Ett stort tack för det gångna året från redaktionen för Mänsklig Säkerhet! Vi önskar er alla, både skribenter och läsare, en riktigt GOD JUL och ett GOTT NYTT ÅR. Vi tar ledigt nu över helgerna, efter ett kort nyhetsbrev i morgon, men är tillbaka den 11 januari 2024 med en rapport från valet i Serbien. Ha det så bra och begrunda gärna några av de tips som redaktionen förmedlar, som rör både allvar och förströelse. Båda behövs i dessa tider.
ANDERS MELLBOURN:
Jag kan inte undvika att höra vad de säger, när jag trängs med några damer i övre medelåldern på väg ut från Bio Kaskad i Blackeberg.
– Det är alltid lyckliga slut i hans filmer, säger den ena.
– Ja, man kan bara önska att det skulle vara så i ens eget liv också, säger den andra.
Vi har sett Akis Kaurismäkis senaste film ”Höstlöv som faller”, ännu en skildring av udda och färglösa människor i utkanten av storstadslivet i Helsingfors. Som alltid långsamt och konstlöst berättat. Så beskrivet låter det kanske inte så lockande. Men salongen på förortsbiografen har varit välfylld med en publik som inte består av cineaster och finsmakare av festivalvinnarfilmer (vilket Kaurismäkis verk nästan alltid är).
Kanske ligger regissörens framgång och storhet just i det som de båda damerna säger. I misären och händelselösheten hittar Kaurismäki det djupt mänskliga. Kantstötta och ofullkomliga är människorna han skildrar alltid i grunden värda att älska. Och slutscenen till 50-tals- och jazzklassikern ”Les feuilles mortes”, ”Autumn leaves”, är måhända sentimental men mest äkta gripande och inger livsmod. Se den!
I Kaurismäkis film maler en transistorradio av 60-talsmodell något mystiskt nyheter från kriget i Ukraina hemma hos huvudrollen Ansa. I sin nya roman ”Skymning 41” skildrar Kjell Westö ett Finland direkt präglat av landets två egna krig med Sovjet under andra världskriget. I lanseringen av boken har Kjell Westö betonat att han först efter mycken eftertanke och lång vånda vågat sig på att berätta om dessa känsliga år i Finlands historia.
Som alltid hos Westö möter vi helt andra helsingforsbor än Kaurismäkis, den bildade svenskspråkiga övre medelklassen. Och visst är Westös huvudpersoner drabbade av krigets verklighet. Westö visar övertygande hur kriget nöter ned både karriären och kärleken för den tvivlande krigskorrespondenten Henry. Skådespelaren Molly och hennes kolleger förlorar männen i sina liv till kriget, samtidigt som också hennes karriär går i stå då steget från ung filmstjärna till mogen förstaaktris på scen inte blivit vad hon föreställt sig.
Den stora tidsskildringen av Finland i krig som läsaren hoppats på blir det ändå inte. Det är förstås hursomhelst mycket läsvärt och engagerande. Men det svåra krigsåret 1944, som Kjell Westö inte når fram till den här gången, och efterkrigstidens första tunga år med Finlands påtvingade inordning i vänskapspakt med den ryska fienden, vågar Kjell Westö förhoppningsvis ge sig på i en kommande roman.
GERD JOHNSSON-LATHAM:
Jag vill rekommendera några böcker om demokrati och rättsstat i en tid när dessa grundplåtar för ett fritt samhälle ifrågasätts, även på nära håll.
I sin lilla bok ”Postdemokrati” hävdar Colin Crouch (Daidalos 2011) att ekonomisk jämställdhet är en förutsättning för en väl fungerande demokrati. Om inte människor har rimligt lika villkor och åtnjuter likartad respekt så kommer ekonomiskt starka grupper att kunna driva en politik som gynnar dem själva och deras egna kretsar (t ex företagare). Crouch visar hur demokratin var som starkast i västvärlden efter andra världskriget när alla behövdes och medverkade i sina länders försvarsansträngningar. Det stärkte insikten om alla människors rätt till medborgarskap och delaktighet och gynnade politisk uppslutning i Västeuropa kring rätten till goda välfärdstjänster och en stark stat. Ett antal decennier senare utmanades denna politik av starka marknadsaktörer och företagsintressen. Crouch pekar på hur de nya vindarna innebar att människor omvandlades från medborgare med rättigheter till kunder. Vilket ledde till en urholkning av demokrati och inflytande när politik ersattes av s k marknadskrafter. Det skedde när demokratin levererat ökat välstånd och ekonomin utvecklats mot ett alltmer tjänstebaserat samhälle. Det gjorde, menar Crouch, att partier som socialdemokraterna i Sverige och andra länder tappade sin sociala bas – industriarbetarna. Istället lockades väljarna alltmer av individuellt inriktade plånboksfrågor. Under 2000-talet växte dock insikten om att marknadsaktörerna inte fungerat bra och likvärdigt för alla. Klyftorna har växt inom länder och marknadsaktörerna tillhandahåller varken god service i glesbygden eller god utbildning. Den möter inte heller komplexa klimatutmaningar och energibehov. Enligt Crouch har detta sammantaget gjort att väljare tappar tilltron till traditionella partier och söker sig till populistiska partier.
