ANALYS: Under de senaste åren har vårt lands uttalade säkerhetspolitik förändrats i grunden. En rad dimensioner i denna politik som tidigare varit högt prioriterade har skjutits i bakgrunden eller helt försvunnit, t ex kärnvapennedrustning och internationell solidaritet (de har berörts i tidigare artiklar i Mänsklig säkerhet). Inriktningen på feministisk utrikespolitik har helt sonika avskaffats. I denna artikel argumenterar professor Maud Eduards för att kampen mot könsbaserat våld, kvinnors utsatthet och maskulinitetens avarter snarast måste få ökad uppmärksamhet och infogas som bärande delar säkerhetspolitiken.
Bild: Demonstration mot mäns våld mot kvinnor, Paris 2024.
”Våldtäkten är ett krig i kriget. Kvinnokroppen står alltid i centrum för förtryck och våld.” Så beskriver Femen-aktivisten Inna Sjevtjenko kvinnors villkor i det krigsdrabbade Ukraina i sin bok Une lettre de l’Est. Kriget mot kvinnorna är lika fruktansvärt i Gaza, Sudan, Kongo och i andra väpnade konflikter. Det finns heller ingen ljusning. Tvärtom ökar det brutala konflikt- och könsbaserade våldet i hela världen, enligt UN Women Sverige. Förenta Nationerna beskriver våldtäkter och sexuella övergrepp i krig som världens billigaste massförstörelsevapen. Organisationen Kvinna till kvinna menar att mäns våld mot kvinnor är ett långtidsverkande vapen, som hindrar försoning och undergräver tilltron till fredsavtal. Både Förenta Nationerna och Nato har också konstaterat att sexualiserat våld riskerar att förlänga konflikter. Det utgör alltså en freds- och säkerhetsfråga.
Erfarenheter från konflikthärdar visar att statens säkerhet, både inre och yttre, stärks om kvinnors kroppsliga integritet kan tryggas. Detta globala och brännande problem behöver tas på stort allvar. Vad som länge betraktats som en kvinnofråga utgör i själva verket en säkerhetspolitisk utmaning – även för Sverige
Säkerhetspolitiken står förvisso högt upp på den politiska dagordningen i Sverige, vilket syns i att väljarna i mars 2025 rankade försvar som den tredje viktigaste frågan. Den offentliga debatten är också starkt präglad av (hot om) krig, försvarsviljan i landet, upprustning, avskräckning, Sverige i Nato och ett framtida europeiskt försvar.
En genomgång av styrande säkerhetspolitiska dokument under de senaste två åren, som Försvarsberedningens Allvarstid, (Ds 2023:19) och Stärkt försvarsförmåga (Ds 2024:6), Nationell säkerhetsstrategi, (Skr 2023/2024:163) samt Totalförsvaret 2025 – 2030 (Prop 2024/2025:34), visar emellertid att sexualiserat våld inte ingår i det säkerhetspolitiska samtalet.
Om den svenska regeringen, riksdagspartierna och berörda myndigheter antar det könsbaserade sexuella våldet och dess långsiktiga konsekvenser som en säkerhetspolitisk utmaning, då har de åtminstone tre hemläxor att göra.
1. Människors säkerhet behöver värnas
Kärnan i svensk säkerhetspolitik formuleras numera så att befolkningens främsta uppgift är att avvärja externa militära hot mot rikets säkerhet. Civilsamhället förväntas fungera som understöd till det militära försvaret, vilket ligger i linje med artikel 3 i Nato-fördraget. Som det står i broschyren Om krisen eller kriget kommer, måste ”vi alla”hjälpa till att försvara Sveriges självständighet, demokrati och frihet. Men det omvända perspektivet, hur staten avser att skydda oss människor från externa hot, saknas nästan helt.
Så länge regeringen fokuserar på statens säkerhet inför krigshot och krig, med allt vad det innebär av upprustning och militarisering, kommer människors förändrade livsvillkor, sårbarheter och kringskurna rättigheter att gå under radarn. För att kunna uppfatta människors behov av trygghet i kristider behöver betoningen av landets territoriella säkerhet vidgas till individers och olika gruppers säkerhet. Mänsklig säkerhet måste vara säkerhetspolitikens yttersta syfte.
Först med mänsklig säkerhet som referenspunkt kan befolkningen avtäckas som människor av kött och blod – kvinnor, män och andra – som riskerar att drabbas av krig och väpnade konflikter på olika sätt och därmed behöver olika slags beskydd. Med ett sådant synsätt skulle regeringen få redskap att formulera könshierarkier och sexualiserat våld i säkerhetstermer.
