ANALYS Sverige är på väg att bli medlem i Nato. Detta förändrar förutsättningarna för svensk säkerhetspolitik. Men även dennas historiska rötter kommer givetvis att påverka argument och beslut under de närmaste åren och måste därför få uppmärksamhet.
Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg med Sveriges statsminister Ulf Kristersson i Stockholm den 24 oktober 2023. Foto: Nato
Startsträckan
Alliansfrihet, preciserat som ”alliansfrihet i fred, syftande till neutralitet i krig” har sedan de första åren efter andra världskriget varit en av Sveriges utrikespolitiska principer – ”i alla fall på papperet” som det heter i en del aktuella kommentarer. Genom anslutningen till Natos PFP (Partnerskap för fred) och en rad samarbeten, gemensamma övningar och krig har Sveriges militära kapacitet till stora delar redan vuxit samman med Natos. Detta har jag tillsammans med Daniel Finnbogason dokumenterat i den alternativa Nato-utredningen (2016).1
Behandlingen i Sverige av förslaget till en FN-konvention om att förbjuda kärnvapen (förkortad TPNW, FN-beslut 2017) gav ytterligare bekräftelse på att Nato indirekt (och möjligen också direkt) spelade en roll för Sveriges – för många internationella bedömare – överraskande beslut att varken underteckna eller ratificera TPNW. Det negativa beskedet 12 juli 2019 var väntat men innebar en tydlig motgång inte bara för civilsamhällets organisationer utan även för utrikesminister Margot Wallström, som avgick kort tid därefter. Frågan om kärnvapen återkommer jag till.
Det internationella förloppet efter kriget mellan Ryssland och Georgien 2008, samt Rysslands annektering av Krim 2014 och dess proxy-krig i östra Ukraina påverkade den svenska opinionen. I första hand aktualiserades en förstärkning av det svenska militära försvaret, i andra hand framstod en anslutning till alliansen Nato som ett reellt alternativ. Den senare ståndpunkten omfattades tydligt av de borgerliga oppositionspartierna M, L och KD men behandlades undvikande av regeringspartiet S.
Rysslands invasion i Ukraina 24 februari 2022 ledde till ännu en tydlig åsiktsförändring såväl bland riksdagspartierna som i den allmänna opinionen. Frågan fick en mycket snabb behandling med föga tid för eftertanke. Dagens Nyheters Björn Wiman sammanfattar så här: ”Vladimir Putins krig förändrade världen också i Sverige. En brådstörtad och intellektuellt undermålig Nato-debatt drev oss rakt i armarna på en turkisk diktator” (DN 1 januari 2023).
Sverige ansökte tillsammans med Finland om medlemskap i Nato i maj 2022. Turkiets och Ungerns bifall saknas fortfarande när detta skrivs.
Ändrade villkor kräver en ny svensk linje
Det har sagts, särskilt i samband med en del ärenden inom EU, att Sverige ofta försöker vara ”bäst i klassen”. Vi ska inte bara följa regler och överenskommelser utan verkligen leva oss in i dem, tro på dem, göra organisationens själ till vår. När vi blir medlemmar av Nato krävs en annan och mer självständig hållning.
Säkerhetspolitiken måste innefatta aktivt stöd för fredlig konfliktlösning.
Utgångspunkten, som framgår av den korta historiken ovan, är att Sverige har fått nya ramar för det militära handlandet. Dessa är viktiga och förändrar mycket. Men de är varken tvingande eller särskilt relevanta för andra aspekter av vår säkerhets- och utrikespolitik. Vi måste nu energiskt driva våra intressen och svenska säkerhetspolitiska värderingar: undersöka vilka frihetsgrader som återstår och vilka nya som kan skapas. Sveriges politik har paradoxalt nog förutsättningar att, nu när Nato-frågan är ”löst”, bli mer aktiv och framtidsinriktad än den har varit de senaste åren. För detta finns flera starka skäl. Här är de två av dem som rör vår bild av oss själva respektive omvärldens förväntningar.
