ESSÄ Den fria forskningen behöver folkbildningen, lika mycket som folkbildningen behöver forskningen. Båda behöver oberoende medier. Allt detta är fundament för demokratin som vi inte kan ta för given.
FOTO: Anastasia Pozdnyakova – CC BY-SA 4.0.
Sockenbarnet blev världsnomad
Den som ägnar sig åt Mellanöstern vaknar varje morgon med insikten: Medan jag sov kan händelseutvecklingen ha tagit en ny dramatisk vändning. Men innan jag spänner bågen till Mellanöstern skulle jag vilja börja med en liten by i Blekinge, Nebbeboda, en plats som inte ligger långt från mina barndomstrakter.
Nebbeboda har något att berätta om Sveriges 1900-tal, om det som bäddade för den folkbildning som var så viktig för framväxten av svensk demokrati, innovation och blicken ut mot världen, de stora frågorna.
Till Nebbebodas rödmålade skolhus kom en gång den lille Harry, ett föräldralöst sockenbarn. När han var sex år hade hans far dött i tuberkulos och hans mor utvandrat till Amerika. Harry och hans yngre systrar blev kvar, utackorderade som ”sockenungar” hos bönder. Somliga var elaka. Dem rymde han ifrån. Men när Harry blåfrusen och vetgirig kom till Nebbeboda skola var det som att komma hem. Där mötte han skollärare Staaf som öppnade nya världar för honom.
Sockenbarnet var Harry Martinson. Han blev sjöman, luffare, poet, autodidakt, och proletärförfattare. En författare som kunde ”fånga daggdroppen och spegla kosmos” som det hette i motiveringen till hans Nobelpris. Han var en mästare i språkkänsla och gestaltning. Han kunde också sätta ord på samtidens existentiella hot, göra dem begripliga.
Vår tids Aniara?
På 1950-talet, mitt under kalla kriget, skrev han Aniara – sitt stora epos om hur människor ombord på ett rymdskepp är bortom all räddning sedan de förstört jorden för all framtid och deras rymdskepp hamnat ur kurs.
Då var risken för ett förintande kärnvapenkrig det stora existentiella hotet mot mänskligheten. Några år senare kom Rachel Carson ut med Tyst vår. En bok som gjorde det omöjligt att blunda för miljöhoten, för dem som ville veta.
Det hotande kärnvapenkriget och artdöden lever vi med också i vår tid. Till det kommer klimatkrisen och bristen på respekt för internationella lagar. Förbudet mot att erövra territorium med våld, liksom kravet på att civila måste skyddas, måste vi värna var det än hotas, i Gaza likaväl som i Ukraina. Kampen för en rättsbaserad världsordning, respekten för internationella domstolar och åtgärder som bromsar klimathot och artdöd måste föras varje dag.
Utan berättelsen kan vi inte förstå
Och för att förstå behöver vi dem som kan berätta, som har förmågan att göra evidens och fakta till berättelser som berör, som gör sammanhang begripliga och ger verktyg till förändring så att vi slipper vår tids Aniara, rymdskepp som hamnar ur kurs när jorden är förstörd.
Berättarkonsten, både som fiktion och fakta, kan inte underskattas. Den israeliske historikern Yuval Harari har i sin bok om mänsklighetens historia, Sapiens, beskrivit hur människans förmåga att berätta och kommunicera skiljer oss från andra arter.
Vi behöver fler röster som kan få oss att förstå vår tids existentiella hot. Röster som kan beskriva hur komplext allt är. Så att politiker vill och vågar fatta välgrundade beslut som skänker hopp för framtiden, istället för att vädja till de lägsta instinkterna, som gräver djupare diken mellan människor.
Som värn mot den utstuderade lögnen krävs forskning, folkbildning och granskande medier. Förmågan att bromsa populism, desinformation och trollfabriker, att genomskåda lögner och propagandatrick.
Den fria forskningen behöver folkbildningen, lika mycket som folkbildningen behöver forskningen. Båda behöver oberoende medier, inklusive ett starkt public service som inte påverkas av politisk klåfingrighet. Allt detta är fundament för demokratin. Den som vi inte kan ta för given.
