ANALYS Putin vinner mark i Ukraina och omvärldens brist på adekvat respons stärker förtryckarregimen. Putin vinner inte bara mark militärt utan också med sin auktoritära världsbild som flera andra autokrater delar. Därför krävs motåtgärder på två plan: att möta militära hot och att stå upp mot Putins reaktionära världsbild som också omfattas av alltför många andra, inklusive i vårt eget närområde.
Ryssland med sin ekonomi satt på krigsfot och med nya kraftfulla vapen pressar nu Ukraina, som fortsatt ger motstånd men lider stor brist på vapen och ammunition. Utsikterna till nödvändiga förstärkningar från Väst är svajiga, med kraftiga Putinvänliga reaktionära vindar inför EU-valet i juni och oron för att Donald Trump ska vinna höstens presidentval i USA.
Den svenska regeringen har på många sätt föredömligt stöttat Ukraina med omfattande militära leveranser. Men Sverige, som anslagit under en procent av BNP, ligger ändå långt efter andra nordiska länder med Danmark som gett drygt två procent. Och vi hamnar ännu längre efter våra baltiska vänner som varit en del av det forna tsarimperiet och kan bli nästa offer för ryska ockupationsförsök.
Många, bl a Estlands premiärminister Kaja Kallas, har anmodat Väst att vakna upp och nu med kraft sätta stopp för ryska imperiedrömmar. En dansk politiker har under våren deklarerat att Moskva mycket väl inom 3 – 5 år kan komma att angripa fler länder om man vinner i Ukraina. Och att då exempelvis Baltikum kan ligga i skottlinjen.
På svensk sida har Centern fört fram de vassaste förslagen om att nu omgående stoppa Putin: att öka stödet till Ukraina till tre procent av BNP. Moderater (Gunnar Hökmark bl a) har förordat kraftiga ökningar av de svenska försvarsanslagen och ett antal höga militärer och tidigare UD-tjänstemän har påpekat nödvändigheten av snabbt möta hoten. Liknande förslag har nu i april framförts av Aftonbladets Anders Lindberg.
Jag delar helt deras synsätt. Och tycker det hade varit rimligare att ge Ukraina ett antal JAS-plan än att sälja dem till Orban.
Rysk offensiv uppbyggnad i Arktis
Hoten i Ukraina med närområden är uppenbara. Till dessa kommer rysk upprustning i Arktis, där Moskva ligger 10 år före USA och NATO. Under åren 2014 – 2019 byggde Ryssland 475 militära faciliteter i Arktis medan NATO:s satsningar varit betydligt blygsammare. Trots att NATO i år firar sitt 75-årsjubileum saknar organisationen fortfarande en långsiktig Arktis-strategi, medan Rysslands Naval Doctrine för 2022 ger Arktis högsta prioritet, vilket bl a CBS NEWS rapporterat om. Landets kärnvapenbestyckade ubåtar skulle utan att upptäckas kunna ta sig till Grönland och hota USA. Dessutom har Ryssland haft gemensamma försvarsövningar med Kina i området och som led i ländernas pågående offensiv med att utmana och underminera dagens regelbaserade världsordning.
Men kanske är inte de militära hoten värst
Effekterna av den brutala, primitiva och urskillningslösa ryska militära krigföringen i Ukraina är fruktansvärd, och tydlig i sitt förakt för mänskligt lidande, på samma sätt som andra ryska angrepp i närtid, i Tjetjenien och Aleppo.
Men en stor fara, också i vårt eget land är, parallellt med militär krigföring, att Moskva uppenbarligen lyckat vinna ”the hearts and minds” bland så många autokrater och människor (mest manliga väljare) världen över.
Den ryska desinformationen och cyberkrigföringen når framgångar. Till viss del beror det på ”självmål” i Väst, som att lämpa över kostnader på fattiga länder på den klimatkris de rika länderna sakat och tillämpa dubbel bokföring när det gäller vad som är rätt och fel i Gaza. Och ducka för att demokrati som styrelseform ofta utnyttjas av ”eliter” i form av övre medelklass istället för att aktivt utjämna sociala och ekonomiska klyftor.
