ANALYS Valet i Indien är över och Narendra Modi och det hindunationalistiska Bharatiya Janata Party (BJP) sitter kvar vid makten. Men BJP fick inte den absoluta majoritet Modi och många bedömare hade väntat sig, men det blev störst och kommer därför att leda en ny koalitionsregering och sitter därmed kvar ytterligare en mandatperiod.
Val till de 543 platserna i det indiska parlamentet är ingen liten sak. 968 miljoner av landets 1,4 miljarder medborgare är röstberättigade. Samtidigt hölls delstatsval till de lokala församlingarna i fem av Indiens 28 delstater och åtta unionsterritorier. Hela processen tog 44 dagar och omvärldens uppmärksamhet riktades mest mot befarade konsekvenser för landets etniska och religiösa minoriteter om Modi skulle sitta kvar i ytterligare en mandatperiod, vilket han nu gör även om stödet för honom tycks ha svalnat.
Andelen kvinnor som röstade var större än någonsin och speglar en starkare ställning för kvinnor
Men det finns andra aspekter som är av minst lika stor betydelse för Indiens fortsatta utveckling. Av de 642 miljonerna, eller 66 procent av alla röstberättigade, som gick till valurnorna var 312 miljoner kvinnor, den högsta andelen någonsin. Även om de rent legalt sett har samma rättigheter som männen, har kvinnorna i åratal funnit sig i att vara underställda ett patriarkat. Men de ekonomiska framgångarna och högre levnadsstandard i allmänhet har lett till en ny generation av bättre utbildade kvinnor som kräver att bli lika behandlade på arbetsmarknaden och inom politiken.
Våld mot kvinnor är fortfarande ett stort problem, och fick internationell uppmärksamhet i december 2012 när en 22-årig, kvinnlig student i huvudstaden New Delhi utsattes för en sällsynt brutal gruppvåldtäkt och sedan dog av skadorna. Tusentals människor demonstrerade i städer över hela landet och krav höjdes för mer säkerhet för kvinnor i ett land där det enligt statistiken dagligen sker omkring hundra våldtäkter. Antagligen är det betydligt fler eftersom många våldtäkter aldrig rapporteras till myndigheterna. Men just den här våldtäkten engagerade många därför att offret kom från en relativt fattig familj som kämpat hårt för att hon skulle få en utbildning. Hon tillhörde en generation som i det nya Indien ser större ekonomiska och sociala möjligheter för unga kvinnor.
Idag är nära hälften av alla inom högre utbildning i Indien kvinnor, en fördubbling jämfört med hur det var för bara några årtionden sedan. Tiderna har förändrats, men kvinnorna måste samtidigt brottas med gamla värderingar och en förlegad kvinnosyn.
Men många kvinnliga ledare i Sydasien ger en skev bild av kvinnors makt
Rent ytligt sett kan det tyckas att kvinnor inte bara i Indien utan i hela Sydasien har en stark ställning i samhället. Sirimavo Bandaranaike blev premiärminister i Ceylon (nu Sri Lanka) 1960, den första kvinnan i världen i modern tid som innehade en sådan post. Hon var dessutom försvarsminister och utrikesminister. Indira Gandhi var Indiens premiärminister från 1966 till 1977 och åter igen 1980 till dess att hon mördades 1984. Sheikh Hasina Wazed har varit Bangladeshs premiärminister sedan 2009 och var det även från 1996 till 2001. Begum Khaleda Zia var premiärminister från 1991 till 1996 och än en gång 2001 till 2006. Hon blev den andra kvinnliga premiärministern i den muslimska världen efter Benazir Bhutto, som var Pakistans premiärminister från 1988 till 1990 och igen 1993 till 1996. Går man lite längre österut till Myanmar finns demokratiledaren Aung San Suu Kyi, som var de facto regeringschef (som ”statskansler”) från 2016 fram att hon avsattes och fängslades efter en militärkupp 2021.
Men den bilden av en stark ställning för kvinnor inom sydasiatisk politik är missvisande. Bakom samtliga kvinnor fanns en man. Sirimavo Bandaranaike fick sin position som änka efter S.W.R.D Bandaranaike, en tidigare premiärminister som mördades 1959. Indira Gandhi var dotter till Indiens förste premiärminister Jawaharlal Nehru. Sheikh Hasinas Sheikh Mujibur Rahman grundade Bangladesh 1971 och mördades 1975. Khaleda Zia är änka efter Ziaur Rahman, president från 1977 till dess att han mördades 1981. Benazir Bhuttos far Zulfikar Alu Bhutto ledde Pakistan från 1971 fram till en militärkupp 1977. Knappt två år senare avrättades han genom hängning. Aung San Suu Kyis far var Aung San som på fyrtiotalet ledde kampen för självständighet för Burma (nu Myanmar). Han mördades 1947.
