ANALYS Jordbävningen påminde oss om det syriska folkets utsatthet. Ryskt veto och FN:s tröghet hindrade livräddande hjälp till Idlib i ett område utanför regeringens kontroll. Trots en stillastående fredsprocess kan Sverige nu som EU-ordförande ta initiativ till ett effektivare, stabiliserande och mer långsiktigt bistånd.
Naturkatastroferna avslöjar samhällets dolda brister, även i närtid. Pandemin visade avsaknaden av epidemiologisk beredskap och glappen mellan vårdens förvaltningsnivåer i Sverige; de katastrofala konsekvenserna av orkanen Katrina 2005 var resultatet av utdikningar och kanalbyggen i Louisianas skyddande våtmarker, då New Orleans svarta befolkning upplevde ”ett rasistiskt land som utsatte dem för risker, vägrade hjälpa och istället kriminaliserade deras försök att hjälpa sig själva”.
I Turkiet avslöjade jordbävningen den 6 februari hur byggarna kunnat köpa sig fria från att följa jordbävningssäkra byggregler så att också nya hus rasade samman. Det är därför naturkatastrofernas mänskliga och materiella konsekvenser sällan är naturliga och oundvikliga utan resultatet av en samhällsstyrning som inte skyddar de egna medborgarna.
Konflikten skrivs nu med små bokstäver
I Syrien avslöjade jordbävningen inget som vi inte redan visste. Snarare blev den en påminnelse om förhållanden som inte längre står på den dagspolitiska agendan. Konflikten har normaliserats, dess förlopp skrivs nu med små bokstäver. Men tre omständigheter blir särskilt tydliga efter den 6 februari: hur biståndet fångats i en politisk och byråkratisk rävsax, hur den hänsynslösa regimen har den egna överlevnaden som högsta prioritet, och hur en trovärdig process mot fred, återuppbyggnad och rättvisa lyser med sin frånvaro.
Tre dygns paus för biståndet
”Det kom ingen hjälp, det vara bara döda syrier som passerade gränsen från Turkiet”. Så utbrast den frustrerade ledaren för den syriska organisationen Baytna under en diskussion den 28 februari om jordbävningens effekter i Syrien. Han talade om de syriska flyktingar i Turkiet som omkommit under jordbävningen och som nu fördes hem för att begravas.
Det tog 3 dygn innan den första hjälpsändningen från FN passerade gränsen, genom den enda tillåtna gränsövergången. Den hjälp som anlände var planerad före jordbävningen och innehöll ingen räddnings- och medicinsk utrustning som jordbävningsoffren behövde. Inte heller mobiliserades som i Turkiet FN:s särskilda team for att bedöma skador och behov (UNDAC) eller rädda överlevande (INSERAG). Livräddande insatser utfördes av De Vita Hjälmarna med begränsad utrustning och utan internationell hjälp. Omständigheterna kring den uteblivna hjälpen har redovisats i en dokumentärfilm från BBC.
internflyktingar i ständig rörelse
Jordbävningen drabbade särskilt Idlib-provinsen i nordväst, där 4,5 miljoner människor lever. Av dessa är 4,1 miljoner beroende av humanitärt bistånd; 2,8 miljoner är internflyktingar. Många har deporterats från områden som belägrats av den syriska regimen. Sedan tre år råder vapenvila mellan Turkiet och Syrien i Idlib, ändå fortsätter syriska och ryska styrkor att beskjuta och bomba Idlib vilket skapar en mycket osäker tillvaro för internflyktingarna där många tvingas vara ständigt rörliga för att finna skydd. Gränsen mot Turkiet är stängd och ingen flykt är möjlig. Jordbävningen är en katastrof på denna katastrof.
Idlib styrs sedan flera år av gruppen Hei’at Tahrir al-Sham (HTS), med tidigare kopplingar till Al Qaida, terroriststämplad av FN men enligt International Crisis Group nu alltmer pragmatisk samtidigt som HTS med framgång bekämpar Islamiska Staten.
Ryskt veto hindrar hjälpen
Tidigare använde FN tre gränsövergångar mellan Turkiet och Syrien för humanitärt bistånd till Idlib. Syriens strävan att kontrollera allt bistånd från Damaskus har sedan 2019 med hjälp av Rysslands veto i säkerhetsrådet tvingat fram att bara en övergång får användas, ett tillstånd som måste förnyas varje halvår. Först en vecka efter jordbävningen initierade USA:s FN-ambassadör att de två övriga gränsövergångarna skulle öppnas. Syrien och Ryssland accepterade att så skulle få ske men bara under tre månader. Säkerhetsrådets och FN:s agerande ifråga om hjälp över gränsen har starkt ifrågasatts: en grupp högt ansedda internationella jurister förklarade 2022 att humanitärt bistånd till behövande över en gräns inte behöver särskilt tillstånd av den berörda staten eller av säkerhetsrådet enligt folkrätten. Godtyckliga förbud mot sådant bistånd är olagliga.
