ANALYS USA:s Högsta domstol upphävde 2022 aborträttens konstitutionella skydd i landet genom att riva upp domen i Roe vs. Wade. Den globala trenden är dock liberalisering, som exempelvis i Irland och Argentina, där tidigare strikta förbud har ersatts av liberala regleringar. Enligt Center for Reproductive Rights har över 60 länder liberaliserat sina abortlagar de senaste 30 åren, medan endast fyra gått i motsatt riktning. Aborträtten är ett ständigt aktuellt ämne. Inslag om länder som liberaliserat – eller begränsat – sina abortlagar dyker upp i nyhetsflödet var och varannan vecka. Senast i början av mars 2024 presenterades nyheten att Frankrike som första land i världen skrev in rätten till abort i sin grundlag. Överlag skiljer sig reglerna fortsatt åt, både mellan och inom länder.
FOTO: Elma Pålsson
Globalt finns inga rättsligt bindande dokument varken för eller mot abort
Skillnaderna beror på ämnets kontroversiella natur. Världssamfundet har inte kunnat enas om gemensamma regler och därför finns det i dagsläget inte heller något globalt rättsligt bindande dokument som garanterar kvinnor rätten till abort. FN:s speciella rapportör om rätten till hälsa har visserligen konstaterat att alla personer som kan bli gravida bör garanteras rätten att själva bestämma om de vill, eller inte vill, få barn. Kommittén för avskaffande av diskriminering mot kvinnor har uttryckt att kvinnokonventionen kan utgöra stöd för rätten till abort, vilket inneburit att ett stort antal länder reserverat sig mot berörda artiklar. Frågan diskuterades också på FN:s internationella befolkningskonferens i Kairo 1994 samt FN:s andra kvinnokonferens i Beijing 1994. De närvarande parterna lyckades då komma överens om icke-bindande handlingsplaner i vilka det bland annat konstateras att abortregleringen ska hanteras i varje enskild stat, men att i de länder som legaliserat abort ska vården vara säker. Inte heller Europakonventionen eller den amerikanska konventionen om de mänskliga rättigheterna innefattar uttryckliga krav på legalisering av abort. Däremot framkommer av praxis, genom exempelvis Europadomstolens dom i Vo. vs France från 2008 och interamerikanska domstolens dom i Baby Boy-målet från 1981, att det inte heller finns något förbud mot legalisering.
Det är upp till de enskilda staterna att lagstifta om legalisering av abort.[1]
Det afrikanska Maputoprotokollet legaliserar abort
Europadomstolen slog vidare fast i målet A, B and C vs. Irland från 2010 att om abort legaliseras måste regleringen vara tydlig och effektiv samt innebära att vården faktiskt är tillgänglig. Det enda internationella rättighetsdokument som uttryckligen reglerar abort är Maputoprotokollet, ett tilläggsprotokoll till den afrikanska stadgan för mänskliga och folkens rättigheter. Där uppmanas staterna att avkriminalisera abort i åtminstone tre situationer: (i) vid fara för den gravidas hälsa eller liv, (ii) då graviditeten är orsakad av ett sexualbrott samt (iii) vid fara för allvarlig fosterskada.Protokollet är emellertid endast rättsligt bindande för de få afrikanska stater som ratificerat det.
Maputoprotokollet visar att kriminalisering av abort kränker kvinnors mänskliga rättigheter
I brist på ratificerade traktat och internationell konsensus är det således svårt att hävda att det finns en självständig, global rätt till abort. Däremot går det att argumentera för att en sådan rätt ingår som en del i andra mänskliga rättigheter, särskilt gällande de tre situationerna i Maputoprotokollet. Flera av FN:s övervakningsorgan för människorättsfrågor och andra människorättsorganisationer har vid upprepade tillfällen konstaterat att lagar som kriminaliserar abort i dessa tre situationer riskerar att kränka kvinnors rättigheter, däribland rätten till hälsa, och bör därför avskaffas. Att neka abortvård i situationer då det föreligger risk för den gravidas liv eller hälsa anses vara en oproportionerlig kränkning av kvinnans rättigheter, oavsett vilket legitimt mål staten önskar uppnå med en kriminalisering. Vidare anses det inhumant att den som utsatts för en våldtäkt eller ett liknande trauma dessutom ska nekas adekvat vård och tvingas genomlida den påfrestning en sådan graviditet riskerar att innebära för den fysiska och psykiska hälsan. Detsamma gäller om det föreligger risk för allvarliga fosterskador. Många länder tillåter också abort under sådana omständigheter.