Misströstan om fred efter Gaza
I detta sammanhang tänker jag på Mellanöstern ödesfrågor. De påverkar också oss. Jag har just kommit hem från Jordanien och där blir allt så synligt.
Jordanien är ett av jordens mest vattenfattiga länder. Utan tillförsel av avsaltat vatten från Israel skulle Jordanien inte klara sig när nu befolkningen har ökat dramatiskt som en följd av flyktingkatastrofer från Palestina och Syrien. Men jordanska beslutsfattare talar ogärna om samarbetet med Israel kring vatten, trots att var och en kan se hur vattennivåerna i Döda havet sjunker från år till år, eftersom uttaget av Jordanflodens tillflöden är så starkt, främst från Israel, men också från Syrien, Libanon och Jordanien.
Under Gazakriget har många jordanier slutat tro på fred med Israel. ”De vill inte höra talas om det. De säger att de hellre törstar än köper vatten från fienden, och att detta vatten hur som helst tillhör oss”, som en jordansk forskare sade till mig.
I Israel säger många judiska medborgare efter den 7 oktober att fred med palestinierna är omöjlig. Jag behöver nog inte tillägga hur palestinier ser på Israel just nu.
Men ändå är ödena sammanflätade. Israeler, som tänker långsiktigt, vet att landet inte kan vara en ockupationsmakt för evigt. Vattenfrågan, bland mycket annat, visar det.
Miljön ett offer för kriget
När Gazas infrastruktur bombas sönder och samman leder det till att orenat avloppsvatten rinner ut i Medelhavet. Allt flyter inte söderut, mot den egyptiska Sinaihalvö, utan också norrut mot Israels kust. I staden Ashkelon har en avsaltningsanläggning tvingats stänga många gånger genom åren på grund av det orenade avloppsvattnet från Gaza. Det har miljöorganisationen EcoPeace visat – en gränsöverskridande organisation som verkar i Israel, Jordanien och det ockuperade Palestina.
I Gaza är tillgången till rent vatten en akut bristvara. I Gaza dör inte människor bara av bomber och undernäring utan också av infektionssjukdomar som förvärras av bristen på rent vatten.
När man lyfter blicken ser man hur både naturen och människan behöver politiska lösningar, i detta fall en tvåstatslösning med en regional kontext.
Ohållbar utveckling utan fred
En jordansk expert berättade om hur det i EU skissats på återuppbyggnadsplaner för Gaza där man hoppas att en avsaltningsanläggning på 55 miljoner kubikmeter ska klara enklavens framtida vattenförsörjning. Men varför inte öka kapaciteten till 200 miljoner kubikmeter, så att den kan förse även Jordanien med vatten? säger visionären som ser hur eldupphör, en frigivning av gisslan och planer för dagen efter i Gaza, för Palestina, för en tvåstatslösning hänger ihop med hållbar utveckling också i hennes land.
För att förhindra nya bottennivåer – politiskt, mänskligt och ekologiskt – behövs forskning, folkbildning, det faktabaserade berättandet och oberoende medier som grund för politiska beslut som kan skapa hopp, istället för mer förtvivlan och hat på olika sidor.
Och det skulle inte skada med fler skollärare Staaf i vår tid.
Bitte Hammargren, Mellanösternanalytiker och fri skribent.
Artikeln är en bearbetning av ett anförande som hölls vid Formas Agenda 2030-konferens den 21 maj 2024.
Redaktör: Johan Schaar
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta redaktionen på red.manskligsakerhet@gmail.com.
Ge ett frivilligt bidrag till vår redaktion och stötta fler nytänkande perspektiv på säkerhetsfrågor! Swish: 123 383 91 31, Banköverföring: SEB 5215 – 1116611
Dorrit Alopaeus-Ståhl säger
Bitte Hammargrens insiktsfulla inlägg förtjänar största möjliga spridning till alla så att dess budskap verkligen når beslutsfattare både i Sverige och internationellt!