ANALYS Det talas mycket om att dagens världsordning under amerikanskt ledarskap är utmanad och hotad. Men kanske är hoten överdrivna? Kanske är hoten större när det gäller mänskliga rättigheter och de rättsstatsprinciper som stärkts under decennier av stabilitet, fred och växande välstånd? Ett välstånd som gynnat den rika delen av mänskligheten – men övergett världens fattiga i det väst kallat periferi.
Aldrig tidigare i historien har ett land dominerat hela världen på samma sätt som Förenta Staterna i modern tid. Dominansen har varit politisk, ekonomisk och militär och bl a bottnat i kontroll av the global commons: hav och rymd, jämte ekonomiska och politiska föreställningar om världen. Detta belyses av Stephen G Brooks och William C Wohlforth i det fullmatade maj-juni-numret 2023 av tidskriften Foreign Affairs. Författarna markerar också hur USA stärkts av nära samverkan med majoriteten av världens rikaste länder.
Författarna pekar på hur tidigare multipolaritet, som rådde innan dagens regelbaserade världsordning upprättades efter andra världskriget, innebar stor instabilitet med krig och mänskligt lidande. De femhundra åren före 1945 utbröt krig vart tionde år, när stater genom ständigt skiftande allianser sökte utvidga sin makt. (Dick Harrisons ”Fienden” om svensk-ryska relationer genom historien bär syn för sägen: Gustaf III bekrigade först Ryssland men sökte sedan allians med Katarina den stora för att angripa Polen och Danmark – länder Sverige från tid till annan både fört krig mot och haft som allierade.)
Alliansbyggandet bottnade i den realpolitik som bl a Tim Marchall belyst i ”Geografins fångar”. Geografins fångar och geopolitik (manskligsakerhet.se)
Utmanarna Kina och Ryssland
Utmanaren idag är främst Kina som på bara 70 år gått från att vara ett utfattigt krigshärjat land till en regional supermakt med globala ambitioner.
Kina, liksom förr Sovjetunionen, utmanar USA:s hegemoni och dagens unilaterala världsordning, främst via handel men också med en brutal auktoritär politik och militär upprustning.
Belt and Road Initiative, (BRI) som är en del i Kinas ”Community of Common Destiny Future for Mankind”, manifesterar Kinas ambitioner att genom långivning och kontroll över vägar, järnvägar och hamnar vidga inflytandet i Asien och ända in i sydöstra Europa.
Att Kina varit framgångsrikt framgår bl a av att landet nu är största handelspartner för 120 av världens länder enligt Brooks och Wohlforth.
Det av Kina initierade Shanghai Corporation Organisationen (SCO) firar nu 20 år och i SCO har Kina knutit till sig partners, bl a Ryssland, i syfte att utmana USA. Liknande tankegångar ligger bakom sammanslutningen BRICS, Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika.
Medan utmanarna av den rådande världsordningen hittills mest agerat med ekonomiska medel och öppen kritik i FN mm av mänskliga rättigheter har situationen skärpts genom Rysslands fullskaliga, brutala invasion av Ukraina och hoten mot Moskvas ”nära utland”.
Europa som, med undantag för Balkankrigen på 1990-talet, levt i ett halvsekel av fred upplever nu ofred och våldsam brutalitet i Europas mitt. Detta sammanfaller med växande oro för klimat- och miljöhot samt patriarkal nationalism och värderingar som samspelar med Putins vilket sammantaget kan underminera europeisk samordning inom EU.
Fördel Kina?
Kinas agerande präglas idag mer av geopolitiska hänsyn än av ideologi, vilket betonades på ett seminarium i Utrikespolitiska institutets regi i juni. Kina är den starkare partnern. President Xi inser att Ryssland behöver Kina mer än vad Kina behöver Ryssland. Som Hugo von Essen påpekade: Putin hyllar Xi men Xi hyllar inte Putin – utan behandlar honom på samma nedlåtande sätt som Putin själv behandlar sina underordnade guvernörer.
Men, framhöll von Essen, Kina behöver Putin och vill inte ha ett sönderfallande Ryssland som granne, och inte heller ett regimskifte som byter ut de ledare Kina kan kontrollera och utnyttja för egna syften.
Kina har sedan Rysslands anfall på Ukraina gått in i Sibirien med betydande investeringar i både industrier och IT. Handeln sköts genom den kinesiska valutan, bl a för att visa att USA och dollarn inte är allenarådande. Nu när Ryssland behöver sina vapen för krigföringen i Ukraina tar också Kina för sig genom att i flera asiatiska länder ersätta Ryssland som vapenexportör. Kina utvidgar också sin intressesfär i Centralasien på Rysslands bekostnad när Moskva är upptagen i Ukraina.
Även om Kina kan stärkas av samverkan med Ryssland så vill Kina fortsatt balansera och ha goda handelsrelationer med både EU och USA.
