Trots alla rapporter om våld, krig och kriminalitet – världen har aldrig varit säkrare än idag, och många av dagens stater har sedan 1945 genomgått en anmärkningsvärd förändringsprocess som lett till avståndstagande av statens militaristiska bakgrund. Lars Ingelstam läser och kommenterar två av vår samtids mest inflytelserika böcker – Steven Pinkers The Better Angels of Our Nature och James Sheehans Where have all the soldiers gone?
Våld i form av dödande och tillfogande av kroppsskador har stadigt minskat genom historien. Detta gäller både organiserat våld som krig, och våld mellan personer som mord och misshandel. När Harvardpsykologen Steven Pinkers bok The Better Angels of Our Nature kom ut 2011 med detta budskap möttes den – precis som författaren hade förutsagt – av förvåning och misstro. Någon riktigt frimodig glädje över Pinkers budskap kom knappast till uttryck, i varje fall inte till en början. Den mediala logiken håller ju oftare fram krig och våldsamheter än ger exempel på hur konflikter kunnat lösas fredligt. Det slår bättre att skriva om gängvåld och överfall än att berätta att det blivit mindre farligt att gå på gatorna i Stockholm eller New York. Våldsutbrott i östra Ukraina får större rubriker än förhandlingsframgångar genom OSSE eller Angela Merkel.
Böcker av inflytelserika författare som Eric Hobsbawm (Ytterligheternas tidsålder, 1997) och Max Jakobsson (Våldets århundrade, 2001) hade redan präglat vår bild av det våldsamma 1900-talet. De har givetvis också rätt. Allt dödande och våld som var detta århundrades verklighet kan ingen anständig människa glädja sig åt. Men Pinkers långa trender förmedlar en lika viktig sanning. Han hävdar, med stöd av omfattande historiskt material och statistik, att världen både i smått och i stort har blivit fredligare, vänligare och anständigare. Det finns fortfarande förfärande våld och oförrätter, men i det stora hela går den historiska utvecklingen åt rätt håll. Så långt jag har kunnat finna har Pinkers huvudtes och verklighetsbeskrivning inte ifrågasatts (jo, kanske det att några ”förhistoriska” kulturer ha varit fredligare än vad Pinker hävdar).
Hur ska då detta tolkas och förstås? Pinkers bakgrund som psykolog slår igenom, och bokens titel ger en god ledtråd. Det finns inte, menar han, något obetvingligt drag hos människan som måste få utlopp i våld. Vi bär med oss personliga egenskaper med tendenser till såväl våld som fredligt beteende. Hans statistiska iakttagelser om våldets avtagande tolkas alltså – och detta dominerar de 800 sidorna – så att vi skapat samhällsordningar, kultur och lagsstiftning som mer och mer gynnar de ”goda änglarna” i vår natur snarare ände onda och aggressiva.
Resonemangen kring samspelet mellan människans ”natur” och den historiska utvecklingen är väldigt intressanta och i en djup mening allmänbildande. Författarens ambition att säga något meningsfullt om ”oss” allihop, och om vad olika civilisationsfaser och yttre ordningar kan ha inneburit för att våldet trängts tillbaka. Det lockar honom dock till ganska svepande och i några fall farligt generaliserande påståenden.
Någon sådan invändning kan knappast riktas mot James J. Sheehans bok Where have all the soldiers gone? Sheehan är professor vid Stanforduniversitetet i USA: historiker med specialisering på Tysklands historia. Han begränsar sig till Europa (och mest till de större länderna Frankrike, Tyskland, Storbritannien) och till tiden från mitten av 1800-talet till i dag.
Hans huvudtes är att de europeiska länderna med början 1945 har byggts upp som ”civila stater” (civilian states; här bör svenska läsare uppmärksammas på att inte förväxla med det numera allt oftare använda begreppet ”civilsamhälle”, civil society, som syftar på fria sammanslutningar som kyrkor, föreningar och folkrörelser). I stark kontrast mot tidigare perioder i europeisk historia spelar numera militären inte någon avgörande roll för att en stat ska uppfatta sig som stat. I uppbyggnaden av Europa efter andra världskriget har ekonomiska framsteg haft högsta prioritet. Självkänsla och stolthet har knutits till BNP-tillväxt och handelsframgångar, men också till sociala reformer och medborgarnas trygghet. Militär organisation och hårdvara har även fortsättningsvis funnits med i statens satsningar, men har gradvis kommit att tilldelas mindre andelar av utgifterna. Framför allt betraktas de inte längre som grundläggande för statens identitet och funktion. Militärer betraktas ungefär som andra statstjänstemän, uniformer syns sällan på gatorna, och deras närvaro vid officiella statshändelser är diskret och en smula pliktskyldig (härav boktitelns fyndiga syftning på Pete Seegers vackra och oändligt sorgsna protestsång från 1956).
När detta väl påpekats och exemplifierats, överraskar det inte. Men hur kan det ha gått till? I århundraden har krig och militärmakt varit styrande i berättelsen om Europa, och hårt präglat alla ekonomiska, politiska och kulturella förhållanden. Det skifte som Sheehan beskriver är, med hans egna ord, ”en lika dramatisk revolution som andra som inträffat i europeisk historia”. Pinsamheter som dueller eller slaveri ansågs under lång tid som ofrånkomliga eftersom de var rotade i den mänskliga naturen (jämför Pinkers resonemang!). Föreställningen att krig eller förberedelse för krig är en nödvändig del av staternas förhållande till varandra är på väg att fasas ut på ett liknande sätt.
