ANALYS Natos ingripande i Libyen 2011 är exempel på en lyckad militär operation som ledde till ett misslyckat utfall. Konflikten och dess följder visar vikten av att se till krigets efterspel när man bedömer om det var rättfärdigt. Om landet lämnas vind för våg är risken stor för instabilitet och ny konflikt. Det är först när man kan väga samman skälen för ett väpnat ingripande, hur kriget har förts och vad som efteråt gjorts för återuppbyggnad som man kan bedöma om ingripandet var lyckat och kriget kan ses som rättfärdigt.
De folkliga demonstrationerna mot diktatorn Muammar al-Gadaffi i Libyen våren 2011 eskalerade snabbt till ett våldsamt inbördeskrig. Då FN:s säkerhetsråd antagit resolutionerna 1970, 1973 och 2009, om att tillåta alla nödvändiga medel för att skydda civilbefolkningen, ingrep Nato med Operation Unified Protector (OUP). OUP sågs som en stor framgång när Natos styrkor den 31 oktober samma år drog sig tillbaka efter att Gaddafi dödats. Natos dåvarande generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen utropade att operationen var lyckad och ett avslutat kapitel i Natos historia. Folket i Libyen var äntligen fritt deklarerade han. Trots att omvärldens förhoppningar efter ingripandet var stora blev följderna dessvärre inte lyckade. Efter kriget var det ytterst få länder eller organisationer som hjälpte till med att återuppbygga och stabilisera landet. Intern splittring och svårigheter med att bygga upp nya demokratiska institutioner ledde till fortsatta problem och oroligheter.
I min forskning har Natos ingripande i Libyen analyserats dels utifrån de bakomliggande skälen, dels vad gäller följderna av operationen och vilket ansvar Nato har efter sitt tillbakadragande. Fallet har analyserats utifrån teorin om rättfärdiga krig och dess dimensioner jus ad bellum (rätten till krig), jus in bello (rätten i krig) och jus post bellum (rätten efter krig).
Teorin om rättfärdiga krig
De tre dimensionerna belyser på vilka grunder det är rättfärdigt att föra krig, hur ett krig genomförs i enlighet med folkrätten samt vilket ansvar de agerande parterna har efter ett krig. Problemet med dessa dimensioner är att jus ad bellum och jus in bello är betydligt mer etablerade inom teorin än vad jus post bellum är. De operationella indikatorerna för jus ad bellum och jus in bello är tydliga medan de för jus post bellum kan variera beroende på vilken teoretiker som tillfrågas. Att de olika dimensionerna är sammankopplade behöver inte innebära att en aktör i krig respekterar samtliga. Anledningarna bakom en konflikt kan vara legitima men utförandet av våldet behöver inte vara rättfärdigt och vice versa. Appliceringen av teorin på Natos insats i Libyen 2011 visar att jus ad bellum och jus in bello uppfylls utifrån kraven men belyser även behovet av den tredje dimensionen för att utfallet av ett ingripande ska betraktas som rättfärdigt. Då de långsiktiga konsekvenserna av operationen inte blev positiva trots en lyckad insats indikerar det att jus post bellum är nödvändig för att kunna avgöra huruvida OUP varit en lyckad eller misslyckad operation. Även problematik inom jus post bellum uppenbarar sig vid en djupare analys av Natos ingripande i Libyen.
Oenigheter kring jus post bellum
Problemet med att utropa en operation som lyckad precis efter styrkornas tillbakadragande är att endast jus ad bellum och jus in bello kan vägas in i bedömningen. Med facit i hand skapade kriget och operationen nya problem vilket har gjort att delar av befolkningen uttrycker saknad efter Gaddafis regim. När Fogh Rasmussen talade om ett nytt kapitel och ett demokratiskt och fritt Libyen visste man inget om krigets efterspel. När kriget var över drog Nato tillbaka sina styrkor och lämnade landet som nu var i behov av att byggas upp på nytt. Det är oklart vilka åtgärder som är nödvändiga för att en operation ska vara rättfärdig utifrån jus post bellum, men utifrån de indikatorer som använts i min forskning; kompensation, rehabilitering och krigsförbrytarrättegångar är det tydligt att ingen av dem uppfylldes. Ekonomisk kompensation förekom från andra aktörer såsom EU och enskilda västerländska stater som också är medlemmar i Nato, men inte via Nato som organisation. Att stödja ekonomiskt är ett tacksamt sätt för västerländska aktörer att visa stöd efter en konflikt. EU har, till skillnad från Nato, förutsättningar att ta på sig ansvar enligt jus post bellum.
En betydelsefull faktor som ofta förbises i förhållande till Natos operation i Libyen, är att det nationella övergångsrådet (NTC) som tillsattes efter kriget undanbad sig internationell assistans. Natos främsta möjlighet att bidra inom jus post bellum är inom rehabilitering där organisationen har möjlighet att erbjuda militär- och säkerhetsträning vilket föreslogs efter interventionen men avvisades av NTC. Övergångsrådet menade att kriget inte var ett inbördeskrig utan snarare en befolkning som skyddade sig mot en diktatorisk regim och att folket nu var överens om ett regimskifte. Uttalandet togs väl emot av många internationella aktörer då det ansågs problematiskt med ett långsiktigt västerländskt fredsbyggande mot bakgrund av erfarenheterna från försöken till statsbyggande i Afghanistan och Irak.
Natos begränsade möjligheter att uppfylla jus post bellum
Det är enkelt att dra slutsatsen att Nato inte gjort tillräckligt för att uppfylla de kriterier som krävs för jus post bellum och att det är därför de problem Libyen har idag har uppstått. Nato har inte bidragit ekonomiskt eller politiskt och därför kan ingripandet inte räknas som rättfärdigt i efterhand. Men problematiken kring jus post bellum är dessvärre betydligt mer komplex än så. För det första är Nato en militär allians vars uppgift inte är politisk. För det andra avböjde NTC internationell assistans, vilket ofta förbises i diskurser om jus post bellum. Det krävs en analys av olika aktörers möjligheter att bidra efter kriget och den utsatta statens önskningar om internationellt bistånd. Detta saknas i diskussioner kring jus post bellum som jag anser är viktigt att ha i åtanke vid återuppbyggnad efter en konflikt. Frågor som uppstår i samband med detta fall är om Nato borde ha bortsett från NTC:s vilja efter kriget för att det ska betraktas som rättfärdigt utifrån jus post bellum. Det skulle vara en kränkning av en stats suveränitet och kunna betraktas som neokolonialism om det ens skulle kunna vara möjligt att genomföra sådana åtgärder trots nekandet. För att överhuvudtaget lyckas uppfylla jus post bellum på ett hållbart sätt i andra situationer måste förståelsen av vad som krävs för att uppnå stabilitet efter kriget utvecklas. Lärdomarna ifrån fall som detta är avgörande för att utveckla teorin och i förlängningen lyckas med återuppbyggnaden efter eventuella framtida militära interventioner.
Clara Lindvall är student på Linnéuniversitetet i Växjö
Hon har nyligen publicerat sin kandidatuppsats En lyckad invasion med ett misslyckat utfall: En studie om NATO:s ingripande i Libyen 2011 utifrån teorin om rättfärdiga krig
https://lnu.diva-portal.org/smash/get/diva2:1726980/FULLTEXT01.pdf
Lämna ett svar