REFLEKTION Den grova gängbrottsligheten har länge dominerat politisk debatt och driver på och motiverar hårdare tag. Krafttagen mot gängbrottsligheten ingår i ett bredare paradigmskifte som påverkar och förändrar liv och säkerhet i Sverige. Den ledande aktören är SD, som dagens mest strategiska och långsiktigt tänkande agendasättare. Under sitt landsmöte 23 – 26 november kan SD, med vind i seglen, ta ytterligare steg och uppnå fler politiska mål.
Sverigedemokraterna har varit drivande i kampen mot gängvåldet, där hänsynslösa mord och skadegörelse också massivt drabbat oskyldiga. Våldet måste stoppas, resolut och på bred front, för att stävja hot mot mänsklig säkerhet. Det är nödvändigt att agera med kraft efter decennier av naivitet och underlåtenhetssynder och det finns bred politisk uppslutning kring strängare straff, övervakning och internering, även av unga brottslingar.
Åtgärderna mot gängbrottsligheten har inriktats på tvångsmedel som avlyssning utan brottsmisstanke, skärpta straff för olaga hot och utpressning. Nu förbereds skärpta straff för grovt vapenbrott, hantering av explosiva varor – liksom anonyma vittnen, visitationszoner, vistelseförbud, minskad sekretess mellan myndigheter samt upprättandet av ungdomsfängelser. Antalet fängelseplatser ska ökas kraftigt och polisen får ökad tillgång till andra myndigheters databaser. Regeringen har dessutom gett i uppdrag åt polisen och försvaret att samarbeta för att bekämpa gängbrottsligheten som regeringen beskriver som systemhotande. Uppdrag till Polismyndigheten och Försvarsmakten att intensifiera sitt samarbete – Regeringen.se
Men risken finns att dagens hot mot människors säkerhet nu byts mot andra hot.
De skarpa åtgärder som fått framträdande utrymme i Tidöavtalet, liksom i regeringsförklaring, budget och politik generellt, jämte kraftiga resurstillskott till polis och kriminalvård ritar om kartan. Tonvikten läggs på straff och kontroll medan mindre uppmärksamhet ägnas åt förebyggande insatser i skolor och genom socialtjänsten.
Men både opposition och allmänhet vill se en tvåbent strategi (dvs två tankar i huvudet samtidigt) med både straff och stöd till regioner och kommuner, i syfte att få unga kriminella invandrarpojkar att integreras bättre i samhället. Underbetyget till regeringen – 70 procent missnöjda med brottsbekämpningen – Nyheter (Ekot) | Sveriges Radio
Många av åtgärderna kan vara nödvändiga idag – men bör inte permanentas
Framöver, när gängbrottsligheten förhoppningsvis hanterats, finns risk för att repressiva åtgärder i ett fortsatt polariserat Sverige kan utnyttjas mot helt andra grupper än gängbrottslingar.
Det skulle kunna gälla fackliga aktörer som uppmanar till sympatistrejker, individer och grupper som vägrar medverka i angiverilagar, minoriteter som protesterar mot assimileringskrav. Liksom politiska aktörer och kulturarbetare som uttrycker åsikter som avviker från majoritetsuppfattningar. Det skulle också kunna riktas mot kvinnor som inte primärt vill se krafttag mot hedersvåld utan bekämpning av alla former av våld mot kvinnor liksom av inskränkningar i aborträtten.
Därför bör frihetsinskränkningar inklusive lagar om anonyma vittnen och visitationszoner inte permanentas utan införas restriktivt med tidsbegränsningar, under korta prövotider.
SD driver och sätter skickligt agendan
Sverigedemokraterna har länge varit pådrivande i brottsbekämpningen – men bara när det gäller gängvåld och kriminalitet bland invandrare. Däremot går besvärande nog annan brottslighet, bl a ekonomisk, under radarn.
SD har flaggat för ännu hårdare straff för gängbrottslingar, exempelvis livstid för 13-åringar. Den moderata migrationsministern Maria Malmer Stenergard driver också en hårdför agenda och förordar utvisning av människor enbart p g a att de uttalat sig på ett sätt som enligt henne skulle tyda på ”bristande vandel”.
Men mer ingår i agendan för paradigmskiftet än integrations- och kriminalpolitiken.
Tidigare aviserade förändringar (som numera alltid kallas ”reformer”) genomförs eller planeras nu, mestadels åberopande budgetära skäl och medelsbrist. Det gäller exempelvis neddragningar inom public service, minskat stöd till folkbildning och studieförbund, mindre pengar till kultur samt nya regelverk som, enligt SD:s rättspolitiske talesman Tobias Andersson, ska begränsa finansieringen av socialdemokratisk politisk opposition.
En gemensam nämnare för all denna verksamhet som fått eller ska få minskade resurser är att den rör verksamheter och arenor för samhällspolitisk diskussion, frågor som kännetecknar en livskraftig och engagerande demokrati (se Sverker Sörlin i DN 2023-09-23: Slakten på folkbildningen är en skam för Liberalerna).
SD har det vassaste, mest strategiska politiska upplägget i dagens Sverige
Redan i förhandlingarna med Tidöavtalet tog SD initiativet och fick kraftigt genomslag för sin politik i frågor om brottsbekämpning, invandring och klimat.
En avgörande förhandlingsframgång var också att partiet trots genomgripande inflytande i politiken fick behålla rollen som politisk opposition och därmed slapp ansvarsutkrävande. SD utnyttjar också skickligt avtalets skrivning om att parterna inte ska kritisera varandras företrädare – något alliansen ängsligt efterlevt men SD konsekvent brutit mot (senast Jessica Stegrud i angreppet mot Fredrik Reinfeldt).
