ANALYS. Israels nya nationalreligiösa högerregering är i färd med att i snabb takt upphäva den liberala demokratin. Inte bara för de miljontals palestinier som lever under ockupation. De har aldrig upplevt en demokrati, maktdelning eller lika rättigheter under lagen. Nu är det Israels judiska och palestinska medborgare och skyddet för deras medborgerliga och mänskliga rättigheter det gäller.
”Israels armé påskyndar utrymning av åtta palestinska byar på Västbanken”, ”Bosättare kräver snabbspår för godkännande av irreguljära utposter”, ”Man gripen efter att ha kört in i grupp av demonstranter”, ”Ben-Gvir förbjuder offentligt viftande med palestinska flaggor”, ”Lagstiftare i koalitionen kräver att oppositionsledare Lapid och Gantz grips för förräderi”, ”Israelisk lagstiftare säger att han föredrar judiska mördare framför arabiska”… Några av rubrikerna i israeliska tidningar efter att Israel vid årsskiftet fick sin hittills mest ultrareligiösa och nationalistiska högerregering.
Demokratin och rättsstaten hotad
Att Benjamin Netanyahus nya regering, hans femte, skulle vara dåliga nyheter för palestinier i såväl Israel som i de ockuperade territorierna, det var väntat. Också för LGTB-personer, för kvinnor, för icke-ortodoxa judar och den sekulära urbaniserade medelklassen… Vad som nu får hundratusentals israeler i landets större städer, att i hällande kallt januariregn ge sig ut på gatorna, är dock oron att själva rättsstaten och därmed demokratin är hotad: deras grundläggande medborgerliga och mänskliga rättigheter.
De juridiska reformer som den nytillträdda justitieministern Yariv Levin presenterade efter valet innebär bland annat att parlamentet med en enkel majoritet ska kunna återinföra lagar som israels högsta domstol ogiltigförklarat med hänvisning till att de bryter mot landets ”grundlagar”. (Israel har ingen egentlig grundlag, konstitution eller regeringsform, utan bara en uppsättning ”grundläggande” lagar om bland annat regering, rättssystem, grundläggande mänskliga rättigheter etc. som av domstolen betraktas som en konstitution eller ”common law”.)
I reformpaketet ingår också att ge den politiska majoriteten ett avgörande inflytande över tillsättningen av domare. I stället för dagens system som innebär att de delar inflytande med domare och advokater. Ett system, som enligt dess kritiker, inneburit att domarna tillsätter sig själva. Man vill också att departementens rättschefer, som idag (liksom i Sverige) är opolitiska ämbetsmän, ska ersättas med politiskt tillsatta jurister. Också justitiekanslern ska få sitt handlingsutrymme begränsat.
Målet är att stärka folkets inflytande
Det uttalade målet med reformerna är att stärka det direkta folkliga inflytandet, på bekostnad av icke valda domare och ämbetsmän, som av högern anklagas för att stävja folkets vilja, till förmån för minoriteter och liberala eliter. Demonstrationerna mot regeringen, som också omfattat politiska strejker i domstolarna och skrivelser från tidigare justitiekanslerer, riksåklagare och domare, ses av regeringssidan som en elitens kamp mot folkviljan.
Sett i ett längre perspektiv, är det alls inte självklart att Likud, Benjamin Netanyahus parti och det centrala regeringspartiet, skulle ställa sig bakom den här typen av reformer. Partiet brukade beskriva sig som ”Israels nationella och liberala parti”. Dess grundare och första premiärminister Menachem Begin var en ultranationalist och militär hök, men samtidigt en hängiven försvarare av maktdelning och liberal demokrati. Ofta i hård konfrontation med landets socialistiska grundare, det maktfullkomliga Arbetarpartiet.
Netanyahu ligger lågt
Netanyahu väljer själv att ligga lågt. Han uttalar sig så lite som möjligt om de konkreta förslag hans regering presenterar. I intervjuer, framför allt i internationell press, framställer han sig som en garant för demokratin och minoriteternas rättigheter. Han avfärdar sina ministrars och koalitionskollegers extrema uttalanden med att ”jag har inte anslutit mig till dem, det är de som anslutit sig till mig”. Alltså: ”det är jag som bestämmer”.
