ANALYS Efter att Serbiens maktlystne president Aleksandar Vučić utlyst nyval gick den serbiska befolkningen till valurnorna den 17 december, för att än en gång mötas av en seger för Serbiens progressiva parti (SNS). Valet aktualiserar inte bara de utmaningar som demokratiförkämparna står inför, utan också de åtgärder som behövs både från den internationella och europeiska gemenskapen och från den inhemska motståndsrörelsen. Än är inte kampen för en demokratisering av Serbien över.
Det är början av december när jag besöker den serbiska huvudstaden Belgrad. Vädret är rått och kyligt, och över staden hänger den ständigt närvarande smogen från kolförbränning, stora avfallsdeponier, gamla fordon och dåliga värmesystem. Men i luften anas också det stundande valet till parlamentet och lokala fullmäktigen. På gatorna gör oppositionen sitt bästa för att lyckas pressa sig igenom informationsflödet och få en liten bit av uppmärksamheten i det offentliga rummet. Ändå är det Serbiens sittande president Vučić och hans vänner som syns på de allra flesta stora reklamskyltarna.
Och så händer det än en gång: Vučić, som själv kallade till nyval, och hans Serbiska progressiva parti (SNS) kniper makten från den lösa oppositionskoalitionen Serbien mot våld (SSP) med 47 procent av rösterna. Nyvalet motiverade Vučić med behovet av att säkra ett enigt Serbien i en orolig värld. Även flera oppositionspartier uppmanade till nyval efter att regeringspartierna och medierna – varav de allra flesta kontrolleras av regeringen – ska ha undvikit att närma sig den framväxande våldskulturen och de stora folkliga protesterna mot denna. På ett formellt plan är den serbiska presidentens makt relativt begränsad, men i verkligheten är hans ställning inom partiet fortfarande ohotad och således är hans politiska inflytande också vidsträckt. Partianhängare anser att Vučić bidragit till ordning och reda i landet, medan kritiska röster pekar på att styret blir alltmer auktoritärt.
Skakigt år för Vučić
2023 var dock inte ett enbart fördelaktigt år för Vučić och SNS. Serbien skakades av masskjutningar två dagar i rad i maj – en i en skola i Belgrad och en annan i närheten av orterna Mladenovac och Smederevo, något som är ovanligt i landet. Massakrerna triggade omfattande folkliga protestvågor och demonstranterna riktade skulden för det framväxande våldet mot Vučić och den politiska eliten, som inte sällan rör sig med hatpropaganda och annan våldsam retorik. Visserligen har Vučić själv hävdat att han ska arbeta för att ”avväpna” befolkningen och skärpa redan strikta vapenlagar efter de två masskjutningarna, något som ifjol tog sig uttryck i en amnestiperiod för de som lämnar in sina vapen. Vučić har också uttryckt att han vill sänka straffmyndighetsåldern från 14 år till det låga 12 år.
Ändå gick det vägen för Vučić och SNS igen på valdagen. Både oppositionen och internationella valobservatörer från bland annat OSSE noterade flera allvarliga händelser som stämplades som fusk – bland annat röstköp, valurnor som proppades med valsedlar och bosnienserber som bussades in för att rösta. Detta har SNS givetvis avfärdat. I samband med valrörelsen klagade oppositionspolitiker på att de utsattes för hat, hot och andra brott, samt på det extremt ogenomträngliga medieklimatet. Perioden efter valet präglades av demonstrationer i Belgrad som pågick hela december månad, där tiotusentals människor gick ut på gatorna dagligen för att kräva ett ogiltigförklarande av valresultaten. Kulmen skedde på julafton då ett försök att storma stadshuset gjordes och över 30 personer greps.
Civilsamhället hårt pressat
Serbien tampas alltså med en våldskultur som numera präglar både politiken och medborgarna. Och när man inte kan förvänta sig förbättringar för den mänskliga säkerheten efter det omstridda parlamentsvalet i december, får man dessvärre rikta blicken mot de hot som ett fortsatt SNS-styre kan utgöra.
