Att frysa biståndet hjälper inte afghanska flickor och kvinnor

DEBATT När talibanerna i Afghanistan förbjuder kvinnor att arbeta och delta i högre utbildning förnekas deras mänsklighet, hävdade Hugo Slim i en artikel i Mänsklig Säkerhet. Han uppmanade hjälporganisationerna att inte kompromissa med talibanerna genom att acceptera möjligheten att ändå verka i delar av Afghanistan. Det vore att straffa befolkningen för agerandet av en regim som tagit makten med våld, invänder Svenska Afghanistankommitténs generalsekreterare i en replik. Istället krävs en långsiktig strategi så att afghaner kan ta kontroll över sina egna liv.

Som representant för en av de största biståndsorganisationerna i Afghanistan, Svenska Afghanistankommittén (SAK), vill jag bemöta blogginlägget som skrevs av Hugo Slim efter att talibanerna förbjöd kvinnlig personal i icke-statliga organisationer. SAK har 40 års erfarenhet av arbete på den afghanska landsbygden. Vi lyckades stödja kvinnor och flickor under talibanregimen på 1990-talet och trots det nuvarande förbudet mot kvinnlig personal fortsätter vi att göra det även idag.

Hugo Slim sätter fingret på ett dilemma som vi och andra utvecklings- och humanitära aktörer brottas med. Men där han menar att det rätta förhållningssättet vore att biståndsorganisationer lämnar Afghanistan är SAK:s hållning det motsatta.

Det är högst osannolikt att talibanerna skulle ändra kurs i frågan om mänskliga rättigheter om biståndsorganisationer bestämde sig för att lämna landet. Det kan vi sluta oss till utifrån hur talibanerna tidigare reagerat på påtryckningar från det internationella samfundet. Istället skulle det bara öka lidandet för den afghanska befolkningen.

Vi står fast vid principer om icke-diskriminering. Som svar på förbudet har vi pausat verksamhet där vi inte kan garantera lika tillgång för kvinnor och män. Vi kommer inte att bedriva verksamhet som bara når män och pojkar. Men de flesta av våra aktiviteter är fortfarande igång – med kvinnlig personal.

Sedan Hugo Slim skrev sitt blogginlägg har NGOer tillsammans lyckats förhandla fram undantag från förbudet mot kvinnlig personal, sektor för sektor och provins för provins.

Kvinnliga sjukvårdsarbetare är undantagna från förbudet, och det undantaget gäller bredare än bara sjukvårdsinrättningar. Våra sjukgymnastikmottagningar och andra verksamheter som riktar sig till personer med funktionsnedsättning är fortfarande öppna fullt ut med kvinnlig personal. Barnmorskor utbildas fortfarande för att tjäna sina lokalsamhällen. NGO-stödda grundskolor för flickor och pojkar får också hålla öppet, utan begränsningar för kvinnliga lärare.

Att fortsätta arbeta i Afghanistan ska inte tolkas som ett erkännande av talibanerna, som Hugo Slim menar. Det är istället ett erkännande av den afghanska befolkningens rättigheter och behov. De får inte straffas för agerandet av en regim som grep makten med våld. Ett tillbakadragande av internationella biståndsinsatser skulle sätta miljontals liv i fara.

Vi håller helt med Hugo Slim om att bara afghanerna själva kan förändra sitt land. Men vi skapar inte möjligheter för människor att driva förändring genom att rycka undan deras möjligheter att överleva och deras chanser till utbildning. Här krävs en långsiktig strategi för att bygga egenmakt, för att människor ska kunna ta kontroll över sina egna liv, organisera sig och göra sina röster hörda.

Om vi ​​menar allvar med att vilja stödja afghanska kvinnor och flickor finns det inget alternativ till ett pragmatiskt förhållningssätt. Vi uppmanar det internationella samfundet till det följande:

1. Fortsatt icke-diskriminerande bistånd till Afghanistan. Att avbryta biståndet skulle få ödesdigra konsekvenser för miljontals människor som nu är beroende av humanitärt stöd för sin överlevnad. Medan organisationer fortsätter att förhandla med de facto-myndigheterna om att återuppta verksamhet med kvinnlig personal, uppmanar vi givarna att fortsätta bekosta löner och löpande utgifter så att verksamhet snabbt kan återupptas när och där det blir möjligt.

2. Att inte begränsa biståndet till humanitärt stöd. Att reducera utländskt stöd till att enbart omfatta livräddande verksamhet skulle vara en kortsiktig lösning. Utan en långsiktig strategi för att ta itu med fattigdom och arbetslöshet kommer den humanitära krisen bara att fördjupas. Försörjning och utbildning är nyckeln till att bryta fattigdomscykeln och främja egenmakt.

3. Stöd förändring inifrån. Politiker och givare måste stödja de krafter i Afghanistan som står upp för kvinnors rättigheter. Utbildning och civilsamhället måste stöttas för att långsiktig förändring ska ske. Många utbildningsinsatser och insatser för att mobilisera det civila samhället, särskilt av kvinnoledda organisationer, kommer att utplånas om internationellt stöd stryps.

Andreas Stefansson, generalsekreterare, Svenska Afghanistankommittén

Redaktör: Johan Schaar