REFLEKTION Konflikter kring vattenresurser har ibland bidragit till väpnade attacker. Men dialog kring gemensamma vattenresurser kan också användas för att bygga fred, särskilt om det internationella samfundet går in med resurser och medling. Bo Jerlström skriver här om egna erfarenheter av fredsbyggande kring Jordanfloden, processer som syftade till att främja både utveckling och fredlig samexistens mellan jordanier, israeler och palestinier.
Yitzhak Rabin, Bill Clinton och Yasser Arafat vid Osloprocessen 1993. Foto: Vince Musi / Vita Huset
Alltsedan tidernas begynnelse har Jordanfloden gett liv åt öknen i Mellanöstern. Den är regionens viktigaste sötvattenslag som livnär 16 miljoner människor med betydelse för bevattning, elproduktion, fiskodling samt för industrier och hushåll. Floden följer en lång del av gränsen mellan Jordanien i öster och Israel respektive ockuperade Västbanken i väster. Utnyttjandet av dess sjunkande vattentillgångar har länge varit en konfliktorsak mellan dessa tre parter. Motsättningarna förstärks av att både judar, kristna och muslimer anser floden och dess vatten som heligt.
Osloprocessen som inleddes 1993 var en milstolpe i konflikten mellan Israel och Palestina. Dess syfte var att skapa ett ramverk för framtida relationer mellan parterna och förhoppningsvis leda fram till en tvåstatslösning. En viktig utgångspunkt var att söka politisk avspänning och fred genom ekonomiskt samarbete med tydliga ömsesidiga fördelar.
Tidigt växte tankarna fram om att bilda en regional utvecklingsbank för Mellanöstern och Nordafrika (”MENA- Bank”) med det övergripande målet att bidra till fred, stabilitet och utveckling i regionen. Den skulle fungera som de redan existerande regionala utvecklingsbankerna i Latinamerika, Afrika och Asien men dessutom med särskild inriktning på projekt där två eller fler parter samarbetar.
Den svenska regeringen var starkt pådrivande i Osloprocessen och såg med stort intresse på bildandet av en utvecklingsbank i regionen. Med lång erfarenhet av internationella förhandlingar och som ansvarig för de multilaterala utvecklingsbankerna inom UD gavs jag uppdraget som svensk förhandlare. Samtidigt fick jag mandat från UD och Finansdepartementet om att driva en aktiv och konstruktiv svensk roll i förhandlingarna.
Några förslag med svensk prägel var bland annat (1) inrättandet i banken av en utrednings- och rådgivningsfunktion om finansiella och legala frågor rörande projektutveckling och (2) en utbildnings-och träningsfunktion för juniora experter från regionen inom bland annat miljöfrågor. Båda dessa funktioner avsåg att utveckla banken till ett respekterat kunskapscentrum i regionen grundat på saklighet, kompetens och erfarenheter (best practices) från bland annat Sida och de andra utvecklingsbankerna.
Mena-Bank kom snart att ses som en konkret symbol för framsteg i fredsprocessen. Desto viktigare ansågs det vara med ett brett medlemskap. Men medlemskap var kostsamt. En ”rimlig” svensk kapitalandel beräknades kunna uppgå till mellan 120-580 miljoner kronor. Från svensk sida var utgångspunkten därför att banken primärt skulle verka för en privatsektorledd tillväxt i regionen, baserad delvis på finansiella resurser från oljestaterna. Samtidigt ville vi se att en fond med gåvomedel inrättades för insatser i Gaza och Västbanken.
En anda av optimism och vilja till kompromisser präglade förhandlingsarbetet med möten i snabb följd i en rad huvudstäder som Kairo, Jerusalem, Amman, Washington, Paris, London, Rom och Moskva. Förhandlingarna inriktades främst på institutionella finansiella frågor om bankens kapitalstruktur, utlåningsvillkor, personalpolicy med mera. Förhandlingarna fokuserade också på projektmodeller anpassade för insatser i svåra projekt med hög konfliktnivå där den ”neutrala” banken kunde ha en roll med dess kombination av expertkunskap inom olika sektorer och stora finansiella resurser.
Olika politiskt präglade ”hot spots” identifierades, varav Jordanfloden och utnyttjandet av dess knappa vattenresurser kom högt på listan. Det gällde bland annat nya kostnadseffektiva metoder för droppbevattning, rening och återvinning av avloppsvatten, reservoarer för höga vattenflöden och för regnvatten, invallning av bevattningskanaler, introduktion av mindre vattenberoende grödor. Utifrån bankens själva idé skulle experter inom ”water management” från alla tre direkt inblandade parter tillsammans utveckla förslag till tekniska, ekonomiska, ekologiska och sociala projektlösningar.
Ungefär samtidigt som MENA-banken var färdigförhandlad 1996 sköts Israels premiärminister Yitzak Rabin ihjäl av en israelisk extremist. Därmed dog Osloprocessen. Det gjorde också förhoppningarna om en regional utvecklingsbank i Mellanöstern.
Bo Jerlström, Tidigare ambassadör i UD
Redaktör: Gerd Johnsson-Latham
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta redaktionen på red.manskligsakerhet@gmail.com.
Hjälp! Nätmagasinet Mänsklig Säkerhet har ebb i kassan. Vi vänder oss därför till läsare och andra som vill stödja vår ideella oberoende analyserande journalistik.
Vi ber om bidrag, en slags ”prenumerationsavgift”, om 200 kronor eller mer. Föreningen Klimatriksdagen fick in 80 000 kronor genom crowdfunding i vintras. Kan de kan väl vi?
Swish- och kontonummer finns högst upp på sidan. Alla bidrag mottages med stor tacksamhet!
Lämna ett svar