Vad som skiljer sig från andra delar av världen är dock att ovan nämnda kvinnor fått makten inom sina respektive partier just på grund av deras familjeband till tidigare manliga ledare. Och att de därmed kunnat utkonkurrera andra manliga ”tronpretendenter”.
Överlag är dock utmaningarna stora för Sydasiens kvinnor
Fortfarande är andelen kvinnor inom de centrala såväl som lokala beslutsfattande myndigheterna mycket låg. Barnadödligheten är hög i alla länder i regionen vilket beror på bristfälliga förhållanden inom sjukvården. I Indien är färre kvinnor än män läskunniga: 84,7 procent för män och 70,3 procent för kvinnor. Bangladesh har en högre andel läskunniga bland både män och kvinnor med över 90 procent för kvinnor i åldern 15 till 24 men lägre bland de äldre. Bara 46,49procent av kvinnorna i Pakistan kan läsa och skriva, jämfört med 69,29procent för män.
Och sedan den stora frågan: våld mot kvinnor, vilket innefattar sexuella övergrepp, våld i hemmen och mord på nyfödda döttrar därför att många familjer, i synnerhet på landsbygden, föredrar söner som kan ta ansvar för föräldrarnas försörjning som gamla. Döttrar innebär också börda för fattiga familjer eftersom de måste förses med en hemgift som måste ges till mannen när de gifter sig. Mord och självmord är inte ovanliga i fall som har med hemgiften att göra.
Men det finns ljuspunkter
Dåliga arbetsförhållanden inom den viktiga textilindustrin i Bangladesh har utsatts för kritik på det internationella planet, och har lett till stora sociala förändringar. De flesta textilarbetarna är unga kvinnor, och nu för första gången i historien har de blivit familjeförsörjare. De har också organiserat fackföreningar som slåss för bättre löner och arbetsvillkor. Att kvinnor deltar i sådana aktiviteter hade varit otänkbart för bara några generationer sedan.
Även om det är en ren ceremoniell post har Indien haft två kvinnliga presidenter: Pratibha Patil från 2007 till 2012 och den nuvarande, Droupadi Murmu, som tillträdde posten 2022. Patil var advokat och började sin politiska karriär som tjugosjuåring utan att ha någon far eller make inom landets ledning. Murmu tillhör en etnisk minoritetsgrupp och arbetade tidigare som lärare. Hennes far var bonde.
Höga röstetal bland kvinnliga väljare visar på krav på förändring
Även om kvinnornas ställning i samhället inte var en stor valfråga tyder den höga andelen kvinnor som röstade på att många vill se en förändring. En växande andel kvinnor som inte bara kan läsa och skriva rudimentärt utan också söker sig till högre utbildning betyder att de inte längre kan hållas nere rent socialt, vilket varit fallet i åtskilliga generationer. Det omskrivna våldtäktsfallet 2012 blev i det avseendet något av en milstolpe i utvecklingen. De sex våldtänksmännen greps och åtalades för sitt brott. En av dem dog i fängelset innan någon dom fallit och en var minderårig och fick ett förhållandevis lindrigt straff och frigavs senare medan de återstående fyra dömdes till döden och avrättades. Sett i ett mer långsiktigt perspektiv väcktes en utbredd opinion mot våld mot kvinnor. Möten och seminarier hölls, filmer har gjorts om offret och nya lagar har stiftats som skall garantera säkerheten för kvinnor.
Kritik har hörts från olika håll om att åtgärderna inte räcker till. Våld mot kvinnor har inte upphört, men kanske Indiens politiker fick sig en tankeställare efter valet. Hindunationalismen lockar fortfarande många väljare — men, som resultatet visar, andra att letar efter alternativ till BJP.
Opinionsundersökningar visar också att 79 procent av indierna står för mångfald. Och minst lika viktigt är att kvinnors andel av de som röstade var anmärkningsvärt hög I 19 av de 36 staterna och unionsterritorierna var det till och med fler kvinnor än män som röstade. Patriarkatet finns kvar, men ekonomiska och sociala omvälvningar har gjort kvinnorna till en maktfaktor som politiker i Indien — och Bangladesh — nu måste ta hänsyn till. Och det oberoende av religiös tillhörighet.
Bertil Lintner, journalist och författare till en rad böcker, bl a om Myanmar. Skriver regelbundet för såväl tidskrifter i Asien som i Sverige.
Redaktör: Gerd Johnsson-Latham
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta redaktionen på red.manskligsakerhet@gmail.com.
Ge ett frivilligt bidrag till vår redaktion och stötta fler nytänkande perspektiv på säkerhetsfrågor! Swish: 123 383 91 31, Banköverföring: SEB 5215 – 1116611
Lämna ett svar