Denna drastiska och uppmuntrande tes måste dock förses med bestämda reservationer. För det första gäller den bara Europa: det är helt uppenbart att Sheehan ställer den emot förhållandet i hans eget hemland. USA:s självbild och militärens roll i samhället är mycket annorlunda än vad han finner i Europa. Det andra är Europas problematiska historia, som innehåller flera paradoxer utöver den mest uppenbara: att denna krigspräglade kontinent faktiskt gjorde en ”civil” revolution efter andra världskriget.
Hur det kan komma sig att Europa faktiskt upprätthöll militärstater under hela 1800-talet och fram till och med andra världskriget, trots att en allmän opinion ville fred, och även stora politiska ansträngningar gjordes för att undvika krig. Sheehan diskuterar två förklaringar. Staterna var fortfarande kvar i militärstatens logik. Trots stor uppslutning kring tankarna bland annat vid den stora fredskonferensen i Haag 1899 var den naturliga reflexen att lita till militären. Andra sätt att markera staters makt och självständighet var fortfarande dåligt utvecklade. En andra förklaring ligger i kolonialismen. Kolonialmakt och kolonialkrig gav en legitim uppgift för krigsmakterna, särskilt och under längst tid Storbritanniens och Frankrikes. Avlegitimeringen av militären som statsbärande kraft sammanfaller i tid med avkolonialiseringen.
Två ytterligare paradoxer (som har diskuterats utförligt även av andra författare) bör nämnas. Den ena är den överraskande och snabba mobiliseringen av unga män till det första världskrigets skyttegravar och slagfält. Den allmänna opinionen bedömdes av de flesta vara emot krig. Men denna opinion, inklusive arbetarrörelsens internationalism, försvann på några veckor i nationalistisk yra. Den andra är utvecklingen under det kalla krigets kärnvapenparaply. Sheehan tycks mena att terrorbalansen visserligen uppfattades som skrämmande, men samtidigt opåverkbar ungefär som en eventuell jordbävning. Det bästa man kunde göra var att fortsätta med uppbyggnaden av den civila staten, eftersom det ändå inte var mycket som en traditionell militär styrka kunde uträtta.
Den mest påträngande frågan, även i dag, är varför erfarenheten från första världskriget inte var tillräcklig för att staterna skulle slå in på den civila statens väg. Det borde väl inte behövas två fullständigt katastrofala och destruktiva erfarenheter för att detta skulle stå klart? Hans svar är att segrarmakterna efter 1918 visserligen inledde en rörelse för att bli civila stater men missbedömde revanschismen och den latentamilitarismen i Tyskland. Efter 1945 agerade man på helt annat sätt och stöttade en civil (väst-) tysk stat (och gjorde samma sak med Japan). Att förödmjuka förloraren har alltid varit frestande, men är aldrig klokt om man vill satsa på fredlig samexistens.
James Sheehan har alltså studerat centrala Europa och Storbritannien (han diskuterar också Balkan, men går inte in på alla komplikationer). Att han inte bryr sig om Sverige kan kännas snopet; samtidigt är det inte svårt att känna igen mönstret ”civil stat” i vårt land. När förre statsministern Reinfeldt kallade Försvarsmakten för ett ”särintresse”, till någras förtrytelse, bekräftade han Sheehans tes: militärer i Sverige är statstjänstemän som andra. De måste argumentera för sin sak och får sällan igenom sina budgetkrav fullt ut. Samma sak gäller militär i offentligheten: vi ser inte många i uniform och vi haringa militärparader av betydelse i vårt land. Kolleger har påpekat för mig att några länder i Europa inte följer mönstret lika tydligt. Finland, med sin speciella historia och en lång landgränsmot Ryssland, tilldelar sina militärer en större roll. Grekland är fortfarande en militärt präglad stat. Men mönstret finns i flertalet länder. Civila stater, säger Sheehan, har i de flesta fall bevarat möjligheten att föra krig, men har tappat allt intresse för att göra det.
Självklart är ingenting av detta lagbundet eller självklart. Svaret på rubrikens fråga är alltså nej. Krig liksom fred är rotade i människors enskilda och kollektiva beslut. Men Sheehans och Pinkers framställningar ger goda ledtrådar till vilka politiska och sociala krafter som kan styra åt det fredliga hållet. Den mest uppenbara är att det är klokt att så långt det går slå vakt om den civila staten som princip. Sheehan gör en kort men träffande kommentar om Turkiet och dess eventuella EU-medlemskap. Problemet är inte, menar han, i första hand att landet är muslimsk, eller att det brister i mänskliga rättigheter utan att det fortfarande är en militär stat. Det kommer att bli mycket svårt att i en gemenskap som helt domineras av civila stater infoga ett folkrikt land som inte är det. Än allvarligare för oss är naturligtvis Ryssland. Björn von Sydow lär under sin tid som försvarsminister ha sagt att den avgörande frågan för Sveriges säkerhet är den demokratiska utvecklingen i Ryssland. Kanske borde vi i stället säga: den avgörande frågan är om Ryssland kan röra sig mot att allt mer bli en civil stat. För närvarande är man på väg åt motsatt håll. Men om frågan är rätt ställd borde Sveriges och andra länders Rysslands-politik inriktas på att stödja krafter som gynnar en sådan utveckling snarare än ge förevändningar åt dem som drar åt andra hållet.
Lars Ingelstam
Professor emeritus i Teknik och social förändring
James J. Sheehan: Where have all the soldiers gone? The transformation of modern Europe. Houghton Mifflin Company 2008
Steven Pinker: The Better Angels of Our Nature. The Decline of Violence in History and its Causes. Allen Lane/Penguin 2011
Lämna ett svar