I boken ”The people vs democracy” diskuterar statsvetaren Yacha Monk demokratins kris men framhåller ändå hur historien tröstande visar hur demokratiska krafter kan organisera sig för att stärka demokratin och den ekonomiska utjämning som är grundläggande för människors makt och inflytande. Monk belyser framväxten av auktoritära partier och politiker som Donald Trump som föraktar kompromissande där olikheter kan komma till tals och minoriteter respekteras. (Segra eller dö, som SD:s chefsideolog uttrycker det.)
Åsa Wikforss pekar i sin bok ”Filosofiska klarlägganden i en grumlig tid” på hur fakta och vetenskaplig metod inte är politiska åsikter utan verktyg för att särskilja sanning från påståenden. Hon visar hur högerpopulister medvetet sprider lögner och katastrofbilder för att skapa misstro mot kunskap för att istället framhålla känslor och det de själva kallar ”sunt förnuft” (= egna åsikter). Sociala mediers explosionsartade tillväxt sedan 2010 har gett enorm skjuts åt högljudd högerpopulism och plakatpolitik världen över. Wikforss beskriver hur SD konsekvent utnyttjat detta bl a genom sin trollfabrik ”Granskning Sverige” och Facebook-sidor som ”Politiskt inkorrekt” och ”Valfusk”. I valet 2018 spred dessa siter genom s k botar mångdubbelt fler budskap än traditionella medier och då rena lögner om exempelvis arbetslöshet bland invandrare. Extremismen gynnades därefter ytterligare av pandemin som gav näring åt systemskadliga konspirationsteorier och misstro mot etablerad kunskap. Forskare har visat att högerpopulister sällan ensamma blir politiskt dominerande – om de inte får draghjälp av andra partier, som nu i Sverige, menar Wikforsss. En Säpo-rapport om högerextremismens lögner och faror begravdes snabbt efter påtryckningar från SD. Innebörden i begreppet ”demokrati” urholkas f ö nu allvarligt av såväl alliansen som socialdemokraterna, som på direkta frågor inte ifrågasätter Erdogan som demokrat i det segdragna spelet om svenskt Nato-medlemskap. Trots att inget demokratiinstitut i världen definierat Erdogan som demokrat.
Wikforss varnar för autokraternas tålmodighet och målmedvetna arbete med att steg för steg i grunden förändra rättsstaten. Forskningen visar hur demokratier dör långsamt.
Men det finns motgift.
LOTTA SCHÜLLERQVIST:
”Ett ord för blod” av Faysa Idle (Lind&Co) är en stark berättelse om en värld som vi vanligen bara möter i form av upprörande rapporter från gängkrigens värld. Faysa Idle har vuxit upp i Tensta mitt i utanförskapets skoningslösa samhälle, där kvinnornas, systrarnas och mödrarnas röster mycket sällan gör sig hörda. Hennes berättelse därifrån borde alla ta del av.
JOHAN SCHAAR:
Den här gången vill jag dela med mig av ett antal nyligen inköpta men ännu olästa böcker som uppfordrande tittar på mig. Att dom är så många just nu beror delvis på en USA-resa under hösten och det sedvanligt besök på Kramers i Washington.
Här är listan med några ord om vad som lockat mig till inköp:
Baumgartner av Paul Auster, som sent i livet låter den änkling som är huvudperson reflektera över minnen och livet i ensamhet. I förra boken Bloodbath Nation granskar Auster korthugget och med återhållen vrede vapenvåldets och masskjutningarnas hemland.
I Collision of Power berättar Martin Baron, dvs den tidigare chefredaktören för Boston Globe som förevigades i filmen Spotlight, om hur tidningen avslöjade hur katolska kyrkans skyddade präster som begått sexuella övergrepp mot barn. Den nya boken handlar om Barons tid som chefredaktör för Washington Post under en period då Jeff Bezos blev ägare och Donald Trump president. WP dokumenterade presidentskapet genom att varje dag räkna Trumps lögner och vilseledande uttalanden, till slut 30 573 under de fyra åren.
Tremor, en ny roman av Teju Cole, den nigeriansk-amerikanske författaren och fotografen, som i Open City följde sin huvudperson, nigeriansk student i psykiatri, vandra i och beskriva det New York som uppenbaras för den med blick för rasismen och slaveriet i den fördolda staden.
Justice on the Brink, av Linda Greenhouse, New York Times rättsreporter, om den långsiktiga, och framgångsrika, republikanska strategin att ta över Högsta Domstolen för att genomföra en djupt reaktionär agenda.
Och sist men inte minst A Day in the Life of Abed Salama, av Nathan Thrall, den amerikansk-judiske tidigare analytikern för International Crisis Group, bosatt i Jerusalem. En palestinsk skolbuss på utflykt krockar och fattar eld. De skadade och döda barnen förs till sjukhus på olika sidor av den gräns som skiljer den ockuperade Västbanken och det annekterade östra Jerusalem och Israel. Färgen på föräldrarnas id-kort avgör om de kan ta sig till olika sjukhus och hitta sina barn. Barnen och deras föräldrar lever i en Kafka-lik samhällsordning som många funnit inte kan beskrivas som något annat än apartheid.
