Skäl till förtvivlan

REFLEKTION Krig förebådar vanligen förändring, ändå har Israels tidigare krig inte åstadkommit verkliga framsteg mot fred. Den 10 oktober, tre dagar efter Hamas attack mot södra Israel, reflekterade den palestinske författaren och juristen Raja Shehadeh över israelers och palestiniers framtidsutsikter.

Foto: Al Jazeera/CC

Vi väntade på rörmokarna som hade lovat komma tidigt lördag morgon till vårt hus i Ramallah, när nyheten om Hamas överraskningsattack mot Israel dök upp. Det var två personer som kom. Den yngre kunde inte sluta titta på videoklippen som Hamas lade ut på nätet. Jag såg hans leende varje gång ett nytt visades, med beväpnade palestinier som rev ner murar och grindar som inhägnat Gaza under de gångna sexton åren. En oundviklig eufori uppstår när fångar varhelst dom kommer ifrån bryter bojorna och flyr sitt fängelse.

Den äldre av de två var dystrare och kunde koncentrera sig på sitt arbete. Han jämförde det som hände i Israel med en actionfilm. Men i en film byter skådespelarna om och de döda reser sig upp och borstar av sina kläder när skjutandet har upphört. Men inte här. Varje dödad israel och palestinier är en för mycket. Så här långt (den 10 oktober, övers anm) har åtminstone 900 israeler och över 750 gazabor gått förlorade, många av dem civila och barn. 

Rörmokaren var något decennium yngre än jag. Liksom jag hade han levt igenom flera krig och uppror. Ändå var vi överens om att denna senaste djärva attack inte liknande något som vi tidigare upplevt. Det visar både att inga israeliska befästningar kan hålla tillbaka förtryckta palestinier för evigt, och att israeler aldrig kommer att vara säkra så länge de håller 2,3 miljoner människor inlåsta på en yta av 45 kvadratkilometer och befolkningen på Västbanken instängda i enklaver omgivna av judiska bosättningar. Tragedin är att, i avsaknad av en verklig politisk opposition, så kommer den nuvarande högerregeringen inte att lyssna till någon av dessa uppenbara slutsatser.

*

Alla vi som bor på ockuperat område har känt hur spänningen de senaste sex månaderna har ökat när bosättare oavbrutet begår brottsliga angrepp på palestinska civila på Västbanken och uttrycker en allt större aptit på vår mark. De begränsar sig inte längre till de 62% av området som Israel gör anspråk på – det som kallas område C – utan tränger in på områden som Osloavtalet stipulerade skulle falla under den Palestinska Myndighetens direkta kontroll, som området nära staden Nablus. Så mycket ger Israel för de avtal man undertecknade med sin motståndare.

Det fanns andra skäl till förtvivlan. Belägringen av Gaza tycktes oändlig och de 4 499 palestinska fångarna i israeliska fängelser hade fått se ministern för nationell säkerhet, Itamar Ben-Gvir, verka för att utplåna deras få och efter stora ansträngningar uppnådda rättigheter. Ett stort hot för många troende palestinier var också de långsamma men ihärdiga ansträngningarna av fanatiska israeler att utföra sina ritualer i Al-Aqsa-moskéen i Jerusalem, islams tredje viktigaste plats. Det fick oss att känna att det inte fanns något heligt kvar som vi kunde hävda som vårt. Det var denna utveckling som gav Hamas anfall dess namn: Aqsa-översvämningen.  

Israel gav inte längre palestinierna några löften, hur bräckliga dom än varit, om en framtida lösning på konflikten. Fredsprocessen var döende; Israel kände sig säkert genom att “hantera konflikten” och bevara delningen mellan Gaza och Västbanken. Den nuvarande regeringen har gjort det fullständigt klart att Israel gör anspråk på hela det geografiska Palestina som sitt eget. Bara två veckor före anfallet stod Netanyahu i FN och tillkännagav, som det uttrycktes i ett pressmeddelande, att ”Israel kan bli en bro av fred och välstånd och bana väg för ett nytt Mellanöstern”. Han visade en karta över regionen där Palestina var utplånat. ”Vi får inte ge den palestinska staten veto mot en fredsprocess”, sa han.

Israeler borde ha vetat att våld bryter ut när människor inte har något hopp och inga andra möjligheter. Det var till Hamas fördel att den israeliska regeringen arrogant avvisade risken att dess uppträdande som överlägsna herrar över palestinierna kunde framkalla en sådan reaktion. När desperata israeler i samhällena i söder ropade på hjälp kom inget svar under flera timmar då armén grupperats om för att skydda bosättarna på Västbanken när de firade Sukkot, Lövhyddohögtiden, och for fram mot palestinska bybor. 

