ANALYS Oron för att stater skulle börja kriga om vatten har avfärdats sedan länge. Men nyligen utbröt faktiskt två mellanstatliga väpnade konflikter till synes om utnyttjandet av gränsöverskridande floder. Vad låg bakom? Innebär klimatförändringarna nya risker? Kan särskild vattendiplomati spela en konstruktiv roll?
Helmandfloden. Foto: Wikimedia Commons
Två krig om vatten
Vid två tillfällen 2022 bröt väpnade mellanstatliga konflikter ut längs floder – mellan Kirgizistan och Tadzjikistan om utnyttjandet av vatten längs icke fastställda gränser mellan länderna, och mellan Iran och Afghanistan om Helmandfloden. I båda fallen krävdes mänskliga förluster, allvarligast I Kirgizistan och Tadzjikistan, där dussintals dödades och ca 200 000 påverkades. Många tvingades fly undan striderna.
Dessa konflikter utspelades samtidigt som världen upplevde den ena extrema väderhändelsen efter den andra. Floder i Centralasien och Afghanistan föds från glaciärer som smälter under sommarhalvåret. Nu minskar de i storlek p g a stigande temperaturer, samtidigt sker avsmältningen allt tidigare på året med stor inverkan på jordbrukets vegetationscykler.
Är klimatförändringarna orsaken?
Det finns en oro för att klimatförändringarna ska öka risken för väpnade konflikter. Ökad konkurrens kring minskande vattentillgång och andra naturresurser nämns ofta som potentiella utlösande faktorer. Ett helt forskningsområde har uppstått under de senaste 10-15 åren där man undersöker kopplingen mellan extremväder och väpnat våld. Många av dessa studier har ägnats åt historiska statistiska samband mellan extremt väder och konflikter. Vad kan man då säga om de två händelser som presenteras här? Har klimatförändringarna bidragit till det väpnade våldet? Kommer sådana konflikter att bli vanligare när klimatkrisen förvärras? Om så är fallet – vad kan vi göra för att förebygga och minska riskerna? Vilken roll kan vattendiplomati spela, dvs användningen av diplomatins redskap i konflikter om vatten, med målet att lösa eller lindra dem till förmån för samarbete, regional stabilitet och fred?
När det gäller den större frågan om klimatrelaterade konfliktrisker så står det mest uttömmande svaret att finna i den senaste, sjätte rapporten från IPCC 2022. Där sammanfattas kunskapsläget: ”Medan icke-klimatrelaterade faktorer dominerar som orsak till inomstatliga konflikter har i vissa regioner extremt väder och klimathändelser haft en liten negativ effekt på deras längd, allvar och frekvens, men det statistiska sambandet är svagt.” Det visar på risken att använda ett deterministiskt och förenklande förhållningssätt när höga temperaturer, torka och översvämningar skylls för att vara huvudorsaker till konflikter, och bortse från politiska, sociala och ekonomiska intressen och spänningar. I ett medieklimat som söker sensationer och dramatik ser vi detta ske. Vi bör därför vara skeptiska när vi hör uttryck som ”klimatkrig” och ”klimatflyktingar”, särskilt som auktoritära ledare ibland utser klimatet till syndabock för att undslippa ansvar för egna katastrofala beslut och åtgärder.
Mindre statistik, fler fallstudier
Det innebär inte att det inte kan finnas fall där konfliktnivån är så hög att ytterligare påfrestningar orsakade av extremt väder kan få vågskålen att tippa över från spänning till våld. Men risken är att ett enkelspårigt sökande efter vad klimatförändringarna kan leda till gör att man förenklar beskrivningen av ett fenomen så att det leder till en förutbestämd slutsats, på bekostnad av möjligheten att hitta rätt medel för att minska konfliktrisker. Forskarna börjar alltmer inse att statistiska studier av stora historiska datamängder inte ökar vår förståelse för klimatrelaterade konfliktrisker och ännu mindre att kunna uppskatta framtida risker. Mer lovande ansatser är fallstudier och en mix av kvantitativa och kvalitativa metoder för att klarlägga komplexa och dynamiska samspel mellan sociala och biofysiska faktorer, där mänskligt agerande är en svårförutsägbar och kritisk faktor.
Om bevisen för att klimatförändringar leder till konflikter är svaga så är det omvända förhållandet desto säkrare, dvs att våldsamma konflikter gör människor och samhällen mer sårbara för klimateffekterna. Människor som tvingats fly från våld lever under prekära omständigheter med liten förmåga till klimatanpassning.
Ogenomtänkt klimatpolitik ökar sårbarheten
Spänningar som har med klimatet att göra kan också uppstå när investeringar I fossilfrihet och klimatanpassning görs isolerat, utan bedömning av den potentiella risken för en sårbar befolkning. Bevisen är starka för att sådan felanpassning särskilt påverkar redan marginaliserade grupper och minskar deras förmåga att hantera klimatförändringar och andra kriser. Den gröna omställningen kan förväntas öka investeringarna I vattenkraft och dammar. Det väcker till liv den långa historiska erfarenheten av ”fördrivning, förstörelse, diskriminering, fara och beroende”, om den görs utan hänsyn till de som saknar röst och inflytande och som riskerar att utsättas för tvångsförflyttning och övergrepp. En rättvis omställning kräver att de som berörs kan påverka beslut och att kostnader och vinster delas jämlikt. Maktstrukturer och det politiska utrymmet avgör om omställningen blir rättvis och fredlig.
