korrupta regimer. Därför måste de slutsatser som dragits inom svensk säkerhetspolitik av krisen i Ukraina och Rysslands annektering av Krim ifrågasättas.
Ukrainakrisen är en av vår tids stora säkerhetspolitiska utmaningar. Men den svenska debatt som följer i Ukrainakrisens spår har i huvudsak och relativt ensidigt kommit att handla om hur den svenska militära kapaciteten bör utvecklas och förstärkas, något som fem av riksdagspartierna (förutom Folkpartiet, Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna) också enats om tidigare i vår.
Jag ifrågasätter inte behovet av att modernisera det svenska försvaret. Den frågan ligger helt enkelt bortom min expertis att bedöma. Men jag kan konstatera att fokus på militära förmågan riskerar att stärka de tendenser som vi på lång sikt önskar motverka. Med Rysslands rättsvidriga övertagande av Krim och de pågående provokationerna i östra Ukraina har den folkliga och i huvudsak ickevåldsliga revolten på Majdan-torget fallit i bakgrunden. Det som hände i början av år 2014 när tusentals ukrainare trotsade Viktor Janukovytj-regimens hot och demonstrerade vecka efter vecka för ökad demokrati, närmande till Europa och ett slut på den utbredda korruptionen i Ukraina är historiskt, men inte unikt. Det visar sprängkraften i ickevåldliga folkresningar, vilket vi sett bevis i många andra fall, såsom Georgien 1998, Filippinerna 1986 och Tunsien 2012. Och det som Putin och kretsen kring honom mest av allt fruktar är en just en ickevåldslig, folklig resning av den typ som uppstod på Majdan i Ukraina och som riktade sig mot den korrumperade eliten i Kiev. Det har delvis varit för att föregripa möjligheterna för en sådan utveckling att sprida sig till Ryssland som från den ryska regimens sida föresatt sig att göra allt för att få den nya regimen i Kiev att misslyckas.
Militära styrkedemonstrationen, av världens mest kapabla militära allians NATO, har inte lyckats förändra Rysslands position nämnvärt. Trots detta är upprustningen det enda riktigt tydliga uttrycket för de slutsatser man från politiskt håll drar av Ukrainakrisen. Men militariseringen riskerar att spela Putin i händerna. I den ryska propagandan kan västländernas militära upprustning, även om den är har ett defensivt syfte, framställas som ett hot. Detta förstärker den interna ryska sammanhållningen och möjligheten för regimen att befästa sitt grepp om makten.
I en studie som genomförts av de nya-zeeländska fredsforskarna Jonathan Sutton and Charles Butcher i samarbete med undertecknad, ‘Explaining political jiu-jitsu: Institution-building and the outcomes of regime violence against unarmed protests’, (publicerad i Journal of Peace Research) undersöker vi förutsättningarna för folkliga, icke-väpnade uppror. Många av dessa möts, vilket också hände i Ukraina, av repressivt våld från de utmanade regimernas sida. Det begrepp som beskriver den dynamik genom vilken regimens våld slår tillbaka på regimen själv kallar vi, i linje med tidigare litteratur på området, politisk jiu-jitsu. Det beskriver den process genom vilken tidigare passiva åskådare förmås ansluta sig till oppositionen och får regimens själva legitimitet att undergrävas. Vi visar i vår studie på de strukturella förutsättningar under vilka regimens förtryck slår tillbaka mot den själv.
Även om den empiriska forskningen på detta område (som ofta beskrivs som strategiskt ickevåld) har ökat markant de senaste åren, har väldigt lite av den politiska diskussionen i Sverige handlat om hur förutsättningarna kan förbättras för folkligt drivna ickevåldsliga förändringsprocesser i odemokratiska och korrupta länder. Läs gärna Patrik Johanssons fördjupning på området. Det bör sägas att ickevåldsliga protester inte är oproblematiska fenomen – en del av det som händer i östra Ukraina visar hur sådana metoder kan missbrukas för syften som inte handlar om att förstärka demokratin och sammanhållningen, utan snarare tvärtom. Men strategiskt ickevåld har generellt sett visat sig vara mer effektivt för att få till stånd regimförändringar än våldsamma metoder. Om man inser att det först och främst är medborgarna själva som kan få till stånd förändringar av icke-demokratiska och korrupta regimer, genom metoder som undergräver regimernas stöd, är svensk militär upprustning inte den självklara slutsatsen av dramat i Ukraina.
Isak Svensson
Docent, Institutionen för freds-och konfliktforskning, Uppsala universitet
Forskningsledare för forskningsprojektet Battles Without Bullets
Hej,
Intressant artikel, men något enögd enligt min uppfattning. Du skriver:”Om man inser att det först och främst är medborgarna själva som kan få till stånd förändringar av icke-demokratiska och korrupta regimer, genom metoder som undergräver regimernas stöd, är svensk militär upprustning inte den självklara slutsatsen av dramat i Ukraina.” Om det första delen i påståendet är det inte så mycket att orda, demokrati införs bäst av medborgarna själva. Det är den andra delen av påståendet jag vänder mig mot och så vitt jag vet har vi inte i svensk säkerhetspolitik dragit slutsatsen att svaret på den ryska aggressionen i Ukraina och annorstädes allena är militär upprustning utan att det också handlar om att använda sig av andra medel, t ex sanktioner, stöd till demokratiutvecklingen mfl. Det fina med säkerhetspolitik att den innehåller flera medel att ta till, där militär upprustning är blott en del, av en hel knippe åtgärder. Det torde vara kombinationen av åtgärder inklusive upprustning av vårt försvar som framåt torde vara det mest effektiva.
Anders