DEBATT Skogsägarna har stor tyngd i svenskt beslutsfattande. De har fått med sig majoriteten av riksdagspartierna och kampanjar för ännu starkare äganderätt som gynnar de bolag, ägarkooperativ och enskilda som äger skog. Ekonomiska egenintressen har stor tyngd men avverkning bör minska för att skogen ska kunna lagra mer koldioxid. Särskilt nu när SD:s och regeringens politik ökar bilismens utsläpp.
Regeringen och SD har redan genom att sänka skatten på bensin och diesel och ta bort det färdmedelsneutrala reseavdraget gynnat bilismen på klimatets bekostnad. Som tidigare belyst i en artikel i Mänsklig Säkerhet är detta vägval med fortsatt fossilberoende inte bara ett problem ur klimatsynpunkt, det undergräver också Sveriges totalförsvar.
Utsläppsökningarna kan också bli dyra – i miljardklassen – för svenska skattebetalare om Sverige bryter mot de åtaganden vi gjort i den europeiska gemenskapen och släpper ut mer än vad vi enligt EU:s klimatlagstiftning utfäst oss att göra.
Magnus Nilsson som är oberoende miljökonsult och medverkade i John Hasslers utredning åt regeringen om svensk klimatpolitik relaterad till EU:s klimatlagstiftning undrar i en debattartikel i SvD 25 februari om Sverige tänker punktera EU:s klimatlagar.
Problemet med ökade utsläpp nu och uppskjutandet av klimatinsatser till 2040 förvärras av ett annat inte lika uppmärksammat problem: att regeringsunderlaget samtidigt som det för en politik som ger ökade utsläpp blundar för Sveriges möjligheter att lagra koldioxid på naturlig väg i de svenska skogarna.
FOTO: Gerd Johnsson-Latham
”Skogslandet”: en granskning av skogslobbyn
Journalisten Lisa Röstlund har gjort en ingående granskning av de aktörer som styr den svenska skogspolitiken. I reportageboken ”Skogslandet” lyfter hon fram röster från de stora skogsbolagen Sveaskog, kooperationer, Skogsstyrelsen, forskare och naturskyddsaktörer. Hon intervjuar också människor som bor i skogsmarker, bl a sådana som kalhuggits och visar på konsekvenserna för rennäringen.
Sammantaget visar Röstlund vilket dominerande genomslag som ägarna av skog har på skogspolitiken och hur liten möjlighet andra haft att påverka den. Ett intressant exempel är den tidigare socialdemokratiske statsministern Göran Persson som på 1990-talet förde fram tankar om ett nytt, modernt grönt folkhem, men som senare som stor skogsägare och ordförande i Statliga Sveaskog drivit en politik inriktad på produktionsskogar med stora kalhyggen.
Röstlund visar också hur forskare på bl a SLU (Sveriges Lantbruksuniversitet) som anlitas av Skogsstyrelsen, liksom de skogsutredare som utses av staten helt anammar den syn på skogspolitiken som prioriterar produktionsskogar på bekostnad av klimathänsyn. Forskare med en annan klimatinriktad syn på skogen får ofta inga forskningsanslag och hämmas i sina karriärmöjligheter.
Hur ser skogen ut i dagens Sverige?
Dagens skogar täcker cirka 70 procent av landets yta. Det är mer skog än någonsin i vår historia och en följd av statlig politik med produktionsskogar och planteringar på numera igenvuxna betesmarker, från en tid innan människor flyttade in till städer och tätorter. (se t ex Gunnar Wetterbergs bok ”Träd”).
Hälften av skogen ägs av stora skogsbolag och stora skogskooperationer. Störst är statliga Sveaskog som vi alla äger tillsammans och som borde kunna styras av samhälleliga intressen, inte primärt av produktionshänsyn och avkastningskrav.
Privata skogsägare utgör ca 3 procent av befolkningen medan 97 procent av alla i landet alltså saknar egen skogsmark.
Som Naturskyddsföreningen visat nyttjas merparten av svensk skog kommersiellt och har kalhuggits, markberetts och sedan planterats med ett enda, ibland två trädslag (tall och gran). Sådan skog består för överskådlig framtid primärt av lika gamla och lika stora träd. Ett slags plantager.
