Hjälporganisationer ska inte acceptera talibanernas kvinnofientlighet

DEBATT Talibanernas förbud mot kvinnliga hjälparbetare undergräver humanitära organisationers möjlighet att verka och nå kvinnor och flickor i Afghanistan. Men förbudet riktar sig inte bara mot kvinnor som medel för att genomföra humanitär verksamhet utan mot själva deras mänsklighet och därmed mot universella normer. Organisationerna bör inte kompromissa med talibanerna för att fortsätta en beskuren verksamhet.

Återigen har humanitära organisationer hamnat i moralisk knipa i Afghanistan. Talibanernas extremt kvinnofientliga politik är tillbaka och internationella humanitära organisationer bör vägra samarbete.

Att talibanerna 2021 först tolererade jämställdhet visade sig mycket förutsägbart vara inget annat än en ploj för att lura biståndsorgan från Väst att stanna och betala. Det handlade om budgetstöd och internationellt erkännande, inte om rättvisa mellan könen. Talibanerna har nu visat sitt rätta ansikte genom den landsomfattande förföljelsen av kvinnor och flickor som bannlysts från de flesta områden inom offentlighet och utbildning.

På julafton förbjöd talibanerna också kvinnliga hjälparbetare. Humanitära aktörer undrar nu vad man ska göra.

Humanitära undantag är inte nog

I ett uttalande strax efter jul började FN:s Inter Agency Standing Committee (IASC), dvs det högsta internationella organet för humanitär samordning, att lobba för humanitära undantag för biståndsorganisationer. Deras uttalande nämnde bara kvinnors värde som hjälparbetare men sa inget om deras absoluta värde som människor.

Detta är moraliskt otillräckligt. Det missar hela poängen. Kvinnor förföljs som grupp över hela Afghanistan. Hjälporganisationer måste uttryckligen erkänna och stå emot detta faktum och göra klart att talibanernas extrema tolkning av islam leder till förföljelse av 50 procent av befolkningen. Inte heller är det moraliskt tillräckligt, som vissa hjälparbetare privat hävdar, att eftersom talibanledare i ca 25 procent av landet ignorerar påbuden om kvinnors utbildning och arbete så bör humanitära organisationer fortsätta sitt arbete.  Det tycks som om man accepterar förföljelsen av 75 procent av kvinnorna i Afghanistan.

Skygglappar inför förföljelsen av kvinnor i dagens Afghanistan skapar med rätta samvetskonflikter hos de hjälparbetare som ser ett mycket större problem än bara hindren för den egna verksamheten.

Talibanerna förnekar kvinnors mänsklighet

Talibanernas förnekar kvinnor mänsklighet. De förvisar kvinnor till en privat sfär av livet där deras uppgift bara är att ta hand om män, föda och uppfostra barn, sköta hushållet och vakta på sin dygd. För denna roll har talibanerna bestämt att kvinnor behöver högst grundskoleutbildning och minimalt tillträde till det offentliga rummet.

Denna syn placerar kvinnor bara något högre än en trofast häst eller ett utsökt granatäpple. Den ger kvinnor rätten att biologiskt finnas till men med en social och andlig roll som föreskrivs av talibanska män. Enligt nyligen utfärdade påbud har kvinnor ingen fri vilja att bestämma hur de ska leva sina liv, utveckla sin personlighet, använda sin förmåga och delta i sitt eget samhälle. De förvisas från det offentliga rummet och från afghanskt samhälle och kultur.

Detta är inte ett helt mänskligt liv och ligger närmare träldom än frihet. Talibanernas förföljelse av kvinnor är en religiös och rättslig styggelse och bör kunna ses som ett brott mot mänskligheten. Talibanernas kvinnofientliga politik förminskar också i grunden afghanska mäns, pojkars och flickors mänsklighet, som blomstrar tack vare kvinnors fulla deltagande i samhället. Den är en nationell katastrof.

Humanitär medskyldighet

Den position FN:s IASC valt följer en konventionellt neutral humanitär strategi med begränsad samverkan med talibanerna, och därmed ett slags delansvar, för att uppnå humanitära vinster.

Kalkylen är att biologiskt liv har företräde genom att det i sig självt är heligt och, om en person hålls vid liv, så kan hon en dag uppleva en bättre livskvalitet. Av detta skäl har humanitära aktörer alltid verkat nära avskyvärda regimer för att prioritera kvantiteten liv oavsett begränsningarna i hur människor lever dessa liv.

