Fredsavtal och fredsprocesser är helt centrala händelser i ett samhälles politiska utveckling. När kvinnor inte får vara med vid förhandlingsbordet kan det därför få långvariga negativa konsekvenser. Isak Svensson, docent i freds- och konfliktforskning i Uppsala, noterar dock att det har varit sällsynt med kvinnor vid förhandlingsborden och mycket få kvinnliga medlare.
Samtal förs för närvarande i Oslo mellan representanter för den regeringen i Kabul, talibanerna och representanter från det civila samhället, inklusive representanter för kvinnogrupper. Uppgifterna som kommer ut från dessa samtal är mycket knapphändiga eftersom samtalet är informella. Det är alltför tidigt för att avgöra om denna kanal kan visa sig framgångsrik att bringa den långvariga konflikten i Afghanistan till en fredlig lösning. Det är dock intressant att kvinnor tycks ha en relativt framträdande position i fredssamtalen i Oslo.
Forskningen om internationell medling har vuxit enorm de senaste åren. Relativt lite finns, trots det, studerat om kvinnors roll i fredsprocesser i allmänhet och deras roll som medlare i synnerhet. Den relativa frånvaron av forskning på området speglar verkligheten: det har varit sällsynt med kvinnor vid förhandlingsborden och mycket få kvinnliga medlare. Tillsammans med professor Karin Aggestam vid Lunds Universitet arbetar jag därför med en forskningsstudie om kvinnor och medling. I den kan vi se att internationell medling är en mycket mansdominerad verksamhet.
Frågan om kvinnliga medlare är viktig. Fredsavtal och fredsprocesser är formativa moment i ett samhälles utveckling. Det handlar om när ett land går från krig till fred och om ett skifte som lägger grunden för det kommande samhället. När kvinnor inte får vara med vid förhandlingsbordet kan det därför få långvariga konsekvenser. Det är inte givet att kvinnliga representanter driver frågor som rör kvinnor i konfliktsamhällen. När exempelvis den amerikanska utrikesministern Condolezza Rice försökte medla och få igång förhandlingar i Israel-Palestina konflikten stod inte gender-frågorna direkt högst på dagordningen. Men chansen ökar för att genderfrågor tas på allvar då kvinnor inkluderas som förhandlare och medlare.
Vissa tecken tyder på att förändring är på väg: de senaste åren har vi sett fler kvinnliga medlare (om än en ökning från en mycket låg nivå). Ett av de mest hoppfyllda fredsprocesserna de senaste åren ledde fram till ett fredsavtal i Filippinerna förra året (2014) mellan regeringen och rebellgruppen MILF. Professor Miriam Coronel-Ferrer har varit chefsförhandlare för regeringssidan och hon fick nyligen ett pris för hennes fredsinsatser. Hon är den första kvinnan som signerat ett omfattande fredsavtal.
Att Norge nu är medlare i en fredsprocess där kvinnor får en plats vid förhandlingsbordet är ingen slump. Norge är det land som de senaste årtiondena varit mest aktiv som fredsmedlare. Och av kvinnliga medlare som förkommer är de nordiska länderna överrepresenterade. Ett antal exempel kan nämnas: norska Hilde Johnson i Sudan, finländska Tarja Halonen i Tjetjenien, svenskan Ulla Andrén i Guinea-Bissau och även Anna Lindhs insatser i Makedonien.
Från fredssamtalen i Oslo rapporteras det om vissa framgångar när det gäller frågor om kvinnors utsatta situation i Afghanistan. Det är naturligtvis alldeles för tidigt att säga något om varaktiga förändringar till följd av dessa samtal. Men det är ändå intressant i ljuset av historien. Kommer ni ihåg det amerikansk-ledda militära interventionen som initierades i kölvattnet av attentatet den 11 september 2011? Den interventionen motiverades ofta – i alla fall i en del av retoriken – av frågan om kvinnors rätt till utbildning i Afghanistan. Det ska därför bli intressant att se om dialog och fredsförhandlingar kan vara en alternativ väg, bortanför militära insatser, att närma sig det målet.
Isak Svensson
Docent, freds- och konfliktforskning, Uppsala Universitet
Lämna ett svar