Mänsklig Säkerhet

Ett nätmagasin med syfte att bredda, fördjupa, informera och nyansera den säkerhetspolitiska debatten i Sverige

  • Förstasidan
  • Debatt
  • Analys
  • Ämneskategorier
    • Bistånd & utveckling
    • Diplomati & dialog
    • Folkrätt
    • Fredsbyggande
    • Inrikespolitik
    • Klimat & säkerhet
    • Kvinnor, fred & säkerhet
    • Press- och yttrandefrihet
    • Terrorism & radikalisering
    • Utrikespolitik
  • Geografiska områden
    • Afrika
    • Asien
    • Kina
    • Europa
    • Latinamerika
    • Mellanöstern
    • Ryssland
    • USA och Nordamerika
  • Fredens framtid
  • Om magasinet
    • Vår idé
    • Utgivning, policy och syfte
    • Skriv för oss
    • Skribenter
    • Redaktionen
  • Kontakt
  • English

Att stävja våld och att tro på frihet

2015-06-18 By Susanne Wigorts Yngvesson Lämna en kommentar

UN Photo/Devra Berkowitz
UN Photo/Devra Berkowitz

Att förebygga väpnade konflikter innan de bryter ut är något världen både behöver och vill. I Lars Ingelstams översiktsartikel finns de flesta argumenten samlade. I denna kompletterande artikel lyfter Susanne Wigorts Yngvesson, docent i etik och fast medarbetare i nätmagasinet, fram några principiella och praktiska komplikationer. Vem – eller vems samvete – har rätten att avgöra om en konflikt är skadlig, och hur undviker man att ”rätten att skydda” används som förevändning för andra syften?

Det ligger i själva begreppet förebyggande att det är önskvärt. De personer eller stater som inte vill förebygga misstänks ha intresse av krig: kanske som ekonomisk kassako eller också drivs de av rent och skärt maktbegär. Jack Donnelly, amerikansk rättighetsfilosof, framhåller att det ofta är skurkstater som har invändningar mot rättighetskatalogen och förebyggande överlag, eftersom de hoppas slippa leva upp till dem. Jag delar Donnellys syn, men anser också att det finns fog för att analysera intentionerna bakom förebyggandets aktiviteter. Grundtanken med förebyggande kan ledas tillbaka till filosofer som Hobbes, Locke och Rousseau i teorierna om ett samhällskontrakt. För att samhällen av större storlek än klaner, byar eller furstendömen ska fungera behövs lagar och kontrakt som gäller inom och mellan stater. Förebyggandet bygger, åtminstone delvis, på överenskommelser som går utöver suveränitetsprincipen. I förlängningen underkänns vissa (presumtiva) handlingar som kan eskalera till möjliga väpnade konflikter. Det gäller att stoppa branden innan den bryter ut, helst innan tändstickan ens har tänts, som Jan Eliasson brukar uttrycka det.

Ansvaret att förebygga

En konflikt som starkt har kritiserats för bristen på förebyggande är katastrofen i Rwanda. Man såg tidigt varningstecknen, men när kriget och slakten väl var ett faktum så tog det på tok för lång tid innan omvärlden ingrep, vilket bland annat finns beskrivet i den så kallade Carlsson-rapporten till Säkerhetsrådet 1999. ”The international community did not prevent the genocide, nor did it stop the killing once the genocide had begun”. Så vad har världen lärt av detta? Har FN blivit klokare sedan de 2005 fick verktyget Responsibility to Protect (R2P)?. Vetenskapliga rapporter har visat att förebyggande är säkerhetspolitiskt och ekonomiskt bättre än alternativet samtidigt som ”praktiskt taget inga resurser tilldelats”, vilket Lars Ingelstam beskrev i sin artikel här på Mänsklig Säkerhet.

Ett problem när detta ska tillämpas till exempel av FN är oklarhet om vad förebyggandet egentligen innebär. Å ena sidan kanske man sätter upp sådana kriterier att Säkerhetsrådet blir handlingsförlamat. De principer för ingripande som International Commission on Intervention and State Sovereignity (ICISS) formulerade 2001 sorteras under Ansvaret att reagera, vilket bland annat innebär rättmätig orsak (just cause), rätt intention och proportionerligt ändamål. Å andra sidan ska det inte vara en lätt sak att ingripa i en stat utan att dessa kriterier är uppfyllda, vilket i praktiken innebär att man står och stampar även när branden härjar för fullt, som i Syrien, och ingen frågar efter tändstickorna längre.

Vems berättelse gäller?