Detta innebär ökad risk för brand, stormfällning, angrepp från granbarkborrar och sjukdomar. Och en hårdhänt jakt och avskjutning av älg som anses skadlig för tallbestånden. Sammantaget präglas skogsbruket alltför sällan av omsorg om jakt och natur så beklagligt nog ser vi kalhyggen och hur ett älskat fritidshus eller en jaktstuga plötsligt omges av kalhyggen.
Skogen och svensk självbild
Skogen framhålls ofta, både inom forskning och i litteraturen, som en del av vilka vi är i det här landet. Två ganska nya böcker om detta är David Thurfjells ”Granskogsfolk” och ”En lockton i ödemarken”. Skogen som bottenplatta återfinns också i Dan Anderssons och andras visor och dikter liksom hos Kerstin Ekmans och andra författare som framhäver människors kärlek till skogens dofter och ljud, liksom svamp, bärplockning och lugnet människor finner i vandringar i skog och mark.
Men i vår marknadsorienterade tillvaro ges dessa icke-mätbara tillgångar av skogen en alltmer undanskymd roll.
Ny skogsutredning ska ytterligare stärka ägarnas makt
Regeringen och SD har nu presenterat direktiv till en ny skogsutredning med fokus på produktionsskog som bidrar till fortsatt avmystifiering av skogen.
Avsikten är att bl a öka produktion och avverkning för biomassa, ta bort regelverken rörande miljö till förmån för skogsägarintressen och hitta undantag i EU:s skogs- och klimatpolitik som betonar klimathänsyn i svensk skogspolitik och skogsnäring.
Men redan nu kan avverkningarna i svensk skog öka eftersom virkespriserna är höga när ryska produkter inte längre finns på marknaden efter Rysslands brutala angrepp på Ukraina. Efterfrågan och virkespriser påverkas också av en politisk önskan att använda den produktionskapacitet som finns vid sågverk, massafabriker mm och hålla hjulen rullande i skogsindustrin.
Var finns politiker som står upp för alla som inte äger skog?
Flera forskare och sakkunniga som fört fram kritik av skogsägarnas inflytande, bland dem professor Sten B Nilsson, pekar på hur ämnet skogshushållning numera tycks ha försvunnit från kartan. Samma synsätt präglar forskare som Stig-Olof Holm.
Men få tongivande politiker har presenterat någon vision om en skogsnäring där klimatet fått en framträdande roll. Istället domineras synsätt och förslag av en ännu starkare äganderätt. Trots att en parallell skulle kunna dras till att alla svenska vattenresurser (sjöar, åar mm) är privat ägda men reglerade i lag för att säkra allmännyttan och miljöhänsyn för att förhindra skadliga utsläpp.
I demokratier och kunskapssamhällen med granskande journalistik och fri forskning borde det vara svårt för politiker att så hårt styras av en grupp aktörer. Men så är de ju avsevärt mer välorganiserade och resursstarka än de 97 procent av befolkningen som inte äger men älskar skog.
Om utsläppen och skogens roll som kolsänka
I dagens skogsbruk kalavverkar vi när träden fortfarande lagrar koldioxidMen kollagring i träden sker även när träden är äldre och mätningar visar att det gäller även i många trädarter som är 150 år gamla.
Det sammantaget verkligt oroande är som Naturvårdsverket redovisar att nettoupptaget har minskat i och med att skogsavverkningen har ökat: ”Det årliga nettoupptaget på skogsmark har varierat under perioden 1990 till 2022 och har i genomsnitt varit 48 miljoner ton koldioxidekvivalenter per år. För 2022 redovisas ett nettoupptag på knappt 38 miljoner ton koldioxidekvivalenter.”
En skog som liksom idag fångar in 150 Mton utsläpp utgör alltså ett i grunden helt avgörande verktyg för våra möjligheter att hantera klimatkrisen. Det hanteras dock inte som den resurs det är för klimatet.
I nådens år 2024, mitt i klimatkris och i en demokrati som Sverige, måste långsiktiga klimathänsyn och samhällsnytta ha företräde.
Gerd Johnsson-Latham och Roger Bydler, medlemmar i föreningen Klimatriksdagen.
Redaktör: Johan Schaar
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta redaktionen på red.manskligsakerhet@gmail.com.
Ge ett frivilligt bidrag till vår redaktion och stötta fler nytänkande perspektiv på säkerhetsfrågor! Swish: 123 383 91 31, Banköverföring: SEB 5215 – 1116611
Lämna ett svar