DEBATT: Putinregimens militära aggression gör det nödvändigt att rusta upp svenskt militärt försvar. Men optimistiska politiker har länge bantat anslagen och försvårat arbetet för försvarsmakten. Desto viktigare att försvaret fungerar väl och anpassas till lärdomar av Ukraina-kriget. Och att vi inte förlitar oss till önskedrömmar om USA-bistånd i ett skarpt läge. Kanske är mer luftvärn och mobilisering av fler soldater livsviktigare än ett ostadigt NATO-paraply?
Bild: Ett förstört ryskt militärfordon ställdes ut under Ukrainas självständighetsdag 2023
Tre faktorer som förändrat militär säkerhet och försvar
Tre faktorer har i grunden förändrat förutsättningarna för militärt svenskt försvar. Det gäller Rysslands brutala fullskaliga angrepp på Ukraina, svenskt medlemskap i NATO och kraftigt höjda försvarsanslag – samtidigt som diplomati som konfliktlösning förpassats till bakgrunden.
Som medborgare (och skattebetalare) kan man fråga sig hur mycket skydd – och hur mycket relevant ”pang” vi får ut av dagens stora militära satsningar.
Att dra lärdomar från Ukrainakriget tycks självklart eftersom Sverige och Ukraina delar samma huvudfiende.
Fokus på Sveriges militära vägval
Den här artikeln fokuserar på svensk militär kapacitet i skuggan av Ukrainakriget. Syftet är att väcka debatt utifrån frågeställningar i Oscar Jonssons bok ”Försvaret av Sverige” (Modial förlag 2024). Det gäller särskilt hur Sverige både kan dra lärdom av ryskt nutida krigföring och hur Ukraina försvarat sig.
Oscar Jonssons kritik och analys är allvarlig och förtjänar att uppmärksammas mer eftersom det militära försvarets utformning måste vara adekvat och operativt för att inte kosta onödigt många människoliv.
Jonsson, som är doktor i krigsvetenskap med fokus på rysk krigföring, menar att försvarsberednings rapport 2024 som ska styra svenskt försvar till 2030 ”missar några av de viktigaste lärdomarna från kriget i Ukraina. –. Dessa brister gör att vi inte bara riskerar att ha låg förmåga i vårt militära försvar, utan också att det vi satsar på fram till 2030 inte möter krigets krav”.
Dagens försvarsbeslut bottnar enligt Oscar Jonsson alltför mycket i hänsynstagande till svenskt försvarsindustriell produktion och den teknikutveckling och de arbetstillfällen som ska skapas. Och ett kattrakande om var förband ska förläggas av arbetsmarknadsmässiga hänsyn och hänsyn till vad som gynnar enskilda politikers valkretsar.
Det som måste vara helt avgörande är givetvis fokus på att snabbast möjligt stärka den svenska operativa försvarsförmågan.
Vad lär oss rysk krigföring i Ukraina?
Kriget i Ukraina visar enligt Jonsson på en blandning av hypermodern drönar- och underrättelseteknologi samtidigt som hundratusentals ofta bristfälligt utbildade soldater slåss i vad som liknar första världskrigets brutala skyttegravskrig.
Det fullskaliga ryska anfallet i Ukraina inleddes med en markoffensiv med enorma mängder soldater, tanks och ammunition. Med tiden ökade anfallen från luften, via drönare som det moderna krigets nya kraftfulla vapen. Just drönare av olika slag, storlek och kostnad i kombination med avancerad nätbaserad underrättelseteknologi har förändrar stora delar av krigets dynamik och gjord det möjligt att snabbt och till låg kostnad både anfalla och försvara sig.
Jonsson pekar primärt på vad vi kan lära av ryska luftangrepp, och urskillningslösa sådana, mot Ukraina; mot städer, civila mål, järnvägsknutar och andra vitala samhällsfunktioner som energiinfrastruktur, dammar och kärnkraftverk.