Sedan SNS kom till makten 2012 och Vučić blev president 2017 har korruptionsnivån förvärrats och rättsstatsprinciperna försvagats. Det serbiska civilsamhället arbetar hårt för att granska den demokratiska tillbakagången samt SNS’ upplösande av politiska rättigheter och civila friheter, såväl som partiets hårda tryck på självständig media, den politiska oppositionen och civilsamhället självt. Men många organisationsmedlemmar och aktivister vittnar om förföljelse från både regerings- och myndighetshåll i form av fysiska och verbala attacker, samt juridiska processer som skadar organisationernas trovärdighet. 2020 klubbades till exempel en anti-terror-lag som gör det möjligt att tysta civila organisationer samt applicera stränga rapporteringskrav och ekonomiska straff för organisationer som får utrikesfinansiering. Från regeringshåll basunerar man via statligt kontrollerad media inte sällan ut anti-västerländska narrativ och desinformation – och smutskastar civila organisationer för deras utrikesförbindelser. 70 procent av Serbiens befolkning får sin dagliga information från regeringsvänlig media, som ger nästan allt utrymme – 98 procent – åt politiker som hörs tillhör SNS. International Federation of Journalists (IFJ) konstaterade efter ett besök i Serbien i april 2023 att landets oberoende journalistkår upplever sin största säkerhetskris på åratal. Så sent som i samband med valet i december lades bevis fram för att civila organisationer drabbats av statligt stödda cyberattacker med hjälp av militära spionprogram.
Motståndsrörelsen lockar mindre sympatiska deltagare
Det politiska våldet har alltså brett ut sig i Serbien sedan maktövertagandet av SNS. 2018 uppstod en stor proteströrelse mot Vučić sedan ledaren för ett mindre vänsterparti blivit misshandlad i samband med ett politiskt möte. SNS anklagades för att ha legat bakom attacken och gatuprotester, som samlade tiotusentals människor landet runt, hölls därefter varje lördag under hela 2019 och en bit in på 2020. Protesterna var bland de största aktionerna sedan millennieskiftet då motståndsrörelsen Otpor! och Bulldozerrevolutionen lyckades avsätta den jugoslaviska tyrannen Slobodan Milošević. Dessvärre lockade aktionerna mot Serbiens nationalistiska och diktatoriska styre också mindre sympatiska deltagare. Den stora klungan inkluderade den inofficiella ledaren Dragan Đilas, tidigare ordförande för Demokratiska partiet och borgmästare i Belgrad som var ökänd för fördrivande av romer med hjälp av våld och bulldozers. Dessutom slöt sig organisationer som den ultranationalistiska, antifeministiska och homofoba grupperingen Movement Dveri till den dåvarande motståndsrörelsen.
Historiska exempel kan fungera som inspiration
Den serbiska oppositionen och framför allt demokratirörelsen kämpar för att bemästra det politiska våldet och inskränkningarna i yttrande- och mötesfriheten. Och visst har man lyckats övervinna ett odemokratiskt styre tidigare; den tidigare nämnda ickevåldsamma motståndsrörelsen Otpor! växte bland studenter vid Belgrads universitet och lyckades vinna gehör hos en bred uppsättning samhällsinstitutioner, mobilisera deltagare från en mångfald av samhällsskikt och skapa aktioner med både kreativa och överraskande metoder. Det här resulterade i resiliens och sammanhållning i rörelsen, vilket gjorde att dåtidens diktatoriska styre – med ingen mindre än Vučić som informationsminister i regeringen – till slut gav vika.
I och med protesterna efter masskjutningarna i maj och valet i december är det tydligt att Serbien har potential och manskap för förändring. Vad man däremot inte har är gemensamma motiv för demokrati och rättvisa, något som krävs för att rubba status quo. Från internationellt håll – inte minst på initiativ av EU och västländerna – måste man knyta starkare band med Serbiens demokratiförkämpar, särskilt efter det kritiserade valet i december som nu riskerar att försena Serbiens inträde i unionen. Risken är annars att narrativ som motsätter sig EU och västvärlden blir än mer accepterad vardagsmat i landet. Det är klart skrämmande vad Vučić och hans styre kan komma att driva fram under några ytterligare år vid makten, men det är också just därför som civilsamhället behöver hjälp utifrån. Civila initiativ med fokus på demokrati och rättvisa är den sista livlinan när makter inifrån ständigt slår ner en positiv samhällsutveckling i Serbien.
Norah Lång är journalist, freds- och konfliktstudent vid Lunds universitet samt praktikant på nätmagasinet Mänsklig Säkerhet.
Redaktör: Gerd Johnsson-Latham
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta redaktionen på red.manskligsakerhet@gmail.com.
Ge ett frivilligt bidrag till vår redaktion och stötta fler nytänkande perspektiv på säkerhetsfrågor! Swish: 123 383 91 31, Banköverföring: SEB 5215 – 1116611
Lämna ett svar