ANALYS, Den tidigare befrielserörelsen ANC (African National Congress) omvandlades till ett parti inför de första demokratiska valen i Sydafrika 1994. Partiet vann en jordskredsseger och har sedan dess suttit vid makten men successivt raserat sydafrikanernas hopp om demokrati och ett bättre liv under ett korrupt ledarskap. Nu tror många att ANC kommer förlora regeringsmakten vid valen i maj 2024.
Foto: Paul Saad.
Vad gick fel?
Efter valen 1994 var stoltheten och glädjen påtaglig bland alla de miljontals icke-vita som aldrig tidigare fått rösta. Apartheid var besegrat och ikonen Nelson Mandela kunde bli det nya demokratiska Sydafrikas första president.
Nu förväntade sig de svarta sydafrikanerna inte bara få sina röster hörda utan också kompenseras för alla de år de varit förtryckta. Deras ruckel skulle bytas ut till hus med el och rinnande vatten, deras barn skulle få en vettig utbildning, sjukhusen skulle öppnas upp för alla, på landsbygden skulle hälsostationer byggas upp och svarta skulle få meningsfyllda arbeten med rimlig lön. Visst, de flesta förstod att det skulle ta tid, men framtiden var ljus.
De första åren med ANC-styre var i hög grad inriktade på att bibehålla freden, försonas och nedmontera rasbarriärerna. Mandela själv visade upp sin övermänskliga förmåga att förlåta. För att stabilisera ekonomin och övertyga investerarna (inte minst de utländska), som fruktade att ANC skulle bygga upp ett planekonomiskt samhällsskick, bibehölls grundstrukturen inom den ekonomiska politiken.
Många var de interna kritikerna som ville att den ANC-dominerade regeringen skulle gå snabbare fram med reformer och statliga ingrepp. Behoven var ju enorma. Ett flertal omfattande ekonomiska planer utarbetades, men genomförandet var påtagligt bristfälligt. Även om vissa från den tidigare administrationen fick behålla sina tjänster utökades förvaltningen med många som saknade adekvat utbildning för jobb inom staten, myndigheterna och kommunerna. Detta blev en växande och allvarlig hämsko för landet. Jobben tilldelades inte dem som var bäst lämpade utan dem som stod de styrande närmast. Ett system (”patronage”) växte fram och satte sina klor i samhällskroppen.
Tillväxt och social service i långsam takt
Under resten av 1990-talet och början av 2000-talet växte ekonomin, sysselsättningstillfällen skapades och social service förbättrades. Men det skedde i ett alltför långsamt och ojämnt tempo. Besvikelsen tilltog och ersattes av ett ökat missnöje. Även om många fick det bättre förändrades inte levnadsvillkoren för det stora flertalet. Klyftorna i samhället vidgades samtidigt som ägandet och ekonomin förblev i de vitas händer.
Regler skapades för att få in fler svarta i ledningen för företag men var alltför krångliga för att kunna förverkligas. Resultatet blev att ett fåtal, dvs de med de ”rätta ” politiska kontakterna, gynnades och på ett sätt som skapade en liten ny svart överklass. Många svarta reagerade över att se sina nyrika gelikar klädda i det senaste modet körande omkring i ultramoderna bilar.
Samtidigt hade också en annan samhällssjukdom vuxit sig allt mäktigare, korruptionen. Den blev allt tydligare, från den enskilde polismannen till de högsta politiska nivåerna. När media avslöjade korruptionsaffärer, som inköp av försvarssystem och -materiel (inklusive JAS Gripen), och trycket blev för kraftigt, tillsatte regeringen olika undersökningskommissioner. Men när resultaten sent omsider offentliggjordes, var de oftast urvattnade och begravdes.
När sedan landsfadern och den nästintill helgonförklarade Mandela trädde tillbaka efter fem år förvärrades besvikelsen. Under Mandelas efterträdare, Thabo Mbeki, fortsatte man på den inslagna vägen med haltande ekonomisk tillväxt, stapplande reformverksamhet och ökande klyftor. Allt fler ifrågasatte den politiska elitens förmåga att förbättra levnadsvillkoren. ”Förstod de egentligen de umbäranden som sydafrikanen i gemen upplevde och hade de ett genuint intresse att förbättra situationen? Eller blev intresset av att bibehålla makten det allenarådande?”
Korruption och vanskötsel under Zuma
Den intellektuelle och utåt kylige Mbeki förlorade alltmer i popularitet och mer radikala grupperingar inom fackförenings-, kvinno- och ungdomsfalangerna inom ANC kunde tillse att den mer jovialiske och folklige tidigare vicepresidenten Jacob Zuma vann partiledarskapet i ANC 2007. Detta trots att han var anklagad för såväl korruption som sexuella övergrepp.
Med Zuma som partiledare och senare som landets president följde en systematisk plundring av statliga medel och egendomar. Honom närstående och lojala tilldelades de viktigaste samhällsposterna och lukrativa statliga affärskontrakt. En veritabel svågerpolitik växte fram. Bland de främsta fanns den indiska brödratrion Gupta som tilldelades ett stort antal affärsuppgörelser. De drog sig inte från att styra vilka ministrar Zuma skulle utse. Zuma var helt i dessa mäns händer.