- Den korta debatten och det snabba beslutet i Nato-frågan har gjort många svenskar arga, oroliga eller uppgivna. En stor folkmajoritet i vårt land står fortfarande för fred och gemensam säkerhet och vill bygga vidare på dessa värderingar. Våren 2022 blev en triumfatorisk tid för ”militära experter, upprustningslobbyister, upprymda ledarskribenter” (Göran Greider). Den segrande ja-sidan har nu en särskild skyldighet att lyssna in och ta hänsyn till de argument och farhågor som aktualiserades i debatten. Risken finns att en djup klyfta annars permanentas mellan ”Nato-vänner” och ”fredsvänner”. Om inte den överbryggas kommer Nato-projektet att bli skadligt för Sverige och svensk demokrati.
- Sverige har fortfarande gott rykte internationellt som fredsnation, brobyggare och nedrustningspådrivare (även om varken energi eller resultat varit särskilt imponerande under det senaste decenniet). En sådan profil har ett mycket starkt stöd både i befolkningen och inom de politiska partierna. I internationell press uttrycks förvåning över Nato-inträdet, och där dras inte sällan slutsatsen att ”den svenska linjen” nu är död. Vi bör med all möjlig kraft visa att den är i hög grad levande. Vi har något viktigt att bidra med, även inom Nato.
Av dessa två skäl behöver vi en respektfull debatt och en samsyn om politiska åtgärder. En renässans för svensk fredspolitik i den anda som grundlades av Östen Undén och Alva Myrdal på 1960-talet kan vara ett gott ögonmärke. Den har haft brett politiskt stöd och präglat svensk utrikespolitik i många decennier. Det är värt att påminna om artikel 1 i Natos stadga som innebär en oreserverad accept av FN:s principer om fredlig konfliktlösning:
”Parterna förbinder sig i enlighet med Förenta nationernas stadga att lösa eventuella internationella tvister i vilka de är parter med fredliga medel på sådant sätt att inte internationell fred och säkerhet eller rättvisan äventyras samt att i sina internationella förbindelser avhålla sig från hot om och bruk av våld på ett sätt som är oförenligt med Förenta nationernas ändamål.”
Nato för militär avskräckning – säkerhet är mycket mer
Utgångspunkten för Sveriges medlemskap är att Nato är en militär försvarsallians. Det är en sådan vi ansluter oss till. Att tala om detta som ett enormt stort steg är därför delvis missvisande. Vår militära avskräckningsförmåga har under en tid varit svag, men är sedan flera år under uppbyggnad. Att den nu kombineras med Natos är redan på gång och inte så omskakande att vi behöver tappa proportionerna. Vi ska lojalt fullgöra våra militära åtaganden som Nato-medlem. Samtidigt är säkerhet en mycket bredare fråga. I säkerhetspolitikens olika dimensioner kan vi behöva söka andra samarbeten än med Nato (t ex med nordiska och/eller baltiska länder, eller EU; se även nedan) och arbeta efter våra egna värderingar och traditioner.
Vi bör förhålla oss kallsinniga om Natos ledare USA gör anspråk på exceptionell hänsyn till sin egen tolkning av vad som är alliansens legitima intressen. Detta kunde bland annat gälla att Nato – om USA så önskar – ska agera ”out of area” (utanför Europa och Nordamerika).
Något liknande gäller tidigare Sovjet- eller Warszawapakts-länders (historiskt begripliga) fientliga hållning till Ryssland: denna bör vi inte reservationslöst ställa upp på. Det kommer säkert även i framtiden att förekomma glidningar som Nato-medlemmen Turkiet både nu och tidigare ägnar sig åt. Allt sådant måste bemötas genom att vi håller fast vid vad Nato är för oss: en militär försvarsallians.
Demokratisk offensiv?
Innebär vårt Nato-medlemskap att vi ansluter oss till en solidarisk (global?) offensiv för den demokratiska styrelseformen och demokratiska ideal? I synnerhet under det senaste året har den tolkningen ofta förts fram, inte minst av nyomvända Nato-förespråkare. Men till denna paroll bör vi – inte bara för retorikens skull – förhålla oss skeptiska, av minst två skäl.
Nato är en försvarsallians och som sådan (enligt artikel 5) skyldig att försvara både sina demokratiska och odemokratiska medlemmar vid militärt angrepp. Decennier av storpolitik visar dessvärre många exempel på att USA och dess allierade militärt stöttat odemokratiska regimer, och på ensidigt valda grunder försökt ändra regimerna i andra länder. Detta är inte platsen för att rikta kritik mot sådant, men Sverige ska inte delta i skönmålningar och dubiösa historietolkningar. Att stötta eller införa demokrati med militära maktmedel har nästan aldrig lyckats.