Sådan brutal krigföring, där angriparen konsekvent bryter mot krigets lagar, kan rimligtvis även komma att användas om Sverige dras in i krig med Ryssland. Det kan bli fallet om Ryssland anfaller Baltikum, där svensk NATO-trupp nu är placerad (600 i Lettland). Vad gör Sverige då? Och i hur hög grad ställer andra NATO-länder upp? Stannar vi kvar och förstärker med mer trupp till Lettland även om andra NATO-länder sviker?
Finlands befolkning räknar enligt en färsk opinionsundersökning våren 2025 inte med att NATO kommer att bistå dem (Charly Salonius-Pasternak, finska UI). De har ju en sorglig erfarenhet från finska vinterkriget av att behöva klara sig själva när stormakterna sviker. Finland vet att ouppfyllda säkerhetsgarantier utgör en stor fara och är en realitet länder måste räkna med.
Om Ryssland vill markera mot Sverige kanske de gör det genom ett luftangrepp mot Gotland eller Stockholm. Eller mot kärnkraftverket i Forsmark.
Oscar Jonsson konstaterar att vi kan utgå från att Ryssland har en ”målbildskarta” med koordinatorer för centrala mål i Sverige för luftangrepp, som förutom städer bl a inkluderar flygplatser, vattenkraftverk, dammar, hamnar och elförsörjning.
Prio ett: ett starkt luftförsvar
Vad som krävs från svensk sida enligt Jonsson är ett starkt luftförsvar – mycket starkare än det vi har idag. Sverige förfogar 2025 över en rad mindre lättrörliga pjäser för luftförsvar men bara fyra stora Patriot-pjäser. Dessa opererar två och två och kan bara försvara två platser i taget. T ex Stockholm och Forsmark. De är effektiva med tunga och svårflyttade. Särskilt på svenska ofta dåligt underhållna vägar och järnvägar.
Tung, effektiv och dyr utrustning versus bl a personal
Även om Jonsson framhåller behovet av kraftfulla pjäser för ett effektivt luftvärn så poängterar han hur kostsamma de är i relation till mer lättrörlig utrustning som drönare som i mycket hög grad kan stärka svensk operativ försvarsförmåga.
Men svensk strategi bottnar efter kalla kriget i högteknologi och kvalitet; där stor dyr och tekniskt avancerad materiel förväntas kompensera för bristande kvantiteter.
Prestigeprojektet JAS Gripen slukat enorma delar av försvarsanslagen. Prioriteringen bottnar kanske lika mycket i exportintressen som försvarsförmåga. Även de mycket försenade och kraftigt fördyrade u-båtarna som beställts av Saab tar väldiga resurser i anspråk. Ett stort problem är att de försenats avsevärt eftersom prestanda gått före skyndsamhet. Enligt SAAB:s VD (lördagsintervjun i SR) är det inte säkert att u-båtarna kan vara operativa till 2030. Bekymmersamt, eftersom de behövts nu när GPS-störningar och kabelbrott på Östersjön är återkommande problem.
De stora satsningarna på dyr materiel med inköp från bl a svensk försvarsindustri har ett högt pris på personalsidan. Av alla NATO:s medlemsstater ligger Sverige lägst i andelen av försvarsutgifter som anslås på personal: knappt 16 procent i jämförelse med NATO:s dubbla genomsnitt på 30 procent. Det har som ofta meddelats haft ett betydande pris bl a i brist på så enkla saker som bra kängor åt soldaterna.
Bonsai-försvar präglar Europa jämfört med rysk massmobilisering
Frågan är om strategin med ett högteknologiskt men väldigt slimmat försvar fungerar i dagens krigföring mot Ryssland som har enorma mängder ammunition.
Överbefälhavaren Michael Classon har liknat det svenska försvaret vid ett Bonsai-träd: välskött men litet.
År 2025 förfogar Sverige bara över två brigader med sammantaget cirka 10 000 man. Målet är att ha fyra brigader till 2030.
Ukraina har 30 brigader, samma antal Sverige hade på 1980-talet, innan värnplikten avskaffades.
Oroväckande nog har även regionala stormakter i Europa som Storbritannien och Frankrike låg förmåga att mobilisera större mängder soldater: uppgifter har förekommit i media våren 2025 om kanske 40 000 man sammantaget.