Samtidigt har han gett en uttalad ”judisk makt”-politiker med en lång lista av hatbrott bakom sig, Itamar Ben-Gvir, ansvar för polisen; en uttalad ”arabhatare”, Bezalel Smotrich, ansvar för ekonomi och den ockuperade Västbanken; en politiker från ett litet parti, som förespråkar teokrati och gjort upp listor på bögar och feminister i media och offentlig tjänst, har fått ansvar för skolornas fritidsaktiviteter. Han har skrivit under ett koalitionsavtal där de juridiska reformerna ges högsta prioritet, och förbinder alla partier att rösta för förslagen.
Det är svårt att bortse från Netanyahus personliga klammeri med rättsapparaten. Att hans enda sätt att undvika att ställas inför rätta för de korruptions- och trolöshetsbrott han anklagats för, är att fortsätta att regera och om möjligt försvaga rättsväsendet. Det kan därför vara hans vilja att ge fritt spelrum för de mest extrema politiska krafterna och öppna för reformer som enligt hans kritiker kan göra Israel till ett nytt Ungern eller Turkiet.
Svagt försvar för demokratin
En annan fråga är varför det israeliska rättsliga systemet och dess demokratiska institutioner är så bräckliga att en liten majoritet lätt kan äventyra den. Och varför försvaret för demokratin, åtminstone fram till nu, varit så svagt. Opinionsundersökningar som gjorts efter valet tyder på att en majoritet är emot de föreslagna juridiska reformerna. Men extremhögerns krav att begränsa juristernas makt är inget man stuckit under stol med före valet.
De israeliska bosättarna har aldrig dolt sitt hat mot domstolen, som man upplevt som en bromskloss för expansionen av bosättningar. De ultraortodoxa ser domstolen som en sekulär bastion som upprätthåller jordiska lagar i strid med guds lagar.
Och som sagt, maktdelning och juridisk översyn var heller ingen prioritet för landets grundare. Det fanns inget intresse för en skriven konstitution. Landets starke man och första premiärminister David Ben-Gurion avstod från att delta i ceremonin när Högsta domstolen invigdes. Enligt hans medarbetare för att han inte välkomnade någon juridisk överrock. Att landets palestinska befolkning under de första decennierna levde under militär kontroll utan demokratiska rättigheter, gjorde det svårt att prioritera minoriteters rättigheter.
Vad som drev fram grundläggande lagar till skydd för medborgerliga och mänskliga rättigheter var till stor del missnöjet från den sefardiska befolkningen, judiska immigranter från Mellanöstern och Nordafrika. De upplevde sig, med viss rätt, som andra klassens medborgare. Ett missnöje som i stor utsträckning kanaliserades av Likud under Begin.
Det är en ironi att det i stor utsträckning är just personer med rötter i Mellanöstern och Nordafrika som nu backar upp de partier som vill urholka rättsstaten.
Elefanten i rummet: ockupationen
Dessutom är det svårt att bortse från den stora elefanten i rummet: ockupationen. Kan man växa upp med och som värnpliktig aktivt bidra till kontrollen av miljontals undersåtar, utan demokratiska och juridiska rättigheter, utan att det på något sätt påverkar synen på demokrati och mänskliga rättigheter?
Det är hotet mot Israel som rättsstat, som en liberal demokrati, som nu driver ut hundratusentals israeler att demonstrera mot den nya regeringen. Lite mer i skymundan, innebär den nya regeringens agenda också att Israel stärker sitt grepp om, ja i princip annekterar, de ockuperade palestinska territorierna. I stället för en militär ockupation administrerad av den israeliska armén, kommer den ockuperade Västbanken styras av en representant för de mest extrema bosättarna, Bezalel Smotrich.
— Smotrich blir, pro forma, en minister i försvarsdepartementet. I realiteten blir han guvernör över territorierna med fria händer att gå bosättarna till mötes i frågor som gäller nya bosättningar och restriktioner för palestiniernas rörelsefrihet, frihet att bruka och bygga på sitt land etc, konstaterar människorättsaktivisten och advokaten Michael Sfard.
För palestinierna under ockupation, har Israels högsta domstol varit en sista instans för att avvärja åtminstone de värsta övergreppen på deras rättigheter. Det är den instansen som den nya regeringen gör sitt bästa för att försvaga.
Först kom de efter palestinierna…
Mats Gezelius
Redaktör Lotta Schüllerqvist
Lämna ett svar