Vattenkonflikter med djupa rötter
Hur påverkar då dessa perspektiv vår förståelse av de väpnade konflikterna mellan grannar som beskrevs inledningsvis? I båda fallen handlar det om kontexter med en historia av mellanstatlig spänning och ibland öppen och våldsam konflikt. För att förstå den roll omtvistade vattendrag spelar måste vi se till dessa spänningars ursprung. Det leder oss till iakttagelsen att tillfälliga eller återkommande konflikter om delade och gränsöverskridande vattenresurser vanligen är resultatet av djupt rotade politiska och sociala faktorer, snarare än det omvända: ”Utnyttjande och förvaltning av vattenresurser är oundvikligen underordnade politiska processer”.
Arvet från Sovjetunionen
Kirgizistan och Tadzjikistan är tidigare sovjetrepubliker som blev självständiga under det tidiga 1990-talet. Nästan halva gränsen mellan de två länderna odefinierad, vilket inte hade så stor betydelse när båda var del av Sovjetunionen. I många fall har samarbete kring markanvändning över gränsen fortsatt. Men båda länderna strävar efter att stärka nationen och den nationella identiteten vilket har underblåst spänningar kring vatten och andra naturresurser. Under de senaste 10 åren har bortåt 150 sådana – ibland våldsamma – episoder ägt rum. Det återstår många olösta post-sovjetiska tvister av detta slag. Den Kollektiva Säkerhetsavtalsorganisationen (CSTO), med sju tidigare sovjetrepubliker som medlemmar, saknar mekanismer för att lösa mellanstatliga tvister. Tadzjikistan stödjer Ryssland i kriget mot Ukraina medan Kirgizistan är neutralt, vilket fått vissa analytiker att se rysk inblandning i konflikten mellan de två länderna.
Talibanstyret har hydrologiska konsekvenser
Sammanstötningarna mellan iranska och afghanska gränsvakter i maj i år utlöstes till synes av en dispyt över rätten till vattnet i Helmandfloden. Iran anklagar Afghanistan för att ha brutit mot avtalet om flodens utnyttjande från 1973. Den nya talibanregeringen strävar efter att kontrollera bevattning och vattenkraft för att stärka sitt styre. Tidigare afghanska regeringar anklagade Iran för att ge stöd åt väpnade grupper längs floden för att förhindra dammbyggen och annan utveckling. Det sanktionsutsatta Iran har blivit mer beroende av Helmandfloden för bevattning på grund av lång torka, men också genom en ohållbar förbrukning av sina egna naturresurser, inte minst vatten. Det shiitiska Iran erkänner inte den nya talibanregimen och insisterar på att en representativ regering bildas, där också den stora och förföljda shiitiska Hazara-minoriteten finns med.
Konflikter skapar klimatkatastrofer, inte tvärtom
Slutsatsen är att klimatförändringarna leder till ett mer intensivt och mindre förutsägbart hydrologiskt kretslopp. Torka och översvämningar blir allt vanligare och prövar länders hållbara och gemensamma utnyttjande av delade resurser. Med ökande spänningar, som troligen kommer att uppstå, är det tydligt att de har sitt ursprung snarare i oförenliga politiska projekt än i vattenutnyttjande. Mellanstatliga dispyter kring gränsöverskridande vatten leder i sig knappast till väpnat våld. Konfliktlösning kan alltså inte reduceras till vattendiplomati, men måste ta sig an den bredare kontext som skapar spänningar. Men vad vi med säkerhet vet är att den befolkning som drabbats av de två konflikterna som beskrivits här nu är sämre rustade för att hantera de påfrestningar klimatförändringarna innebär.
Johan Schaar är medlem i Mänsklig Säkerhets redaktion. En engelsk version av artikeln publicerades i samband med Sloveniens återkommande konferens Bled Strategic Forum som i år ägde rum 27-28 augusti.
Redaktör: Gerd Johnsson-Latham
Vill du skriva en text där du kommenterar, diskuterar eller kritiserar detta inlägg? Kontakta redaktionen på red.manskligsakerhet@gmail.com.
Hjälp! Nätmagasinet Mänsklig Säkerhet har ebb i kassan. Vi vänder oss därför till läsare och andra som vill stödja vår ideella oberoende analyserande journalistik.
Vi ber om bidrag, en slags ”prenumerationsavgift”, om 200 kronor eller mer. Föreningen Klimatriksdagen fick in 80 000 kronor genom crowdfunding i vintras. Kan de kan väl vi?
Swish- och kontonummer finns högst upp på sidan. Alla bidrag mottages med stor tacksamhet!
Lämna ett svar