Kinas Akilleshäl är enligt forskaren Henrik Wachtmeister beroendet av havsbaserad import av gas och olja. Detta förklarar landets stora marina satsningar och aggressiva kontroll av områden kring Sydkinesiska sjön. Kinas agerande har lett till ökad amerikansk närvaro i regionen, bl a den nya alliansen mellan Australien, Kanada och USA (AUKUS). Kinas behov av säker energiimport förklarar också landets stora intresse för Arktis och tillträdet till sjövägen norr om Ryssland, liksom Kinas krav på ”reformering” av Arktiska rådet.
Syd: mer non-aligned än förr?
I väst finns en uppenbarligen överdriven tro på att det globala Syd ska sluta upp bakom väst i fördömandet av Rysslands aggression mot Ukraina. Men tunga aktörer som Indien, Brasilien och Sydafrika har snarare visat förståelse för Rysslands agerande och stöder inte västvärldens definition av kriget som en konflikt mellan demokrati och diktatur och ett brott mot den regelbaserade världsordningen.
Kanske beror ställningstagandet på att flera av länderna knappast är aktiva hyllare av demokrati. Men också för att de, som Tim Murithi hävdar i Foreign Affairs senaste nummer, med rätta hävdar att den rådande ordningen inte gagnat det globala Syd. Istället har systemet behandlat Afrika som underordnat, en råvarukälla, först genom kolonialt våld men nu fortsatt i en världsordning där afrikaner ses som andra klassens människor. Murithi visar också hur militärmakt tillgrips när stormakter anser det befogat, som Natos invasion av Libyen som genererat terrorism och våld i hela Sahelregionen, USA:s invasion av Irak som gött IS, Kinas förtryck av uigurer och nu Rysslands angrepp på Ukraina. Murithi pekar på hur samverkan genom FN försvagats, liksom begreppen kollektiv säkerhet när vad som krävs istället är ny och kraftfull multilateralism.
Sydostasien har i motsats till Afrika på många sätt gynnats av rådande ordning. Medan regionen på 1950-, 60- och 70-talen var skådeplats för stormaktsrivalitet under såväl Koreakriget som krigen i Vietnam, Laos och Kambodja har staterna nu växt sig starka ekonomiskt, bl a genom att balansera och handla med både Kina och USA. Regionen – särskilt Indonesien – kan med självförtroende agera mer kraftfullt och neutralt enligt Huong Le Thu i en artikel i Foreign Affairs juninummer.
Och Europa?
Den amerikanska journalisten Fiona Hill belyste nyligen i en intervju med SvD att västs trovärdighet som försvarare av demokrati och mänskliga rättigheter länge underminerats av europeisk dubbelmoral i form av stöd till ett otal diktaturer för att få tillgång till stora marknader. (Detta gäller bl a Sverige som talat varmt om mänskliga rättigheter men än mer ihärdigt värnat Volvos, IKEA:s, H&M:s och även vapenleverantörers intressen i länder som Kina och Saudiarabien.)
Liknande tankegångar har förts fram av David Milliband om den värld som skakats om genom Ukrainakriget. Han ser en klyfta mellan Nord och Syd som bottnar i att den rika världen misskött globaliseringen sedan kalla krigets slut. Liksom Europa och väst nu fokuserar helt på Ukraina med allt slags stöd så fortsätter vi blunda för globala problem som särskilt drabbat Syd, som fattigdom, klimatkris, covid, skuldkris, flyktingströmmar (där Syd härbärgerar 80 procent). Och nu livsmedelskris.
Slutsatser?
Brooks och Wohlforth visar med mängder av belägg hur USA fortsatt är en gigant i såväl politiska som ekonomiska termer men än mer förkrossande rent militärt. De ser inga skäl att tro att USA skulle utmanas på allvar. I ett kyligt realpolitiskt perspektiv kan ett kinesiskt anfall på Taiwan varken förändra regionen eller världen på något mer genomgripande sätt. Och dessutom kommer Kina att ha svårt att vidmakthålla kontroll över ön, skild från fastlandet med öppet hav.
Inte heller Ryssland hotar USA utan försvagas av Ukrainakriget i sitt o-strategiska vägval att istället för ”soft power” slösa människoliv och militära resurser på att angripa Ukraina som man knappast kan kontrollera långsiktigt.
Den stora risken för multipolaritet och instabilitet är förmodligen ett amerikanskt självmål, där republikanerna, med eller utan Donald Trump, isolerar sig från omvärlden. Samt risken för kärnvapenanvändning.
Oavsett utvecklingen i geopolitikens kraftfält är det troligt att de värsta hoten mot enskilda människors säkerhet nu kommer inifrån länder, med auktoritära patriarkala ledare och krafter som i religionens och nationens namn angriper och underminerar mänsklig frihet.
Om inte vi människor på bred front står upp och försvarar våra fri- och rättigheter.
Gerd Johnsson-Latham
Redaktör: Lotta Schüllerqvist
Lämna ett svar