De statliga bolagen plundrades finansiellt. Landets ekonomi försvagades rejält. Från en tillväxttakt på runt 5-6 procent i mitten av 2000- talet sjönk den till knappt 1 procent 2018. Landets internationella anseende blev alltmer solkat och utländska investerare avstod i allt högre utsträckning från att investera i landet.
Den försämrade ekonomin medförde att endast en av tre ungdomar fick jobb, att den tidigare dåliga samhällsservicen blev urusel, att kriminaliteten ökade och att alltfler sydafrikaner miste förtroendet för ANC. ANC som ursprungligen varit en befrielserörelse, som dragit till sig människor som kämpade för demokrati, mänskliga rättigheter och frihet, hade förvandlats till ett parti dit man inte sökte sig för att förverkliga de ädla idéerna utan för att berika sig själv.
Ramaphosa för svag för att bryta negativ trend
Zumas vanskötsel av landet ledde till att hans ställning blev ohållbar. Vid partivalen 2017 lyckades istället den aktade f d fackföreningsledaren och förmögne affärsmannen Cyril Ramaphosa få majoritet inom ANC. Men segern mot den Zuma närstående (ja, de var faktisk gifta tidigare) Nkozasana Dlamini-Zuma blev mycket knapp. ANC blev ett alltmer splittrat parti, något som Ramaphosa har fått leva med sedan dess. Det har försvårat möjligheterna för Ramaphosa att driva sin egen politik och bryta den negativa trenden.
Motståndarna stannade kvar inom partiet – att bryta sig ur låg inte i deras intresse. De skulle då förlora makten och inte bli kvar vid ”köttgrytorna”, vilket i allt större utsträckning var deras enda intresse för att involvera sig i politiken. Viss tillnyktring av den ekonomiska politiken ledde dock till en om än svag tillväxt.
Men nu nästan trettio år efter apartheids avskaffande, har förhoppningarna och tilltron till att ANC ska medverka till förbättringar grusats. Det har gett utslag i valresultaten. Från att två av tre sydafrikaner röstade på partiet 2009 fick ANC mindre än hälften av rösterna vid lokalvalet 2021.
Oppositionen försöker samverka
Den partipolitiska oppositionen till ANC har länge setts som splittrad och oförmögen att kunna axla regeringsinnehavet. Det största är Democratic Alliance (DA), som länge har fått runt 20 procent av rösterna. Partiets möjligheter att få fler röster begränsas starkt av att det fortfarande betraktas som ett ”vitt” parti, inte minst eftersom partiledningen främst består av vita liberala personer. Samtidigt har partiet ett tämligen gott rykte, då DA under många år styrt Kapprovinsen på ett tämligen gott sätt.
När ANC:s vältalige och karismatiske tidigare ledare för dess ungdomsparti, Julius Malema, slängdes ut ur ANC 2011 och därefter bildade partiet Economic Freedom Front (EFF), trodde man att det skulle attrahera missnöjda fattiga, inte minst arbetslösa unga. Trots sin populistiska framtoning och sitt spektakulära agerande verkar EFF inte locka många fler än var tionde väljare.
Vid lokalvalen 2021 framträdde en ny intressant trend. Ett antal nya partier, många ledda av framträdande personligheter, rönte framgångar på de mer ”etablerade” partiernas bekostnad. Därefter har Sydafrikas oppositionspartier inlett försök till samarbete och en allians under benämningen ”moonshot pact” har bildats.
Zuma startar nytt parti
I samband med att sydafrikanerna firade ”försoningsdagen” den 16 december basunerade Jacob Zuma ut att han nu startat ett nytt parti. Partiets namn är uMkontho we Sizwe, som betyder ”nationens spjut” och var ANC:s militära gren under befrielsekampen. Det är svårt att förstå att Zuma skulle ha något stöd, efter att han under sin tid som president raserade landet. Men så är fallet. Han har fortfarande stöd av många från zulu-folket och radikala missnöjda. Så troligen kommer han att kunna ta röster från tidigare ANC-anhängare.
Så mycket troligt är att ANC vid de allmänna valen 2024 inte når upp till hälften av rösterna och antingen tvingas frånträda regeringsställningen eller försöka samregera med andra partier, vilket var otänkbart för dess ledare när de anslöt sig till det allsmäktiga partiet. ANC är ju det parti som enligt Zuma skulle regera tills ”Jesus kommer tillbaka till jorden”. I stället lyckades ANC successivt rasera sydafrikanernas hopp om demokrati och ett bättre liv.
Kaj Persson, f.d. diplomat med över 40 års verksamhet i och om Afrika. Tidigare ansvarig för podden ”Mitt Afrika”.
Redaktör: Gerd Johnsson-Latham
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta redaktionen på red.manskligsakerhet@gmail.com.
Ge ett frivilligt bidrag till vår redaktion och stötta fler nytänkande perspektiv på säkerhetsfrågor! Swish: 123 383 91 31, Banköverföring: SEB 5215 – 1116611
Lämna ett svar