Slutstriden om Tripoli tycks äntligen utkämpas och trots kraftiga motattacker i delar av staden och Saif al-Islams trotsiga utspel tycks Muammar Gaddafis regim i skrivande stund vara är på fallrepet. De erfarna regimtrogna styrkor som i månader stått emot både rebellattacker och Natos flygattacker har de senaste dagarna överraskande fullständigt smält undan och rebellerna har intagit stora delar av Tripoli.
En förtryckande diktators fall är alltid värt att fira, men det finns anledning till försiktighet då historien har lärt oss att regimens fall riskerar att bara vara början på en lång och smärtsam utveckling av fortsatt kaos och våld.
Två aspekter är viktiga att lyfta fram av de senaste dagarnas utveckling och den närmaste framtiden.
1. Expertisen har återigen tagits på sängen.
Vi så kallade experter är återigen tagna på sängen av händelseutvecklingen i Libyen. I princip varje steg i det pågående inbördeskriget har missförståtts och profetior med ytterst dålig träffsäkerhet har förkunnats i alla riktningar.
Det är alldeles uppenbart att den västerländska expertkåren inte besitter i närheten av den kunskap som krävs för att förstå libysk politik. Detta innebär att vi även i detta ögonblick bör granska utvecklingen med stor ödmjukhet. Vad vet vi egentligen om det nationella övergångsrådets ledning och intressen? Hur kommer Gaddafitrogna stammar att ställa sig till ett regimskifte?
2. Gaddafis fall blir inte slutet.
Den bristfälliga kunskapen om situationen i Libyen innebär att den fortsatta analysen framförallt baseras på generella betraktelser och lärdomar av freds- och demokratiseringsprocesser efter krig. Två grovhuggna framtidsscenarier i Libyen kan emellertid målas upp för analysens och diskussionens skull.
Ett pessimistiskt scenario ser inte Gaddafis fall som slutet på inbördeskriget utan en som en transformering av konfliktens karaktär. Varken i Afghanistan eller i Irak innebar regimernas fall slutet på insatserna utan snarare början på de stora utmaningarna.
I Afghanistan ledde segerlättjan till att talibanerna kunde återhämta sig och omgruppera för att efter ett antal år komma tillbaka som en mycket allvarlig upprorsstyrka som den internationella koalitionen alltjämt brottas med. I Irak ledde regimens fall till både ett svårtämjt sunnibaserat uppror och till ett etniskt baserat inbördeskrig.
På samma sätt är det i Libyen stor risk att regimtrogna styrkor i samband med regimens fall övergår till gerillakrigföring och att vi därmed kommer att se ombytta roller och fortsatt konflikt. Vi vet heller inte i vilken utsträckning det nationella övergångsrådet kommer att hålla ihop i regeringsombildningen.
Det som är klart är att den politiska makten inom rådet finns i östra delarna av landet och att de militära framgångarna åstadkommits av rebeller i väst. Maktfördelningen efter överste Gaddafis eventuella fall blir ett mycket intressant vågspel för att blidka de många maktintressena i landet.
Många har gjort narr av President Bushs “mission accomplished”-tal då han den första maj 2003 deklarerade från ett hangarfartyg att uppdraget i Irak var slutfört. Historien skulle sedan visa att kriget egentligen inte ens hade börjat på allvar. Vi riskerar med andra ord att sätta skrattet i halsen om vi inte håller en hög beredskap för samma utveckling i Libyen under övergångsprocessen. Konsekvensen blir att Nato eller annan internationell koalition måste vara beredd att gå in kraftfullt för att förhindra ett eventuellt eskalerande kaos och stambaserat inbördeskrig.
Ett mer optimistiskt scenario vore att Gaddafis fall verkligen innebär slutet på inbördeskriget och tillräcklig stabilitet för att påbörja återuppbyggnaden av landet. Även i detta scenario säger dock erfarenheten att försoning, statsbyggnad, och demokratiserings- och liberaliseringsprocesser ofta är mycket komplexa och smärtsamma processer under vilka återfall till instabilitet och våld är högst sannolika.
De politiska institutioner som Gaddafi lämnar efter sig måste rivas och återuppbyggas från grunden. Hela det libyska samhället måste utbildas i demokratiska processer och både vinnare och förlorare i framtida val måste lära sig acceptera majoritetens vilja och ansvar. Detta är svåra processer i alla samhällen, men än mer så i stambaserade samhällen, splittrade och utnyttjade av en maktfullkomlig diktator och stöpta i misstro och hat av ett smutsigt inbördeskrig.
Båda scenarierna kräver med andra ord mycket långsiktig och storskalig närvaro och engagemang från det internationella samfundet, främst med civila resurser. Den så kallade Irak-effekten innebär emellertid att den storskaliga interventionsviljan är mycket låg efter brända fingrar i både Afghanistan och Irak. Detta är också en av anledningarna till den relativt begränsade Nato-insatsen från luften. Den begränsade insatsen tycks dock med viss försening ha haft önskad effekt och det är i detta skede helt centralt att blickarna och intresset inte vänds bort från Libyen.
Här finns också möjlighet för den svenska regeringen att visa ledarskap och internationellt ansvar bortom den begränsade flyginsatsen. Att störta regimer är relativt sett lätt. Det är nu det svåra börjar och det är nu vi verkligen behövs.
ROBERT EGNELL
Lämna ett svar