Det ska jämföras med Ryssland som enligt Jonsson varje månad kunnat mobilisera i storleksordningen 25 000 man.
Enorma mängder ammunition har gått åt i Ukraina vilket Ryssland dragit fördel av. Landet har både stora egna lager och produktion. Dessutom har de erhållit mer artillerigranater från Nordkorea än vad väst sammantaget gett Ukraina sedan 2022. Över tio miljoner artillerigranater avlossades exempelvis av Ryssland bara under krigets första 12 månader
Resurserna och proportionerna framstår som extremt oroande med tanke på ryska imperiedrömmar och förmåga att i någon form av närtid angripa andra europeiska länder än Ukraina.
Vad kan Sverige lära av ukrainsk försvarsförmåga?
Ukraina har trots betydligt mindre numerär än Ryssland stått emot de ryska anfallen och visat enormt mod och försvarsvilja. Priset har dock varit högt och dödsfall och skador omfattande.
Idag har Ukraina, tack vare stor hjälp utifrån, ett av Europas största och mest moderna luftförsvar och förfogar bl a över stora mängder drönare.
Civilbefolkningen har uppvisat mycket stark motståndskraft i sitt försvar av såväl territorium som av sitt öppna demokratiska samhälle, i kontrast till den underkastelse som väntar om Ryssland erövrar landet. Återuppbyggnaden av sönderbombad vatten- och elförsörjning har imponerat. Skadade soldater och civila har förhållandevis snabbt kunnat få vård på Ukrainas över 1 600 sjukhus. Som jämförelse har Sverige (ett till ytan mycket mindre land) bara 100 sjukhus och 20 000 vårdplatser.
Ukraina har med elittrupper kunnat både erövra och behålla mark inne i Ryssland. Med landets avancerade cyberförsvar och obemannade sjöburna robotar med lång räckvidd har Ukraina enligt Jonsson kunnat oskadliggöra ungefär en femtedel av den ryska Svarta havsflottan.
Som Oscar Jonsson framhåller har Ukraina uppvisat ett väl fungerande samspel mellan militärt och civilt försvar, underrättelse- och säkerhetstjänst och försvar mot cyberattacker. Han framhåller att den civila försvarsviljan kräver rimlig försörjning av basförnödenheter som dricksvatten, livsmedel och mediciner och en sjukvårdsapparat som tar höjd för kris och konflikt.
Regeringsunderlaget ser säkerhet i NATO men vapenslag kan betyda mer
Det svenska regeringsunderlaget har mest markerar att NATO-medlemskapet ger oss säkerhet och tycks låta sig nöjas med det.
Men inte Oscar Jonsson.
Sammanfattningsvis pekar han istället på nödvändigheten av att snabbt anskaffa operativt och effektivt krigsmaterial, främst avancerat och brett luftvärn och drönarteknik. När hans bok skrevs 2024 förfogade Sverige över ett tiotal drönare av olika storlek och kapacitet – medan Ukraina bara på en enda månad förbrukade 30 000.
Rådet från Jonsson är att utöver luftvärn satsa stort på olika slags drönare, och den nätbaserade teknik som styr attack- och bombdrönare. Jonsson anser att Försvarsmakten bör ge olika små företag i uppdrag att flexibelt utveckla drönare – istället för att som nu detaljstyra dagens extremt tungrodda och långsamma upphandling. Vi måste också bli bättre på att utnyttja Sveriges stora fördel av avancerad rymdteknik, bl a Esrange i Kiruna. Denna teknik ger Sverige möjligheter att operera drönare, för övervakning av inkommande anfall så att vi i tid kan slå ut angripare.
Vi får inte glömma att Putin och kretsen kring honom är närmast besatt av sin självpåtagna mission att åter göra landet till en stormakt, precis som landet var under många århundraden, på såväl den europeiska som den globala arenan. Vad vi ser är fortsättningen på en tradition av våld, från Peter den stores och Katarina den storas imperiebyggande under tsarväldet till Josef Stalins blodsbesudlade regim där enskilda liv betyder mycket lite.
Gerd Johnsson-Latham är chefredaktör Mänsklig säkerhet
Redaktör: Roger Bydler
Lämna ett svar