Det blir en Natoutredning – trots allt!

Under lång tid har företrädare för den borgerliga alliansen krävt att en offentlig utredning ska tillsättas för att klarlägga förutsättningarna för ett svenskt Nato-medlemskap. Regeringen, som inte avser att söka medlemskap i Nato, motsätter sig detta. Men nu sjösätts på enskilt initiativ och utan bindningar till partier eller organisationer en Natoutredning. Om detta berättar här Lars Ingelstam, en av utredningens två sekreterare.

Den konkreta anledningen till initiativet är att Riksdagen i vår ska ta ställning till det så kallade värdlandsavtalet, som bland annat ger Nato vidsträckta möjligheter att utnyttja svenskt territorium. ”Avtalet är en brytpunkt på flera plan och det är viktigt att det finns en ordentlig konsekvensanalys innan riksdagens omröstning”, menar Pierre Schori, tidigare riksdagsledamot, biståndsminister, FN-ambassadör och chef för FN:s fredsoperation i Elfenbenskusten. Det är Schori som tillsammans med Stina Oscarsson, dramatiker och författare, tagit initiativ till utredningen. Medarbetare, syfte och en preliminär utredningsplan finns redovisade på utredningens hemsida.

En linje i den svenska debatten har varit att våra relationer till Nato redan är så många och nära att ett ytterligare steg eller ett fullt medlemskap närmast är en formsak. Mot detta resonemang – som i forskningen ibland kallas ”de små stegens tyranni” – vänder sig Hans Blix, som är en av medarbetarna i utredningen. ”Ansvariga politiker vill göra gällande att detta avtal är en teknisk fråga. Men det är mer än så. Värdlandsavtalet påverkar vår reella säkerhetspolitiska handlingsfrihet och hela vår trovärdighet som militärt alliansfria.”

Vi håller med dem som hävdat att det behövs en ordentlig genomlysning av frågan. Utredningen kommer att göra en noggrann analys av värdlandsavtalet, och andra avtal av liknande karaktär. Men den kommer också att redovisa en bred bakgrund till Sveriges historiska och framtida relationer till Nato. Därför ska vi beskriva Natos ursprungliga syfte, framtida utveckling, planer och visioner. Vad var meningen när Sveriges samarbete med Nato en gång initierades, bland annat inom Partnerskap för fred? Hur ska vi tolka utvecklingen mellan stormakterna och i Östersjöområdet från 1980-talet och framåt – och hur hamnade vi i dagens försämrade säkerhetspolitiska läge?

En utgångspunkt, som kan synas självklar, är att säkerhetspolitik måste baseras på bredare överväganden än militära. En central fråga är hur Sverige kan bidra till att minska polariseringen och de accelererande spänningarna mellan öst och väst och påverka till nedrustning, inte minst av massförstörelsevapen. Utredningen vill också vidga diskussionen till hur en – mer eller mindre nära – relation till och samverkan med Nato påverkar Sveriges möjligheter att inta självständiga utrikespolitiska ståndpunkter och bedriva en aktiv utrikespolitik, som att delta i internationella fredsbevarande operationer eller utföra aktiva medlingsuppdrag. Det är inte säkert att de möjligheterna behöver påverkas alls – Natolandet Norge är aktivt och framgångsrikt i dessa frågor – men de måste diskuteras.

Det finns också anledning att föra in erfarenheter från militära insatser som utförts i samverkan med Nato, bland annat i Afghanistan och Libyen. Även här bör diskussionen breddas till att innefatta mänsklig säkerhet, kvinnors och barns säkerhet, FN:s säkerhetsråds resolution 1325 och relationen mellan bistånd och militära insatser.

Medarbetare i utredningen – utöver initiativtagarna Stina Oscarson och Pierre Schori – är

• Hans Blix, f d utrikesminister, IAEA-chef och vapeninspektör i Irak
• Rolf Ekéus, diplomat med erfarenhet bland annat inom nedrustningsområdet
• Sven Hirdman, f d statssekreterare, krigsmaterielinspektör, ambassadör i Moskva
• Lars Ingelstam, professor emeritus, forskare och författare
• Lennart Uller, överste, ledamot av Krigsvetenskapsakademin, f d lärare vid FHS
• Linda Åkerström, statsvetare, ansvarig för nedrustning mm vid Svenska Freds.

Sekreterare: Stina Oscarson och Lars Ingelstam.

Vi är inte omedvetna om att debatten kan bli hård. Under de senaste dagarna har vår kollega Sven Hirdman inte bara kritiserats för sina ställningstaganden (vilket givetvis är helt i sin ordning) utan också utsatts för misstänkliggöranden och personangrepp: häpnadsväckande nog även av Dagens Nyheter som ofta berömmer sig av sitt liberala arv. Att liknande anklagelser – att gå fiendens ärenden – har riktats mot filosofen Bertrand Russell under första världskriget och mot Willy Brandt och Olof Palme under det kalla kriget, ursäktar dem inte. Tvärtom borde de mana till försiktighet.

En utredning av det här slaget – oberoende, frivillig och ofinansierad – innebär i sig en lojalitetsförklaring till demokratiska och liberala principer: till övertygelsen att rationell argumentering kan vara grunden för opinionsbildning och politiska beslut. Vi kommer inte att angripa eller misstänkliggöra dem som inte delar vår analys eller våra slutsatser – och räknar med samma respekt i retur. Initiativets syfte och medarbetarnas önskan är att utredningen ska bidra till en bättre informerad och mer balanserad debatt kring svensk säkerhetspolitik.

Lars Ingelstam

Professor emeritus i Teknik och social förändring, biträdande chefredaktör för Mänsklig Säkerhet