Humanitära organisationer skulle kunna fortsätta sin begränsade medverkan och medansvar, kanske rättfärdigade genom att ”det finns moderata talibaner som vi kan arbeta med trots hard-liners”. Genom en sådan begränsning delar de inte talibanernas omänskliga policy vad gäller kvinnor men erkänner dem fortfarande, visar dem respekt och kompromissar dagligen med dem på sätt som oundvikligen för humanitär verksamhet närmare talibanernas politik.

Jag har sympati för dessa argument och har själv använt dem många gånger. Jag är också säker på att sådana kompromisser kommer att vara övertygande för många hjälparbetare om förbudet mot deras kvinnliga afghanska kollegor inte hävs. ”Och visst är det väl så”, kommer de att säga, ”att också med bara manlig personal så kan vi rädda och förbättra många liv, så vi måste fortsätta.” Jag förväntar mig att många FN-organ och ICRC kommer att följa denna linje, men i detta fall vore det fel.

Vad bör då internationella humanitära organisationer göra när de står inför ett så omfattande brott mot universella normer?

Vägran, icke-samarbete, exit

Vissa internationella icke-statliga organisationer vägrar att följa talibanernas policy och pausar sin verksamhet. För dem leder samarbete med en islamistisk diktatur som förföljer alla kvinnor och flickor för långt på medskyldighetens slutande plan. Jag håller med dem av två skäl.

För det första har jämställdhet och kvinnors rättigheter universell giltighet. Kvinnors rättigheter är en grundläggande del av global rättvisa och en viktig del av humanitetsprincipen. Den är något att stå upp för. Talibanernas policy är inte något slags folkligt uttryck för kultur och sedvänja. Den är en katastrofal begränsning av kvinnors och flickors rättigheter, ett förnekande av deras mänsklighet och kreativa påverkan på samhället i stort.

Om internationella humanitära organisationer kompromissar med en så extrem kvinnofientlighet och omfattande förföljelse av kvinnor och flickor så försvagas jämställdheten som universell norm och moraliskt imperativ. Det skapar också prejudikat för kompromisser på annat håll. Humanitära aktörer kan inte samarbeta med ideologier som insisterar på att full mänsklighet bara gäller män och pojkar.

Det andra skälet är politisk realism. Liberala värden förlorar mark i Afghanistan just nu och humanitära organisationer som finansieras från Väst är de som har minst möjlighet att påverka talibanerna i centrala frågor. Talibanerna avskyr Väst. Ur politisk synvinkel har turen kommit till afghanska män och kvinnor – och de asiatiska staterna i deras närhet – att påverka talibanerna och sätta upp system för humanitärt bistånd.

Kina, Pakistan, Qatar, Iran, Indien och Centralasiatiska stater har nu ett större ansvar när Väst saknar möjlighet att påverka i Afghanistan. Humanitära aktörer och diplomater från Väst som fortsätter att insistera på Västs ansvar och agens ber afghanerna att leva med falska förhoppningar eftersom Väst inte kan åstadkomma förändring. Att fokusera på Västs ansvar låter också grannstaterna låtsas att man har moralisk immunitet i förhållande till denna katastrof för kvinnors rättigheter.

Många kan ha en annan uppfattning om denna sista punkt och hävda att NATO:s krig i Afghanistan ger Väst ett särskilt ansvar för att avhjälpa den humanitära krisen. Men detta ansvar kan inte utövas om Väst anses vara en oacceptabel makt eller om insatser kräver att internationella organisationer åsamkar sig själva moralisk skada genom att göra våld på ett av sina mest grundläggande värden – rättvisa mellan könen.

De senaste två århundradena av Västs inblandning har visat att det egentligen bara är afghaner som kan förändra Afghanistan, och att bara de själva kan finna passande former för jämställdhet och rättvisa i det afghanska samhället. Under tiden kan många internationella organisationer finna att deras biståndsbudgetar är mer välkomna och mer rättvist kan användas för att förebygga svält i Östafrika.

Hugo Slim är Senior Research Fellow vid Las Casas Institute for Social Justice, Oxford University och författare bl a till den nyligen utkomna boken Solferino 21; Warfare, Civilians and Humanitarians in the Twenty-First Century.

 

En engelsk version av artikeln publicerades den 10 januari på brittiska Oxfams hemsida. Artikeln är författad av Slim i personlig kapacitet och återspeglar inte Oxfams ståndpunkter.

 

Artikeln väckte en omfattande debatt med en slutkommentar från författaren. I en kommande artikel kommer Mänsklig Säkerhet att sammanfatta debatten som vi bedömer har stor relevans också för en svensk publik.

 

Redaktör och översättning: Johan Schaar