Det andra skälet är att Sverige länge och på flera olika sätt verkat för demokratisk anda och kompetens i många länder. Vi har stöttat demokratiutveckling med betydande bidrag, inte minst inom utvecklingsbiståndet. För att förverkliga sådana ambitioner har vi utvecklat egna starka traditioner och en fungerande professionalism. En samverkan med Nato om ”demokratibygge” torde i många fall bli en belastning.
Kärnvapen
Kärnvapen användes i krig för första och enda gången i augusti 1945. När deras oerhörda destruktiva och omänskliga verkan hade blivit allmänt känd har en växande världsopinion krävt att dessa vapen avskaffas. Sedan egna svenska kärnvapen avförts från agendan under 1960-talets början har ansträngningar för att avskaffa kärnvapen, förbjuda provsprängningar och förhindra spridning av klyvbart material varit en central punkt. ”I Sverige är det närmast självklart att säga nej till kärnvapen. Svensk diplomatis stoltaste insatser i mer än 50 år har varit att bidra till folkrättsliga förbud mot och begränsningar av massförstörelsevapen” skrev Anders Mellbourn (Mänsklig Säkerhet 22 januari 2019).
Nato som organisation räknar med kärnvapen som grundläggande element i sin försvarsstrategi. Att Sverige nu kommer att bli medlem är djupt problematiskt i förhållande till våra tidigare ställningstaganden. I förberedelser och kommentarer från ”ansvarigt” håll har kopplingen mellan Nato och kärnvapen tonats ner eller helt förtigits.2
Men den nya situationen vidgar också handlingsutrymmet. Sverige kommer att ha full insyn i Natos kärnvapenplanering, och har möjligheter att där och i andra Nato-organ hävda en nedrustningslinje, tillsammans med nordiska länder och kanske några till. Den globala nukleära ordningen är i kris: endast några få avtal är fortfarande i kraft (ett av dem är icke-spridningsavtalet NPT). Stora ansträngningar måste göras för att återetablera en transparent ordning, baserad på åtminstone ett minimum av tillit. I detta kan Sverige och likasinnade länder komma att spela en viktig roll – förutsatt att den politiska viljan finns.
Nordisk samverkan
När Sverige och Finland blivit medlemmar av Nato kommer de fem nordiska länderna alla att tillhöra samma allians (Danmark, Norge och Island har tillhört Nato sedan bildandet 1949).
Ett redan fungerande samarbete och en samsyn i utrikespolitiska och globala frågor kan då förtydligas och föras fram, även inom Nato. Om länder som omfattar 15 procent av Natoländernas befolkning och har erkänt kompetenta företrädare gör gemensam sak kan detta få stor betydelse för Natos inriktning. Sådan samverkan staterna emellan bör betraktas som självklar, inte minst i kärnvapenfrågan. Potentialen att påverka alliansen kan avsevärt stärkas om också civilsamhällesorganisationer (som FN-föreningar, kyrkor, fredsrörelser, ungdoms- och kvinnoorganisationer) och forskare etablerar tätare samarbete inom Norden, med tonvikt på fred och gemensam säkerhet.
- Hans Blix m fl: Sverige, Nato och säkerheten. Celanders förlag, Lund 2016, sid 156-170. I denna utredning används termerna de små stegens tyranni och inkrementalism för att karaktärisera denna utveckling. ↩︎
- Ett exempel är det så kallade värdlandsavtalet mellan Sverige och Nato, som undertecknades på hösten 2014 och bekräftades av riksdagen våren 2016. Varken i avtalet (MoU) eller i Försvarsdepartementets PM inför riksdagsbehandlingen nämns kärnvapen med ett enda ord. ↩︎
Lars Ingelstam, f d professor i teknik och social förändring, tidigare chef för Sekretariatet för framtidsstudier, har publicerat flera arbeten inom området säkerhet och fred. Texten, här redigerad, hämtad från hans bok Fredspolitiska perspektiv (Kristna fredsrörelsen 2023).
Redaktör: Gerd Johnsson-Latham
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta redaktionen på red.manskligsakerhet@gmail.com.
Ge ett frivilligt bidrag till vår redaktion och bidra till fler nytänkande perspektiv på säkerhetsfrågor! Swish: 123 383 91 31, Banköverföring: SEB 5215 – 1116611
Lämna ett svar