Det är troligt att Netanyahu hade hoppats på ett krig. Kanske kan detta verkligen tillfälligt skydda honom från de protester som svept över Israel de senaste månaderna. Allmänheten kommer att mobiliseras för att rädda landet – nu är tid att enas snarare än att göra uppror. De protester och demonstrationer mot regeringen som planerats utanför Jerusalem Security Conference på tisdagen ställdes förutsägbart in. Men Netanyahu är väl medveten om att detta anstånd är kortvarigt. En attack av den här skalan under hans styre skulle ha lett till hans avgång, men så länge kriget mot Gaza fortsätter blir han kvar. Kanske försöker han visa handlingskraft inför israelerna genom att trappa upp vedergällningen i förhoppningen om att vinna tid.

Nu får Netanyahu och hans försvarsminister, Yoav Gallant, utökade befogenheter, och palestinierna, vare sig dom finns i Gaza eller på Västbanken, har anledning att oroa sig för att det i dessa extremisters händer kan komma ännu värre tragedier än tidigare. ”Fienden kommer att få betala ett pris som aldrig förr”, sa Netanyahu på lördagen. ”Vi är i krig och kommer att segra”. Senare hotade han med att förvandla Gaza till en ”övergiven ö”.

Sedan attackens första dag har Israel bombat Gaza, trots att Hamas håller åtminstone 150 israeler gisslan på okända platser över hela Gazaremsan. Igår rapporterade Hamas att fyra ur gisslan hade dödats av bomber – om detta är sant är ännu okänt – och hotade att avrätta andra om Israel åter genomförde oannonserade attacker mot civila i enklaven. Gisslans familjer kan mycket väl komma att sätta tryck på militären att dämpa repressalierna, men Israels armé kommer säkert finna ett sätt att fortsätta och döda tusentals stridande och civila, så som skedde under det fullskaliga kriget för nio år sedan. Israels deklaration att man kommer att upprätta en ”total blockad” av enklaven – ”det kommer inte att finnas någon el, ingen mat, inget bränsle, allt är stängt”, sa Gallant – var bara en krigsförbrytelse. Båda sidor, i sitt urskillningslösa dödande av civila, begick också andra besinningslösa krigsbrott.

Kommer Israel att segra? Krig förebådar vanligen förändring. Ändå har den här regionens tidigare krig inte åstadkommit några verkliga framsteg mot fred. Israel har fortsatt att hävda att man inte har någon partner för fred, snarare än att verka för en sådan. Mahmoud Abbas, den Palestinska Myndighetens ledare, som konsekvent har motsatt sig väpnat motstånd och återkommande frågat efter en förhandlingslösning, förringades nyligen av en ledande israelisk företrädare i Netanyahus närhet som kallade honom ”Ramallahs borgmästare”.

Det finns ett slags självbedrägeri i Israels beslutsamhet att bara verka för hämnd mot Hamas snarare än fred med palestinierna. När han tillkännagav belägringen av Gaza, som skapar ett oerhört lidande bland civilbefolkningen, sa Gallant att ”vi slåss mot mänskliga djur”. Men det går aldrig att förgöra palestinierna eller tvinga dem att ge sig av. Det borde vara uppenbart för israelerna att vi är här för att stanna, och som min far, Aziz Shehadeh, konstaterade efter att hela livet verkat för fred, så kommer den enda verkliga segern med ömsesidigt erkännande och självbestämmande. 

Raja Shehadeh, palestinsk författare och jurist som bor i Ramallah på Västbanken. Artikeln publicerades först på engelska den 10 oktober i New York Review of Books.

Redaktör och översättare: Johan Schaar

Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta redaktionen på red.manskligsakerhet@gmail.com.

Hjälp! Nätmagasinet Mänsklig Säkerhet har ebb i kassan. Vi vänder oss därför till läsare och andra som vill stödja vår ideella oberoende analyserande journalistik.

Vi ber om bidrag, en slags ”prenumerationsavgift”, om 200 kronor eller mer. Föreningen Klimatriksdagen fick in 80 000 kronor genom crowdfunding i vintras. Kan de kan väl vi?

Swish- och kontonummer finns högst upp på sidan. Alla bidrag mottages med stor tacksamhet!