”Vi har svikit er”
Vid ett besök i Syrien en vecka efter jordbävningen bad FN:s humanitäre samordnare Martin Griffiths om ursäkt för att FN svikit människor i nordvästra Syrien och konstaterade att de hade skäl att känna sig övergivna. I en kommentar i The Lancet den 6 mars krävde en grupp syriska hälsoexperter att en oberoende kommission ska tillsättas för att utreda och utkräva ansvar för FN:s misslyckande så att offren kan gottgöras.
Sanktionernas fel?
Istället för att bistå den jordbävningsdrabbade befolkningen i Idlib har den syriska regimen försökt använda jordbävningen för att främja sin internationella legitimitet och uppnå politiska vinster. Det tog flera dagar för president Bashar Al-Assad att genom ett besök på sjukhuset i Aleppo personligen reagera på vad som hade hänt. Regimen rapporterade noga om vilka stater som besökt eller hört av sig med kondoleanser. I FN förklarade den syriska ambassadören att allt bistånd måste förmedlas genom Damaskus och inte över gränsen från Turkiet. Syrien klagade över att USA:s och EU:s sanktioner hindrade hjälpen, trots att dessa innehåller humanitära undantag. Ändå beslöt både USA och EU att under sex månader upphäva restriktionerna ifråga om finansiella transaktioner för att hjälpa jordbävningens offer.
Narkostaten Syrien
Relationerna med omvärlden har alltså knappast förbättrats. Det har ifrågasatts vad stater i Arabvärlden skulle ha att vinna på normaliserade relationer med ett Syrien vars inflytelserika roll i regionen tillhör historien. En fråga av vikt för grannländerna skulle kunna vara Syriens produktion och smuggling av den centralstimulerande och beroendeframkallande drogen Captagon (fenetyllin), som anses vara landets viktigaste exportprodukt och inbringar nära 6 miljarder dollar årligen. Engagemang och investeringar i återuppbyggnad av det konflikt- och jordbävningsdrabbade landet står dock knappast på dagordningen så länge regimen och dess institutioner inte har nationell och internationell legitimitet.
Ingen rörelse mot fred
Processen för att uppnå fred i Syrien står stilla. Möjligen har den rört sig bakåt sedan Ryssland, en av nyckelaktörerna, mält sig ur det internationella samfundet genom aggressionen mot Ukraina samtidigt som relationerna med Iran har försvårats av regimens brutala svar på den unga befolkningens krav på frihet och rättvisa. Ändå påminns vi av jordbävningens tragiska konsekvenser om hur viktigt det är att inte svika och överge det syriska folket. Och jordbävningen och dess efterspel visar på möjligheter för ett mer aktivt engagemang. Ett par, till synes små men viktiga steg bör tas.
Den som bryter mot FN-stadgan ska inte styra biståndet
För det första kan vi inte tillåta att gränsövergångar för humanitär och annan hjälp utgående från Turkiet åter stängs. Vi lever i en grotesk världsordning om det land som nu inför öppen ridå bryter mot FN-stadgan och folkrätten ska styra hur biståndet kan förvägras utsatta människor. I första hand bör FN fortsätta använda alla gränsövergångarna, i andra hand bör en koalition av EU och USA se till att så sker. Då måste givarna ombesörja att lokala och internationella insatser i icke-regimkontrollerade områden får full finansiering.
För det andra bör EU och USA acceptera realpolitiken i Idlib och etablera kontakter med de-facto-myndigheten HTS. Såväl International Crisis Group som andra analytiker menar att det är både möjligt och angeläget. Då kan också biståndet riktas in på mer långsiktiga och stabiliserande insatser för återhämtning och återuppbyggnad med lokala institutioner i en ledarroll.
Sverige – EU-ordförandeskapet förpliktar
Sverige har genom Sida samarbetspartners i nordvästra Syrien. Dessa relationer bör vidareutvecklas. Händelserna den 6 februari gav Sverige möjlighet att bedriva jordbävningsdiplomati i förhållande till Turkiet i en tid av ansträngda relationer (med sikte på svenska bilaterala intressen). Turkiet hör uppenbarligen till det närområde som är en styrande princip i den nya regeringens biståndspolitik. Syrien, på andra sidan gränsen, kan inte lämnas åt det egna närområdet utan behöver det internationella samfundets engagemang – politiskt och humanitärt – för att så småningom kunna komma på fötter. Sverige bör agera uthålligt, inte avsluta uppdraget för det särskilda sändebudet för Syrienkonflikten och använda ordförandeskapet i EU för att ta tillvara de möjligheter den tragiska jordbävningen skapat för att nå drabbade offer både i Turkiet och i Syrien.
Johan Schaar är medlem av Mänsklig Säkerhets redaktion
Redaktör: Gerd Johnson-Latham
Lämna ett svar