Inbördeskrig äger rum på såväl lokal som regional, nationell och internationell nivå. För att förstå dynamiken under och efter sådana krig krävs ökad uppmärksamhet på relationen mellan aktörer på dessa olika nivåer. Den slutsatsen drar Sebastian van Baalen, frilansjournalist och MSSc i freds- och konfliktstudier, av en undersökning om efterkrigsvåld i Sydafrika.
Vikten av att erkänna lokala aspekter av inbördeskrig har aktualiserats de senaste åren. De känns igen i formuleringar som ’lokalt ägande’ och ’lokala förändringsprocesser’. Tore Samuelsson, kommunikationschef vid Life & Peace Institute, argumenterade tidigare i år för att freden i Kongo måste vinnas just lokalt. Liknande argument för lokala fredsprocesser har framförts av akademiker som Séverine Autesserre, Andries Odendaal och Stathis Kalyvas. Resultaten av min egen fältforskning i Sydafrika, presenterat i masteruppsatsen ”So the Killings continued” – Wartime Mobilisation and Post-war Violence in KwaZulu-Natal, South Africa, ger ytterligare stöd åt detta. Undersökningen visar att det framförallt är relationen mellan nationella och lokala aktörer som är central för att förstå den lokala dynamiken, såväl under som efter kriget.
Lokala konflikter och mobilisering
När förhandlingar mellan apartheidregimen och African National Congress (ANC) inleddes i slutet av 1980-talet eskalerade våldet. Förhandlingarna ledde till intensifierade konfrontationer mellan ANC:s anhängare och Zulunationalistpartiet Inkatha Freedom Party (IFP), ofta underblåsta av apartheidregimen. Under början av 90-talet dödades tusentals sydafrikaner i politiskt våld. Men trots att de första demokratiska valen 1994 i stor utsträckning fick stopp på våldsamheterna fortsatte delar av landet – främst KwaZulu-Natal-provinsen – att uppleva höga nivåer av politiskt våld. Anledningen, menar jag, ligger i hur de politiska partierna under de tidigare fientligheterna mobiliserade lokala aktörer.
Genom fältstudier i tre samhällen i KwaZulu-Natal (Richmond, Umbumbulu och Bhambayi), har jag fått belägg för att det politiska våldet i Richmond och Umbumbulu efter 1994, i mångt och mycket är en kvarleva av lokala konflikter som utspelade sig innan de politiska partierna etablerade sig i dessa samhällen. Sådana konflikter handlade ofta om tillgång till mark eller grundade sig i lokala maktkamper mellan rivaliserande familjer, klaner och traditionella ledare (chiefs).
Sådana konflikter utnyttjades sedermera när de politiska partierna sökte etablera sig i dessa samhällen. Lokala krigsherrar mobiliserades å partiernas vägnar och konflikterna blev alltmer politiska. Krigsherren Mkhandi Shozi från Umbumbulu är ett tydligt exempel. Hans maktbas växte ursprungligen fram under konflikten mellan Makhanyaklanen och eMboklanen under mitten av 80-talet. Senare under samma decennium försökte flera nationella aktörer (ANC, IFP, apartheidregimens säkerhetspolis) rekrytera honom. Så småningom gick han med i ANC och började rekrytera medlemmar åt partiet. Liknande processer ägde rum i Richmond där den lokale krigsherren Sifiso Nkabinde skickligt manövrerade mellan sin roll som lokal maffiaboss och regional ANC-ledare. En lokal fredsmedlare som jag intervjuade sammanfattade elegant mobiliseringsprocessen och dess effekter i Umbumbulu:
”So when political violence came into play, all these [previous] issues were politicised. And it became a spiral of political violence in the area. And I think the political organisations actually jumped on the drum … targeting all those areas that already had, they were divided, mainly according to boundaries, according to clan, tensions that were already there. So they rode those bandwagons, the political organisations. And then it divided the amakhosi [local leaders] in those areas. And it resulted with amakhosi fighting each other.”
Intensifiering av lokala konflikter
Att mobilisering på lokal nivå ofta sker med en bas i såväl nationella som lokala konfliktdimensioner har påvisats i inbördeskrig från Sydafrika till Demokratiska republiken Kongo och Grekland. Frågan är hur sådana processer påverkar sannolikheten för politiskt våld under efterkrigstiden?
Min studie visar hur sådana processer ökar risken för att ett samhälle ska uppleva politiskt våld även i fredstid. Detta sker eftersom denna ”dubbla mobilisering” intensifierar lokala konflikter samtidigt som de nationella ledarna ofta förlorar förmågan att kontrollera sina lokala allierade. Det faktum att samhällen som upplevt sådan ”dubbel mobilisering” – som Richmond och Umbumbulu – uppvisade högre nivåer av efterkrigsvåld än samhällen som inte gjorde det – Bhambayi – talar för en sådan slutsats. Framförallt i Richmond fortsatte blodbadet när Sifiso Nkabinde fortsatte att med våld utmanövrera sina meningsmotståndare, samtidigt som ANC stod handfallet inför denne lokala våldsförespråkare. Våldet upphörde inte förrän Sifiso Nkabinde brutalt mördades 1999 – då hade mer än 100 människor mist livet och en fjärdedel av stadens invånare tvingats på flykt.
Lokalt fredsarbete
Mina iakttagelser ger stöd för dem som menar att lokala organisationer, det vill säga gräsrotsorganisationer, bör ges utökat utrymme i fredsprocesser. Samtidigt ska inte detta ses som någon magisk lösning. Eftersom det är relationen mellan nationella och lokala aktörer som spelar roll krävs fredsprocesser som ser till såväl det nationella som det lokala. Nationella fredsprocesser ger utökat manöverutrymme för lokala förändringsprocesser, samtidigt som mekanismer som till exempel lokala fredskommittéer är bättre rustade att förstå den specifikt lokala kontexten. Kåkstaden Bhambayi utanför Durban är ett tydligt exempel: där bildades ett lokalt fredsforum som inkluderade alla aktörer. Genom sitt fokus på fredsbyggande, medling och utvecklingsinsatser lyckades det minska våldsamheterna.
Om lokalt fredsbyggande ska ha en framtid inom fredsarbetet krävs analyser som integrerar det lokala med andra analysnivåer och fokuserar på relationen dem emellan. Risken är annars att viktig förståelse hamnar ”mellan raderna” och inte beaktas i fredsprocessen.
Sebastian van Baalen
Sebastian van Baalen jobbar som frilansjournalist och är en av redaktörerna på Mänsklig Säkerhet. Han tilldelades nyligen Mats Hammarströmpriset för det i artikeln nämnda arbetet – ”en enastående uppsats” – i freds- och konfliktstudier vid Uppsala universitet.
Kommentera