Kanske någon av MS’ läsare som letar efter något att läsa inför helgerna kan låta sig lockas av min hög med olästa böcker.
JÖRAN HÖK:
”Mitt älskade Ryssland”.
På redaktionsväggen hos den frispråkiga ryska tidningen Novaja Gazeta hade man satt upp en mindre anslagstavla med fotografier. Bilderna föreställde mördade reportrar. Anslagstavlan säger något om riskerna med att arbeta som undersökande reporter i det allt mer despotiska Ryssland. Och till sist fick lögnarna, mutkolvarna, gangstrarna och girigbukarna som de ville: runan skrevs för den frispråkiga Novaja Gazeta i Moskva (1993-2022).
Elena Kostiutjenko är av de journalister som arbetade vid Novaja Gazeta med den orädda Anna Politiskajas som förebild. Kostiutjenko höll själv på att bli offer för repressionen när hon det sista året på redaktionen skrev om det ryska anfallskriget mot Ukraina. Med förgiftningssymptom flydde hon slutligen till Berlin. Där har hon samlat en del av sina reportage och personliga hågkomster i boken ”Mitt älskade Ryssland” som nu även utkommit i svensk översättning (Ersatz förlag 2023).
Kostiutjenko arbetade inte enbart med traditionell undersökande journalistik. Hennes insats bestod till stor del av skildringar av de ryska medborgarnas vardagliga slit och elände men också om solidaritet och medmänsklighet. Som bäst är hon i flera socialreportage från barnhem och internat. Ett kapitel i boken liknar en thriller. Där skildras det nästan omöjliga motståndet mot den arroganta makten hos anrikningsverket Nornickel i norra Sibirien när tusentals liter råolja förgiftat vattendrag och sjöar i närområdet. Berättelsen om utsläppet och kampen mot brottslingarna visar att det även finns anständiga medborgare och sprickor i muren i det gravt kleptokratiska landet.
Boken har också mer personliga skildringar. Kostiutjenko skildrar hur hon käftar med sin egen mor när mamman fallit för den statliga televisionens friserade version av folkupproret i Kiev 2014. I ett annat avsnitt skildrar hon medkänslan och kampandan på den egna redaktionen, där hon arbetade i sjutton år.
”Mitt älskade Ryssland” är ett urval av texter. Kostiutjenko är ingen analytiker, men i samhällsreportaget kan man läsa samhällskritiken invävt i den redovisande texten. Jag saknar emellertid en kommenterande text, gärna från förlaget, om hur urvalet gjorts och Novaja Gazetas roll för samhällsdebatten i Ryssland. Men detta till trots ger boken en rad gripande och högst läsvärda nedslag i en ofta dyster rysk vardag.
TORBJÖRN LODÉN:
I sin memoarbok Struggling for Democracy in Hong Kong: My Story (Sydney: Aurora House, 2023) ger professor Joseph Cheng utifrån sina personliga erfarenheter en utförlig beskrivning av arbetet för ett demokratiskt Hongkong alltsedan 1960-talet och fram till idag. Joseph Cheng (född 1949), som för det mesta skriver sitt namn Joseph Yu-shek Cheng, var under flera decennier en av de ledande statsvetarna i Hongkong men lever nu i exil i Nya Zeeland. Han har både teoretiskt och praktiskt politiskt spelat en central roll i Hongkongs demokratirörelse. Jag vill varmt rekommendera denna bok som har alla förutsättningar att bli ett standardverk om utvecklingen i Hongkong.
Tips nummer två: Hans Blix, A Farewell to Wars: The Growing Restraints on the Interstate Use of Force. Cambridge: Cambridge University Press, 2023.
NORAH LÅNG:
Mitt kulturtips för julledigheten är i ljudform och stavas ”Sökarna” – en podcast som hade premiär i våras och produceras av föreningen Valv. I varje avsnitt möter programledaren Eric Schüldt en ny välkänd gäst som får berätta om sina upplevelser av Gud, andlighet, längtan, livsmening och självaste existensen. ”Sökarna” är som en kokong där man som lyssnare får möjlighet att ladda ny energi för ökad empati och solidaritet så att man bättre kan möta den svåra världen igen. Men även på ett högre plan befäster podden både lyssnandets och samtalets kraft; hur vi kan skapa förståelse och förändring genom berättande, i en sfär där våra skillnader och fördomar inte längre är lika avgörande.
Avslutningsvis kommer här redaktionens dagsaktuella tips om Lotta Schüllerqvists bok ”Marnas hemlighet – berättelser från Gaza” (Atlas 2010), där det Gaza som skildras nu är helt utplånat: hotellet Marna House, det arkeologiska museet, konserthallen, fiskrestaurangerna nere vid stranden liksom stora delar av storstaden Gaza City.
Lämna ett svar