Mänsklig Säkerhet

Ett nätmagasin med syfte att bredda, fördjupa, informera och nyansera den säkerhetspolitiska debatten i Sverige

  • Förstasidan
  • Debatt
  • Analys
  • Ämneskategorier
    • Bistånd & utveckling
    • Diplomati & dialog
    • Folkrätt
    • Fredsbyggande
    • Inrikespolitik
    • Klimat & säkerhet
    • Kvinnor, fred & säkerhet
    • Press- och yttrandefrihet
    • Terrorism & radikalisering
    • Utrikespolitik
  • Geografiska områden
    • Afrika
    • Asien
    • Kina
    • Europa
    • Latinamerika
    • Mellanöstern
    • Ryssland
    • USA och Nordamerika
  • Fredens framtid
  • Om magasinet
    • Vår idé
    • Utgivning, policy och syfte
    • Skriv för oss
    • Skribenter
    • Redaktionen
  • Kontakt
  • English

Experterna hade fel om Libyen

2011-08-24 By Robert Egnell Lämna en kommentar

Slutstriden om Tripoli tycks äntligen utkämpas och trots kraftiga motattacker i delar av staden och Saif al-Islams trotsiga utspel tycks Muammar Gaddafis regim i skrivande stund vara är på fallrepet. De erfarna regimtrogna styrkor som i månader stått emot både rebellattacker och Natos flygattacker har de senaste dagarna överraskande fullständigt smält undan och rebellerna har intagit stora delar av Tripoli.

En förtryckande diktators fall är alltid värt att fira, men det finns anledning till försiktighet då historien har lärt oss att regimens fall riskerar att bara vara början på en lång och smärtsam utveckling av fortsatt kaos och våld.

Två aspekter är viktiga att lyfta fram av de senaste dagarnas utveckling och den närmaste framtiden.

1. Expertisen har återigen tagits på sängen.

Vi så kallade experter är återigen tagna på sängen av händelseutvecklingen i Libyen. I princip varje steg i det pågående inbördeskriget har missförståtts och profetior med ytterst dålig träffsäkerhet har förkunnats i alla riktningar.

Det är alldeles uppenbart att den västerländska expertkåren inte besitter i närheten av den kunskap som krävs för att förstå libysk politik. Detta innebär att vi även i detta ögonblick bör granska utvecklingen med stor ödmjukhet. Vad vet vi egentligen om det nationella övergångsrådets ledning och intressen? Hur kommer Gaddafitrogna stammar att ställa sig till ett regimskifte?

2. Gaddafis fall blir inte slutet.

Den bristfälliga kunskapen om situationen i Libyen innebär att den fortsatta analysen framförallt baseras på generella betraktelser och lärdomar av freds- och demokratiseringsprocesser efter krig. Två grovhuggna framtidsscenarier i Libyen kan emellertid målas upp för analysens och diskussionens skull.

Ett pessimistiskt scenario ser inte Gaddafis fall som slutet på inbördeskriget utan en som en transformering av konfliktens karaktär. Varken i Afghanistan eller i Irak innebar regimernas fall slutet på insatserna utan snarare början på de stora utmaningarna.

I Afghanistan ledde segerlättjan till att talibanerna kunde återhämta sig och omgruppera för att efter ett antal år komma tillbaka som en mycket allvarlig upprorsstyrka som den internationella koalitionen alltjämt brottas med. I Irak ledde regimens fall till både ett svårtämjt sunnibaserat uppror och till ett etniskt baserat inbördeskrig.

På samma sätt är det i Libyen stor risk att regimtrogna styrkor i samband med regimens fall övergår till gerillakrigföring och att vi därmed kommer att se ombytta roller och fortsatt konflikt. Vi vet heller inte i vilken utsträckning det nationella övergångsrådet kommer att hålla ihop i regeringsombildningen.

Det som är klart är att den politiska makten inom rådet finns i östra delarna av landet och att de militära framgångarna åstadkommits av rebeller i väst. Maktfördelningen efter överste Gaddafis eventuella fall blir ett mycket intressant vågspel för att blidka de många maktintressena i landet.