När demokratin inte levererar bättre får uppenbarligen den reaktionära och auktoritära modell som bl a Ryssland stöttar medvind och frammanar auktoritära ledare som pekar med hela handen, angriper oliktänkande och kastar minsta tecken på opposition i fängelse.
En avgörande del av den auktoritära agendan är försvaret av ”traditionella könsroller”. Den omfattar världen över ovilja att kriminalisera våld mot kvinnor, främjar hat, hot och stigmatisering av hbtq-personer, särskilt transpersoner och den omfattar lagstiftning mot aborter.
Som jag skrivit om i flera tidigare texter i Mänsklig säkerhet bottnar den auktoritära modellen både i föreställningar om mäns överhöghet visavi kvinnor och i ett upplevt behov av att Kvinnor framför allt ska ses som mödrar så att den egna etniska gruppen ska föda fler barn för att inte hotas av andra grupper. T ex invandrare. Med vit-maktrörelsens ord: rädsla för folkutbyte, en föreställning som nu är central bland republikaner och evangeliska krafter i Förenta Staterna.
Organisationen Kvinna till Kvinna var tidig med att uppmärksamma kopplingarna mellan våldsam patriotism/nationalism och s k traditionella könsroller, vilket belyses i rapporten ”Folk, familj och fosterland” redan 2014.
Klimatet nu också centralfråga för den reaktionära sidan
Till den auktoritära patriarkala världsbilden (som mest omfattas av män) kommer nu också hat och hot mot klimataktörer. En anledning är förstås att klimataktörerna kräver beteendeförändringar på områden som traditionellt definierat män, t ex bilism och köttkonsumtion. Men invändningarna mot utsläppsgenererande beteenden kan också tas som kritik mot de samhällen som primärt byggts upp av män, med ingenjörskonst och vetenskap som nu ifrågasätts och förkastas när utvecklingsmodellens effekter på klimat- och miljö blivit uppenbara.
Två system står mot varandra: men inte längre kapitalism och kommunism.
Allt fler politiska bedömare, som statsvetaren Timothy Snyder, pekar på att dagens polaritet inte längre omfattar kapitalism och kommunism utan liberal demokrati versus tyranni.
Å ena sida alltså växande stöd för värderingar som kan sammanfattas som patriotiska, patriarkala och populistiska.Med hög acceptans för våld som konfliktlösningsmetod, både mellan länder och inom familjer.
Å andra sidan demokrati, frihet, allas lika värde och rättigheter samt minoritetsskydd och vikten av kompromisser.
De senare har länge grundats i samhällen med aktörer som idag saknas eller håller på att monteras ner: ett aktivt civilsamhälle, starka fackliga organisationer, kvinnorörelser och politiska partier med breda förankringar i folkdjupen. De har också varit delar av ett aktivt globalt samfund med FN som en arena för ökade rättigheter för minoriteter, kvinnor och barn. Grupper som i århundraden tryckts ner av patriarkala krafter, ofta i namn av religiösa tolkningar (dvs inte religion som sådan, men uttolkningar). På bara några decennier i 1900-talets slutskede fick således miljontals kvinnor världen över (men inte överallt) ökad rätt till utbildning, frihet från våld, viss egendoms- och arvsrätt och rätt och tillgång till preventivmedel och sexualundervisning. Och viss, om än inskränkt, aborträtt.
Vid sidan av dagens många allvarliga militära hot så hotas alltså nu mer än någonsin den ganska nya rättighetsagendan. Hoten kommer från samma krafter som de som på 1990-talet motsatte sig rättigheterna: aktörer från de mest disparata läger som Vatikanen, kristna fundamentalister i USA, Afrika och Latinamerika samt flera muslimska länder. Och nu som då Ryssland.