2. Tystnaden om det könsbaserade våldet behöver brytas
Maskulinitet och mäns sexualiserade våld mot kvinnor är inga begrepp som förekommer i centrala säkerhetspolitiska dokument. Då kan heller inga kopplingar göras mellan dessa fenomen och innebörden i samhällets ökande militarisering. I både feministisk forskning och kritisk mansforskning betraktas länken mellan hegemonisk maskulinitet och militarisering som grundmurad. Om den osynliggörs riskerar mäns sexualiserade våld mot kvinnor att normaliseras och reduceras till oavsiktliga skador i militarismens manual.
Det närmaste regeringen kommer frågan om kvinnors sårbarhet återfinns i Totalförsvaret 2025 – 2030, i vilken hävdas att Sverige ska verka för genomförandet av FN:s säkerhetsresolutioner om kvinnor, fred och säkerhet i det nationella och internationella arbetet. Men regeringens handlingsplan 2024–2028 för genomförandet av dessa resolutioner förbigås med tystnad. Därtill har Operation 1325, den organisation som samlar kvinno- och fredsorganisationer för att öka kvinnors inflytande i fredsprocesser och konfliktlösning samt påverka beslutsfattare, vingklippts av kraftiga ekonomiska nedskärningar.
Försvarsberedningen påpekar å sin sida i Allvarstid, då med hänvisning till Ukraina, att kvinnor och flickor drabbas särskilt hårt under krig, med tillägget att bevis måste samlas in mot de skyldiga för sexuella övergrepp, så att de kan dömas för sina brott. I Erfarenheter från Ukraina rapporterar Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) attkrigshandlingar betyder ökad risk för våld i nära relationer, och att Sverige inte skulle förskonas i händelse av krig. I ytterligare en rapport, Planeringsinriktning för civil beredskap från 2023, påpekar MSB att kvinnor och män möter delvis olika risker och hot i samband med krigsfara och krig, och också bedömer dem olika. Gott så. Men inget sägs om vilka det är som hotar och vari hoten består. Om nu sexualiserat våld är ett vapen riktat mot kvinnor, ur vems händer ska det vridas?
Dessa skrivningar om könsskillnader och våld är fåordiga och outsagda. Att kvinnor är särskilt utsatta i krig nämns, som framgår, endast enstaka gånger. Frågan om könsbaserat våld är än mer undanskymd. Att män är skyldiga till sexualiserat våld förbigås med total tystnad. Kvinnor framställs som offer, men inga män som förövare. Här har regeringen anledning att träda in och bryta tystnaden kring mäns sexualiserade våld. I annat fall kommer dessa handlingar att förbli ostraffade och underblåsta av militaristiska våldstraditioner – med statens goda minne. Föreställningen att män är beskyddare av kvinnor och barn i militariserade tider och krig framstår allt tydligare som en myt.
3. Säkerhetspolitiken behöver grundas i en sammanhållen förståelse av sexualiserat våld
Detta handlar om att blottlägga könskodade sekvenser av våld, där våldtäkter och andra övergrepp på krigsskådeplatsen samspelar med villkoren för kvinnor på flykt, prostitution och människohandel för sexuella ändamål, våld och sexuella trakasserier på baser och inom militära organisationer, samt våld i nära relationer, vad som även kallas våldets kontinuum.
Mäns sexualiserade våld på olika nivåer – globalt, regionalt, nationellt och individuellt – behöver länkas samman i en bred förståelse av makt och militariserad maskulinitet. Detta våld kan inte ses som en rad separata fenomen, som lätt kan definieras ut ur den säkerhetspolitiska debatten. Kriget mot kvinnorna tar sig olika uttryck men är, som feministiska forskare länge framhållit, inskrivet i en och samma militaristiska våldslogik.
Svensk säkerhetspolitik kan inte blunda för det faktum att det sexualiserade våldet präglar människors vardagsliv, skadar våra sociala relationer och urholkar tilltron till samhälleliga institutioner. Samtidigt försvagas kvinnors förtroende för hur konflikter och fredsarbete hanteras.
Politiken bör anta de utmaningar som tecknats ovan och tala klartext om sexualiserat våld och krafterna bakom det. Men bara tala räcker inte. Inom de olika organisationer som numera ingår i ”totalförsvaret”, och inte minst i den omfattande utbildning som bedrivs, måste frågor om det sexualiserade våldet och dess orsaker få en erkänd plats och tillräckligt utrymme. En sådan omdefiniering av politiken skulle innebära en betydande förstärkning av säkerheten för hela befolkningen, inte bara för kvinnor. Sverige skulle bli både säkrare och mänskligare.
Maud Eduards är professor emerita i statsvetenskap
Redaktör: Lars Ingelstam
Lämna ett svar