Ett abortförbud riskerar emellertid alltid att påverka kvinnors hälsa negativt på olika sätt
Det går därför att argumentera för att rätten till hälsa bör innefatta en rätt till abort även i andra fall. För det första finns det tydlig statistik på att kriminalisering inte leder till färre aborter, utan endast till färre säkra aborter. Osäkra aborter riskerar att få allvarliga konsekvenser för gravidas fysiska och psykiska hälsa och välmående och är enligt WHO en av de största orsakerna till mödradödlighet. Enligt FN:s speciella rapportör om rätten till hälsa förekommer de faktorer som tenderar att leda till osäkra aborter, exempelvis brist på information och utbildad personal, dålig hygien, brist på nödvändiga läkemedel och redskap samt användning av skadliga medel och metoder, främst i länder där abort är olagligt. I stater med mer liberala abortlagar blir både vård och information mer tillgänglig och kan dessutom regleras och kontrolleras.
Därmed leder alltså avkriminalisering till att osäkra aborter undviks.
Tydlig koppling mellan diskriminering av kvinnor och dålig kvinnohälsa
För det andra är relationen mellan diskriminering och marginalisering av kvinnor och flickor och deras åtnjutande av rätten till hälsa väldokumenterad. Enligt FN:s arbetsgrupp för diskriminering av kvinnor i lag och i praktik är staterna skyldiga att säkerställa kvinnors rätt till bästa möjliga hälsa och säkerhet. Kvinnokonventionen ålägger konventionsstaterna att vidta lämpliga åtgärder för att avskaffa diskriminering av kvinnor inom hälso- och sjukvården och FN:s kommitté för ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter konstaterar att rätten till hälsa även bör innefatta ett genusperspektiv. Detta innebär inte bara att kvinnor ska erbjudas motsvarande vård som män, utan även att staterna måste anpassa vården efter kvinnors särskilda behov samt avkriminalisera vård endast kvinnor behöver, exempelvis abort. Ett abortförbud utgör således könsdiskriminering, som i sin tur kan leda till ökad stigmatisering och i förlängningen försvåra ytterligare för kvinnor att tillgodose sig den vård de behöver och har rätt till. Oavsett om en gravid kvinna som önskar avbryta graviditeten följer eller bryter mot ett förbud, utsätts hon för en hälsorisk. Med utgångspunkt i sådan argumentation stödjer bland annat många forskare, Kommittén för avskaffandet av diskriminering av kvinnor och i viss mån även FN:s generalförsamling, att rätten till hälsa innefattar en rätt till abort. Åtminstone under vissa specifika omständigheter och framför allt om staten ratificerat kvinnokonventionen. För att staterna ska leva upp till sina skyldigheter enligt rätten till hälsa uppmanas de därför av flera FN-organ att avkriminalisera abort och reformera lagar relaterade till abort. Detta innebär inte bara att abort tas bort från nationella straffbestämmelser utan det krävs också att ingen annan straffbestämmelse, exempelvis mord, kan tillämpas i stället. Staten måste även se till att straffrättsliga påföljder avskaffas för samtliga relevanta aktörer som utför eller assisterar vid utförandet av, eller tillhandahåller information om, abort.