Jag delar Ingelstams uppfattning att konflikter i sig inte är något som alltid ska lösas. Konflikter mellan både individer och grupper är en förutsättning för utveckling och framsteg. Det är de skadliga konflikterna som bör förebyggas. Men hur identifieras dessa? Vill man vara något vanvördig kring dessa allvarliga saker kan man tänka på mannen som letade efter sina nycklar på trottoaren sent om natten. En förbipasserande frågade vad han letade efter och mannen svarade att han hade tappat nycklarna. Var det här du tappade dem? blev följdfrågan. Nej, svarade den sökande mannen, men det är här under gatlyktan det är ljust. Nycklarna i denna berättelse motsvarar de grundläggande rättigheter som vi behöver ha för att komma in genom dörren, medan ljuset är den politik och de ekonomiska intressen som färgar vårt letande. De frågor och problem vi identifierar där i gatlyktans sken blir vägledande för förebyggandets politik. Därför är det inte oväsentligt var lampan är placerad. Det finns alltså risker med förebyggande och några har med tolkningsföreträde att göra. Vem har makten att bestämma kriterierna för vad som ska förebyggas? Och vem ska avgöra om ett förebyggande är försvarbart eller inte? Det var dessa frågor som gjorde att flera av de afrikanska staterna hade invändningar mot förebyggandets principer och verktyget R2P. Vad garanterar att förebyggande inte är ett förtäckt sätt att bedriva kolonialism?

Kontraktet och samvetena

Tanken är att de mänskliga rättigheterna tillsammans med den internationella rätten ska vara ett kontrakt av en sådan universell art att förebyggandet ska slå an en sträng hos världens samvete. I ICISS, som föregick R2P, hänvisar man till att det mänskliga samvetet kan chockeras på global nivå vid exceptionellt grova brott. Detta samvete klingar som ton även i företalet (preambeln) till den Universella Deklarationen om mänskliga rättigheter, där det talas om alla människors inneboende lika värdighet (inherent dignity).

Det finns alltså en underliggande tanke att vi alla bär på ett samvete och att detta står i samklang med de mänskliga rättigheterna. Det finns också en underliggande vision av en värld präglad av fred, rättvisa och frihet. Men hur långt bär dessa utgångspunkter? Måste de hålla i verkligheten? Eller ska vi i stället se dem som visioner vi behöver för att höja oss över vårt eget bedrövliga tillstånd av våld och förtryck? Målen om fred, rättvisa och frihet uttalas och upprepas samtidigt som till exempel Ryssland, efter att R2P använts som grund för interventionen i Libyen, har lovat att lägga in sitt veto vid varje framtida användande av principen – så länge det internationella samfundets opartiskhet inte kan garanteras. Vilket i klarspråk innebär att vi sitter med talibanskägget i brevlådan. Principen är oduglig så länge inte Ryssland ändrar sig eller vetorätten upphävs.

Bakom detta djupa politiska dilemma kan vi urskilja konturerna av två helt olika teorier om samhällskontrakt. Å ena sidan har vi Hobbes modell där kontraktet är ett nödvändigt sätt att bemästra det annars oundvikliga våldet. Mot den kan vi ställa Lockes modell i vilken frihet är den givna utgångspunkten och grunden för kontraktet. Deklarationen om de mänskliga rättigheterna utformades som om Hobbes hade rätt men de måste försvaras med övertygelsen att Locke hade rätt.

Susanne Wigorts Yngvesson

Susanne är docent i etik på Teologiska högskolan i Stockholm.

Print Friendly, PDF & Email

Arkiverad under: Analys, Bistånd och utveckling, Diplomati och dialog, Fredsbyggande Taggad som: etik, fredsbyggande, ICISS, mänskliga rättigheter, R2P

Lämna ett svar Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Trött på traditionella säkerhetsperspektiv?

Vi tänker kritiskt men konstruktivt, nytt och brett, innovativt och jämställt om dagens säkerhetspolitiska problem och lösningar.
  • Facebook
  • LinkedIn
  • Twitter

Rekommenderade inlägg

Människorna i Gaza lever och dör utan att någonsin se Palestina

2019-10-23 By Muhammad Shehada

Att läka folkmordets sår

2019-09-12 By Joakim Molander

De osynliga flyktingarna

2019-01-29 By Johan Schaar

Nyhetsbrev

Skriv upp dig för de senaste artiklarna i våra nyhetsbrev! Nyhetsbreven skickas en gång i månaden.

Senaste Kommentarer

  • Robert Keller om Biståndet minskar, fokus på Östeuropa, handel och migration
  • Eldrid Röine om Biståndet minskar, fokus på Östeuropa, handel och migration
  • Jahanara Nuri om Julhälsning från redaktionen för www.manskligsakerhet.se
  • Göran Beskow om Ny typ av människohandel kopplade till cyberbedrägerier

Etiketter

Afghanistan Afrika bistånd Colombia demokrati EU feminism FN folkrätt fred fredsbyggande Försvarsmakten Försvarspolitik Irak Iran IS Islamiska Staten Israel Kina klimat konflikt konfliktförebyggande korruption krig kvinnor fred och säkerhet kärnvapen Libyen Mellanöstern migration mänskliga rättigheter mänsklig säkerhet NATO Palestina radikalisering Ryssland Saudiarabien Sverige Syrien Säkerhet säkerhetspolitik terrorism Trump Ukraina USA utrikespolitik
Deprecated: Åtgärds-hooken genesis_footer_creds_text är föråldrad sedan version 3.1.0! Använd genesis_pre_get_option_footer_text i stället. Det här filtret stöds inte längre. Du kan nu ändra sidfotens text med hjälp av temainställningarna. in /customers/0/1/a/manskligsakerhet.se/httpd.www/wp-includes/functions.php on line 5758