Många har gjort narr av President Bushs “mission accomplished”-tal då han den första maj 2003 deklarerade från ett hangarfartyg att uppdraget i Irak var slutfört. Historien skulle sedan visa att kriget egentligen inte ens hade börjat på allvar. Vi riskerar med andra ord att sätta skrattet i halsen om vi inte håller en hög beredskap för samma utveckling i Libyen under övergångsprocessen. Konsekvensen blir att Nato eller annan internationell koalition måste vara beredd att gå in kraftfullt för att förhindra ett eventuellt eskalerande kaos och stambaserat inbördeskrig.

Ett mer optimistiskt scenario vore att Gaddafis fall verkligen innebär slutet på inbördeskriget och tillräcklig stabilitet för att påbörja återuppbyggnaden av landet. Även i detta scenario säger dock erfarenheten att försoning, statsbyggnad, och demokratiserings- och liberaliseringsprocesser ofta är mycket komplexa och smärtsamma processer under vilka återfall till instabilitet och våld är högst sannolika.

De politiska institutioner som Gaddafi lämnar efter sig måste rivas och återuppbyggas från grunden. Hela det libyska samhället måste utbildas i demokratiska processer och både vinnare och förlorare i framtida val måste lära sig acceptera majoritetens vilja och ansvar. Detta är svåra processer i alla samhällen, men än mer så i stambaserade samhällen, splittrade och utnyttjade av en maktfullkomlig diktator och stöpta i misstro och hat av ett smutsigt inbördeskrig.

Båda scenarierna kräver med andra ord mycket långsiktig och storskalig närvaro och engagemang från det internationella samfundet, främst med civila resurser. Den så kallade Irak-effekten innebär emellertid att den storskaliga interventionsviljan är mycket låg efter brända fingrar i både Afghanistan och Irak. Detta är också en av anledningarna till den relativt begränsade Nato-insatsen från luften. Den begränsade insatsen tycks dock med viss försening ha haft önskad effekt och det är i detta skede helt centralt att blickarna och intresset inte vänds bort från Libyen.

Här finns också möjlighet för den svenska regeringen att visa ledarskap och internationellt ansvar bortom den begränsade flyginsatsen. Att störta regimer är relativt sett lätt. Det är nu det svåra börjar och det är nu vi verkligen behövs.

ROBERT EGNELL

 

Print Friendly, PDF & Email

Arkiverad under: Afrika, Analys, Fredsbyggande Taggad som: återuppbyggnad, bistånd, Gaddafi, intervention, Libyen, NATO

Lämna ett svar Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Trött på traditionella säkerhetsperspektiv?

Vi tänker kritiskt men konstruktivt, nytt och brett, innovativt och jämställt om dagens säkerhetspolitiska problem och lösningar.
  • Facebook
  • LinkedIn
  • Twitter

Rekommenderade inlägg

Människorna i Gaza lever och dör utan att någonsin se Palestina

2019-10-23 By Muhammad Shehada

Att läka folkmordets sår

2019-09-12 By Joakim Molander

De osynliga flyktingarna

2019-01-29 By Johan Schaar

Nyhetsbrev

Skriv upp dig för de senaste artiklarna i våra nyhetsbrev! Nyhetsbreven skickas en gång i månaden.

Senaste Kommentarer

  • Jahanara Nuri om Julhälsning från redaktionen för www.manskligsakerhet.se
  • Göran Beskow om Ny typ av människohandel kopplade till cyberbedrägerier
  • Christian Sundgren om Från befrielseledare till diktator
  • Åsa Öhrman Engvall om Reflektion – Om hopp i skamlöshetens tid

Etiketter

Afghanistan Afrika bistånd Colombia demokrati EU feminism FN folkrätt fred fredsbyggande Försvarsmakten Försvarspolitik Irak Iran IS Islamiska Staten Israel Kina klimat konflikt konfliktförebyggande korruption krig kvinnor fred och säkerhet kärnvapen Libyen Mellanöstern migration mänskliga rättigheter mänsklig säkerhet NATO Palestina radikalisering Ryssland Saudiarabien Sverige Syrien Säkerhet säkerhetspolitik terrorism Trump Ukraina USA utrikespolitik
Deprecated: Åtgärds-hooken genesis_footer_creds_text är föråldrad sedan version 3.1.0! Använd genesis_pre_get_option_footer_text i stället. Det här filtret stöds inte längre. Du kan nu ändra sidfotens text med hjälp av temainställningarna. in /customers/0/1/a/manskligsakerhet.se/httpd.www/wp-includes/functions.php on line 5758