Avkriminalisering har emellertid visat sig inte vara tillräckligt för att garantera abortvård till den som är berättigad sådan, oavsett om det är på begäran eller under särskilda omständigheter. Brist på tillräckligt tydlig reglering samt effektiva legala instrument och rutiner riskerar att medföra meningsskiljaktigheter och tvetydigheter kring vad som faktiskt gäller. Detta skapar ett tolkningsutrymme som kan leda till långa (rätts)processer. Vid en graviditet kan detta få oåterkalleliga konsekvenser, eftersom laglig abort nästan alltid är tidsbegränsad och sena aborter utgör en hälsorisk. Till följd av detta har bland annat Europadomstolen i Tysiąc vs. Polen, samt WHO och FN:s särskilde rapportör om rätten till hälsa, ställt krav på att laglig abort ska vara säker, tillgänglig och av god kvalitet. Enligt FN:s människorättskommitté bör staterna undanröja alla hinder, exempelvis lagar, som begränsar sådan tillgänglighet.
Samvetsklausuler och annat som kan förhindra aborter
Hinder kan exempelvis vara samvetsklausuler som tillåter enskilda vårdgivare att vägra utföra aborter med hänvisning till religiös, moralisk eller filosofisk övertygelse. Även om sådana klausuler är tillåtna och i vissa fall nödvändiga för att få igenom en legalisering politiskt, får de aldrig innebära att kvinnor nekas den vård de har rätt till. Andra hinder kan vara tidsbegränsningar som i praktiken omöjliggör laglig abort, krav på medicinsk eller moralisk rådgivning, obligatoriska betänketider, samtycke från föräldrar eller partners, rättsliga bemyndiganden eller att vården utesluts från offentlig finansiering och/eller bistånd.
Utöver tillgängligheten bör staterna även garantera en viss kvalitet på vården genom att exempelvis inrätta tillgängliga kliniker, tillhandahålla information och utbilda personal. Enligt WHO är det viktigt att vård, läkemedel och information är tillgängligt för alla, alltid, överallt, utan diskriminering. Personens socioekonomiska status, etnicitet eller könsidentitet, eller var personen bor, får inte påverka tillgången. Slutligen är det också viktigt att staterna, oberoende av lagligheten, arbetar förebyggande för att undvika att behovet av abort över huvud taget uppstår, exempelvis genom att säkra tillgång på preventivmedel och sexualrådgivning. Enligt FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter finns det tydliga indikationer på att antalet aborter minskar i länder där det är lagligt och information mer tillgänglig. Legalisering kan således även verka förebyggande.
Sammanfattningsvis utgör rätten till abort inte i sig en mänsklig rättighet idag. Däremot finns god grund för att den ska anses ingå som en del av rätten till hälsa, särskilt i situationer då graviditeten innebär en fara för den gravidas liv eller hälsa, vid risk för allvarlig fosterskada, eller då graviditeten är orsakad av sexuella övergrepp. Rätten till hälsa kan emellertid anses medföra krav på avkriminalisering även under andra omständigheter och i de fall abort legaliseras ska vården vara tillgänglig och säker, för alla, alltid. Abortvård är hälsovård, och tillgång till hälsovård är en mänsklig rättighet.
[1] Vo. vs. France, 8 juli 2004, ECHR, White and Potter (Baby Boy) vs. United States, IACHR, mål nr. 2141, Report No. 23/81, 6 mars 1981.
Elma Pålsson, arbetar på byrån Alak & Co. Artikeln är baserad på hennes examensarbete som jurist vid Uppsala universitet.
Denna text är del I av II om rätten till abort som publiceras i www.manskligsakerhet.se. Del II publiceras av MS den 23 april 2024.
Hela examensarbetet finns också på DiVA, https://www.diva-portal.org/smash/record.jsf?dswid=-7800&pid=diva2%3A1791184&c=3&searchType=SIMPLE&language=sv&query=Elma+p%C3%A5lsson&af=%5B%5D&aq=%5B%5B%5D%5D&aq2=%5B%5B%5D%5D&aqe=%5B%5D&noOfRows=50&sortOrder=author_sort_asc&sortOrder2=title_sort_asc&onlyFullText=false&sf=all
Redaktör: Gerd Johnsson-Latham
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta redaktionen på red.manskligsakerhet@gmail.com.
Ge ett frivilligt bidrag till vår redaktion och stötta fler nytänkande perspektiv på säkerhetsfrågor! Swish: 123 383 91 31, Banköverföring: SEB 5215 – 1116611
Lämna ett svar