Hoten mot kvinnors rättigheter utgör en ”early warning”
Många försöker förklara framväxten av auktoritära manliga ledare de senaste decennierna. En pusselbit som då ofta missas i säkerhetspolitiska bedömningar är just motståndet mot kvinnors rättigheter. Men kraftfullt motstånd och nedmontering av kvinnors rättigheter utgör ofta en ”early warning” som indikerar att inte bara kvinnors utan allas frihet och rättigheter är i fara.
Men problemet är generellt sett att det mest är kvinnor som uppmärksammar och lyfter fram dessa tidiga tecken på växande stöd för auktoritära ledare.
Trump och EU-valet 2024
Under 2024 står väst inför två ödesdigra val, i EU och i USA, som båda kommer att visa hur stor makt de reaktionära krafterna kan få framöver.
Det faktum att Trumps och Putins världsbilder ligger nära varandra påpekas i boken ”America last” av Jacob Heilbrunn. Det innebär att Putin inte behöver någon hållhake på Donald Trump för att få stöd från honom. Trump är bara en i raden av mängder av amerikaner som under de senaste hundra åren delat fascistiska och auktoritära föreställningar om nation, starka ledare och familj. Trumps hjältegloria i dessa kretsar baseras bl a på att han lyckades tillsätta tre ärkekonservativa abortfientliga domare i Högsta Domstolen under sin första presidentperiod.
Det är påtagligt att de reaktionära krafter som vi trodde hörde till 1930-talets europeiska historia nu återkommer med allt större kraft. Putinregimen stöder också aktivt dessa reaktionära partier i Västeuropa, primärt inom högernationalistiska grupper. Det ger resultat i EU. Som när KD går emot förslag i EU om att stärka aborträtten – eller när SD avstår från att kritisera Ryssland, Polen och/eller Ungern för att inskränka domstolars oberoende och journalistisk frihet. Samma gäller när reaktionära krafter aktivt mobiliserar mot livsviktigt klimatarbete och EU:s framåtblickande gröna giv vilket försvagar enigheten i unionen och låser länder fast i det fossilberoende som gynnar Moskva.
Det är beklämmande att den svenska regeringen vid upprepade tillfällen spelat Putin i händerna genom att sätta käppar i hjulen för klimatåtgärder, senast den s k restaureringsförordningen.
Så medan Sverige på många sätt är föredömlig i sitt militära stöd till Ukraina och därmed motstånd till Putin så stöttar regeringsunderlaget Putins agenda arbete med att försvaga EU. Vilket i närtid kan försvaga EU:s stöd till Ukraina.
Avslutningsvis: Både innan första och andra världskriget förnekade både politiker och vanliga människor riskerna för krig, förödelse och frihetsinskränkningar. Nu våren 2024 står vi i Europa åter för uppenbara hot mot såväl militär säkerhet som mänskliga rättigheter. Vid sidan av hoten mot klimatet som många tongivande beslutsfattare fortsatt blundar för. Denna passivitet passar utmärkt in i Putins agenda att försvaga västvärlden.
En ny världsordning hotar om inte väst står upp mot rysk aggression, försvarar Ukraina mer kraftfullt och försvarar våra länder och vår frihet. Mot både militära angrepp och hot mot rättssäkerhet och mångfald. Vi måste vakna upp och både militärt och med tankekraft möta hoten. Innan fönstret stängs, nu under 2024. Sluta upp kring Ukraina och militärt möta Putin så att han inte får rätt i sitt tal om västvärldens vankelmod. Men parallellt med det måste vi också inför EU-valet markera mot de reaktionära och auktoritära krafter som har medvind och hotar mänsklig säkerhet.
Gerd Johnsson-Latham, chefredaktör för Mänsklig Säkerhet.
Redaktör: Lotta Schüllerqvist
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta redaktionen på red.manskligsakerhet@gmail.com.
Ge ett frivilligt bidrag till vår redaktion och stötta fler nytänkande perspektiv på säkerhetsfrågor! Swish: 123 383 91 31, Banköverföring: SEB 5215 – 1116611
Lämna ett svar