ANALYS Vilket ansvar har militära aktörer för klimatkrisen? Forskare från skilda världsdelar har nyligen bildat ett nytt nätverk som uppmärksammar den växande militariseringen i världen. Forskarna säger själva att det nya initiativet kan ses om ett av flera bidrag till att se till så att klimatfrågorna inte blir ”ett tyst offer” för krig och konflikter.
I mer än två decennier har såväl konfliktforskare som militära aktörer påvisat hur klimatförändringarna skapar miljöproblem som hotar staters inre och yttre säkerhet. Men en mycket begränsad del av forskningen har ägnats åt att analysera hur de militära aktörernas egen verksamhet påverkar klimatet. Den frågan står i centrum för det nya nätverket CEAN (”Conflict and Environment Academic Network”).
Nätverket har rötter i flera separata grupper av forskare. En ledande grupp är ”Conflict and environmental observatory”(Ceobs), en frivilligorganisation som startades i London 2018. Ceobs har publicerat en rad rapporter om militariserade konflikters påverkan på klimatet (https://ceobs.org/). Det finns ett tydligt ökande intresse för forskningsområdet. Det framgick när Oxford University i september i fjol genomförde den första internationella konferensen om militariseringens inverkan på klimatet: ”Military and Conflict GHG Emissions: From Understanding to Mitigation”.
Det nya forskningsnätverket bildades senare vid en konferens i San Fransisco i USA i december 2023. I sin programförklaring skriver aktörerna bakom det nya samarbetet att syftet är att ”etablera ett forum där forskare med olika inriktningar kan bryta ämnesgränser och stimulera nya tankesätt”.
Nätverket vill även samarbeta med olika frivilligorganisationer, journalister och enskilda utanför forskarvärlden som arbetar med frågor som rör militariseringens klimatpåverkan.
Militära aktörer har stort ansvar
I en artikel i brittiska Guardian om det nya nätverket skriver Ceobs ordförande Doug Weir att militariserade konflikter och militär verksamhet orsakar drygt fem procent av världens samlade växtgasutsläpp. Men siffran är en grov uppskattning eftersom de data som skulle behövas ännu inte lämnas ut av statliga eller militära instanser i flertalet stater. Hur betydelsefulla sådana data kan bli framgick vid den senaste internationella klimatkonferensen (Cop 28). Där presenterades en rapport som markerade ett antal kritiska lägen (tipping points) där även små förändringar kan få oöverskådliga konsekvenser. 200 forskare från 90 organisationer står bakom rapporten som pekade ut flera internationella aktörer, däribland militären, som ansvariga för omfattande utsläpp av växthusgaser.
En annan forskningsrapport mäter de klimatskador som åstadkoms av militariserade konflikter som det ryska anfallet mot Ukraina. Här uppskattar forskarna att de utsläpp som orsakas årligen motsvarar den samlade mängden utsläppen från en hel industrination som Belgien.
Väljer att inte bidra med fakta
Den internationella klimatkonventionen UNFCCC har ett regelverk som säger att medlemsstaterna ska rapportera utsläppsstatistik från olika verksamheter, bland dem den militära. Forskning som gjorts av Ceobs visar att många stater hittills valt att avstå från att bidra med sådana data. Doug Weir nämner i sin artikel i Guardian Natos rapportering som ett exempel på svårigheterna för forskningen. Nato har idag en metod för att räkna utsläpp, men man har ingen samlad redovisning från medlemsländerna. Dessutom har man medvetet uteslutit utsläpp från Nato-ledda operationer, utbildningsaktiviteter och övningar.
Redan före nätverkets tillkomst ställdes några företrädare för det militära etablissemanget mot väggen vid flera paneldiskussioner under det internationella klimatmötet Cop 88 i Doha. Ceobs-medarbetarna Ellie Kinney och Linsey Cottrell som besökte konferensen refererar diskussionerna i en blog (https://ceobs.org/always-money-for-war-reflecting-on-cop28/.
Pennsylvania University var huvudarrangör för ett panelsamtal med tema “Climate Geopolitics and the US Military”. Där presenterade två anställda inom USA:s militär ett antal problem som uppstår för militärapparaten till följd av de tilltagande klimatförändringarna. Som exempel nämndes behovet betydligt fler och kostsamma utbildningsdagar till följs av flera naturkatastrofer och fler insatser i Guatemala för att trygga tillgången till viktiga mineraler för en grön omställning inom den militära materialtillverkningen.
Kinney och Cotrell berättar att de argumenterade för att militären borde göra andra prioriteringar, framför allt att ta itu med sina egna utsläpp: ” När vi föreslog detta var talarna snabba med att försäkra oss om att dessa endast representerar en procent av USA:s totala utsläpp. Vi ifrågasatte hur säkra talarna var på detta, med tanke på att USA:s rapportering inte inkluderar hela den militära försörjningskedjan.”
Forskarna gör uppskattningen att utsläppen blir fem gånger högre om man räknar in hela denna kedja.
Tyst i slutdokumenten
Men även om flera paneler vid Cop 28 berörde sambandet mellan militariserade konflikter och klimatkrisen, omnämndes frågan inte i något av konferensens slutdokument (därför att ingen regering presenterade något förslag om detta). Kinney och Cotrell menar att nästa års internationella klimatmöte Cop 29 måste bli ett genombrottsår för att publicera de militära utsläppen: I takt med att allt fler får klart för sig omfattningen av dessa utsläpp ”kommer fler att trycka på för att man redovisar militariseringens inverkan på klimatkrisen”.
Ceobs menar att forskningen kan bidra med statistik som för in påverkan från militär aktivitet och militariserade konflikter i den internationella klimatkonventionen1. Kinney och Cotrell påpekar även att staterna har en chans att bidra till statistiken när man nästa år uppdaterar sina ”nationally determined contributions”. Dessa är varje lands åtgärdsplaner för att minska utsläppen. Planerna uppdateras vart femte år.
Vill motverka oljeaktörernas ”greenwashing”
Ett mörkt moln på himlen kan vara att Cop 29 äger rum i Baku i Azerbaijan. Erfarenheter från tidigare klimatmöten i oljeproducerande länder är att oljestater kan försöka utnyttja mötena för att ”rentvätta (greenwash) fossilbränsleindustrin, medan man samtidigt som gör upp affärer bakom stängda dörrar i syfte att öka produktionen”, skriver Kinney och Cotrell.
Ett av syftena med det nya forskningsnätverket CEAN är att motverka sådan “greenwashing” och även ren desinformation från de aktörer som håller inne med uppgifter om miljökonsekvenserna av de militära aktiviteterna.
- Klimatkonventionen, United Nations Framework on Climate Change (UNFCCC) är basen för det globala klimatarbetet. Konventionen är det internationella ramverket för åtgärder för att begränsa klimatförändringarna. Överenskommelsen har hittills godkänts av 195 parter (194 stater och Europeiska unionen) och trädde i kraft 1994. ↩︎
Jöran Hök, journalist och forskare, har undervisat på Södertörns högskola. Tidigare chefredaktör för Omvärlden.
Redaktör: Gerd Johnsson-Latham
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta redaktionen på red.manskligsakerhet@gmail.com.
Ge ett frivilligt bidrag till vår redaktion och stötta fler nytänkande perspektiv på säkerhetsfrågor! Swish: 123 383 91 31, Banköverföring: SEB 5215 – 1116611
Lämna ett svar