SD har alltså styrt agendan i de inledande faserna av mandatperioden och tankarna går till Hedi Frieds varningar för hur genomgripande samhällsförändringar ofta inletts stegvis, nästan omärkligt.
SD:s mål – att omstöpa land och folk
SD:s övergripande, dominerande mål är att slå vakt om den gemensamma nationella identiteten, med gemensamhetsskapande traditioner, baserad på naturliga gemenskaper som familjen och nationen. Principprogrammet 2011 hade ett hårdare tilltal än det mer sofistikerade program som presenterades 2019. År 2011 lyfts mer hur målet inte primärt är att bekämpa islam och muslimer utan att skapa en friktionsfri Nation och ”Ett Folk”.
Även 2019 års principprogram genomsyras av bejakandet av det SD kallar ett folkhem med ”gemensam identitet och samhällets inre solidaritet”. Men dagens polarisering i Sverige tyder knappast på att omstöpningen mot en ”gemensam identitet” skulle kunna genomföras på frivillig basis.
SD åberopar ”folket” och ”folkstyre” – men anser att begreppen är problematiska eftersom flera olika ”folk” bor i staten Sverige. En hörnsten är därför något SD kallar ”gemensam nationell och kulturell identitet”. Statens gränser ska ”sammanfalla med Nationens utbredningsområde”, vilket som bl a Björn Söder påpekat utesluter dem som SD inte anser tillhör ”nationen”.
SD säger sig vilja ”undvika samhällssplittring och hotande klasskrig”. Demokrati definieras som att majoriteten styr och ses som ett verktyg för att ”stärka gemenskapen och minska konflikterna inom nationen”. Begreppet minoritetsskydd nämns inte alls.
Familjen och nationen lyfts konsekvent fram som ”trygghetsskapande” hörnpelare. Kvinnor och män ska ”komplettera varandra” eftersom skillnaden mellan könen anses vara ”större än vad ögat kan se”.
SD:s människosyn är auktoritär, begränsande – och tråkig
I programmet 2011 framhålls att SD:s mål om en ”Nation” kräver underordning av individerna och att ”det är politikens uppgift att ta hänsyn till och balansera motstridiga intressen” som individuell frihet och kollektiv samhörighet. Den som inte uppvisar ”lojalitet” mot nationen ska kunna uteslutas och fråntas sina rättigheter (para 5). Dessa skrivningar finns dock inte i 2019 års program. Men möjligen lever tankarna vidare.
”Kultur och identitet” beskrivs genomgående som om de vore entydiga begrepp och kulturen som något fostrande. SD motsätter sig mångkultur och kulturimperialism. Men deras motstånd riktas mot islam – aldrig mot den amerikanska kulturpåverkan som genomsyrat vårt land i ett århundrade, genom musik, jeans, hamburgare, pizzor och filmer.
SD kallar sig ”Sverigevänner” men är en gren av en global auktoritär rörelse
De män som primärt företräder SD liknar i tal och handling andra aktörer i en global auktoritär och ofta anti-demokratisk rörelse, där bl a valresultat förkastats. I denna krets återfinns Donald Trump, Victor Orban, Jair Bolsonaro, Narendra Modi, men också Vladimir Putin och Irans mullor. Oavsett religion och ”kultur” delar de samma värden som rör nationens storhet, krav på ”lojalitet” och motvilja avseende de stora framsteg som trots allt gjorts för att stärka kvinnors rättigheter och valmöjligheter globalt sett (inte minst i abortfrågan).
Vad kan vi vänta framöver?
Klimatet, EU, Ukraina och säkerhet: SD:s frontlinjer nu rör bl a klimatet och relationen till mellanstatliga organisationer som EU. Frågorna hänger ihop eftersom EU drivit en framsynt klimatpolitik och har fattat gemensamma beslut om utsläppsminskningar. SD:s ungdomsförbund ”Ungsvenskarna” förordar utträde ur EU och Jimmie Åkesson beklagar nu inför EU-valet i juni 2024 att unionen begränsar svenskt självbestämmande.
Isolationismen är oroväckande och farligt, särskilt som Europa nu måste stå starka tillsammans mot Ryssland. Och stötta Ukraina och därmed oss själva och vår demokrati. SD däremot går en annan väg och har istället riskerat svensk säkerhet genom sitt islamhat och uppmaningarna att ”bränna hundra Koraner.” Dessutom hotas svensk säkerhet av politik som ignorerar klimatförändringarna.
Slutligen: I korten framöver ligger gamla krav från SD att ändra svensk grundlag. Flera ledamöter motionerade direkt efter valet 2022 i riksdagen om att i grundlagen ”säkra svenskheten”. SD har också motionerat om att beslagta asylsökandes ägodelar och SD-kvinnorna vill i en motion inskränka aborträtten från dagens 18 veckor till 12.
Sammantaget kan SD:s landsdagar i Västerås 23 – 26 november 2023 ha mycket på sin agenda som påverkar framtiden för oss i Sverige.
Gerd Johnsson-Latham, chefredaktör för nätmagasinet Mänsklig Säkerhet
Redaktör: Lotta Schüllerqvist
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta redaktionen på red.manskligsakerhet@gmail.com.
Ge ett frivilligt bidrag till vår redaktion och bidra till fler nytänkande perspektiv på säkerhetsfrågor! Swish: 123 383 91 31, Banköverföring: SEB 5215 – 1116611
Lämna ett svar